Drömmen om vovve

De senaste dagarna har en viss form av oro kommit krypande inom mig. Jag vet precis vad den beror på men gör allt jag kan för att den ska försvinna, eller åtminstone dröja lite till.
Oron i mig beror helt och hållet på min stora längtan efter hund. Givetvis skulle jag helst ta tillbaks min förra hund som var den bästa jycke man kan tänka sig. Men en pyttebit av mitt förstånd säger mig att det aldrig kommer bli så, vilket jag har accepterat nu.

Så successivt under hösten har mina tankar börjat närma sig en ny hund. Maken saknar precis som jag vår förra hund otroligt mycket, men har mycket svårare att förlika sig med en valp i huset. Jag förstår honom mycket väl, men kan inte rå för hur jag själv känner.

På något sätt känner jag mig tom utan hund, eller kanske halv eller hur man ska se det. Kanske som en som är nygravid och inte ser annat än höggravida magar gå omkring på stan, eller en kvinna som längtar efter att bli mormor och hör barnskratt och fniss vart hon än vänder sig. Sån är jag nu, jag ser hundar överallt, och då menar jag överallt. Jag söker efter dem med blicken, jag kan vakna på natten och höra hundskall i sömnen, jag pratar med alla om hund- både på jobbet och hemma. Jag längtar och längtar och längtar, men det hjälper ju knappast. Jag vill ju inte precis att jag en morgon ska vakna av att det sitter en herrelös hund ute på trappan, för så illa är det inte. Men nästan.

Jag har börjat surfa runt på hundsidor titt som tätt. För skulle det bli så att vi skaffar oss en hund framöver så måste jag ju kolla upp en del innan, för lite krav har jag ju. Men ska vi inte skaffa någon ny hund, har jag då surfat runt alldeles i onödan? Givit mig själv en massa falska förhoppningar, som i sin tur börjat ge mig ett konstigt positivt pirr i magen. Jag har så svårt att tänka mig en grön vår och sommar framför mig utan hund. För vad ska jag då göra, jag som älskar att vara ute i skogen och luffa omkring. Nä gå själv vill jag inte. Och jag vet att min granne B gärna ställer upp som promenadsällskap, vilket jag är tacksam och glad för. Men det är inte samma sak, samma känsla. För det bästa vore om jag kunde ta med mig min hund och granne B ut på promenad...........det är så jag vill ha det. Att kunna knata omkring med en unghund till hösten och plocka kantareller och trattisar, det är något av det bästa jag vet.

Jag vet att jag har alla mina höns och mina två goa barn och min man och alla vänner och så, men det är ändå något jag saknar. Bara ett litet tillägg i min vardag. Jag begär inte mycket.
MEN JAG VILL JU HA EN HUND! En egen gosig vovve att få klappa, träna och ha som familjemedlem.