Ibland är det så härligt att ha mycket att göra på jobbet. Idag tex så började jag ganska tidigt på morgonen och visste exakt vad jag skulle göra och i vilken ordning. Efter ca en timma får jag ett telefonsamtal av min jobbarkompis som berättar att hon försovit sig. Hon skulle börjat för en halvtimma sen och var precis nyvaken när hon ringde, stackarn. Det är min fasa att försova mig. Hur som helst så tog jag över hennes arbetsuppgifter också tills hon kom, inga problem.
Men nu är ju jag en sån människa som trivs allra bäst när jag är förberedd och har koll på läget, och den kollen tappade jag direkt. Hmmm
Och det är då jag är så otroligt tacksam över att jag är sååå LUGN. Tänk om jag stått där och stirrat och stressat, vad hade blivit bättre av det. Inget, exakt.
Så jag löste det lätt som en plätt.
Men då ringde telefonen igen. Det var min kära man.
Han hade (råkat) lägga sitt ena par bilnycklar i den bilen jag körde. Vi har två bilar och jag kan inte riktigt förstå varför man inte har båda bilnycklarna i samma nyckelknippa. Så nu satt han alltså där ute i skogen i vårt hus och kom ingenstans. Han skulle lämna lilltjejen på dagis klockan tio men insåg att han inte skulle hinna det. Då kom han på en idé. Han skulle ringa in till grannen och fråga om han fick låna hennes bil till dagis. Under tiden skulle han ringa till vår vän Herr H och kolla om han möjligtvis hade vägarna förbi under förmiddagen. Och på så sätt åka lite snålskjuts ner till den lilla staden där han jobbar. Telefonsamtalet avslutades och maken kändes ganska nöjd med sin lösning på problemet.
Knappt en halv minut gick sen ringde han upp igen. Ahhh ingen granne hemma, vad gör man då. Tur att han har en flexibel fru. Klart att man ställer upp när den man älskar sitter i knipa, så jag körde hem. Bad honon fixa en kopp te och två sportknäcke med fetaost tills jag kom hem. Var även tvungen att påpeka en gång till att jag inte förstår varför man inte har alla nycklar på samma ställe (hörde honom surra nån dålig förklaring om att det var längen sen han körde den andra bilen). Som om det skulle spela nån roll om nyckeln sitter i knippan oanvänd en vecka. Rostar den då eller, jag vet inte. Tungt att bära kanske?
När jag kom hem kilade maken med lätta steg ut till hönshuset(jag vet ju att han trivs där). När jag kom in och skulle äta mina två knäckebröd hade romantikern tänt tre ljus bredvid dem, lagt på röd paprika(vet inte om han försökt forma dem till ett hjärta som i pågens- reklamen, men jag hoppas och tror det) och skrivit en fin liten lapp till mig. Så rar han är min man. Tror nog att han ännu mer insåg hur förvirrad han faktiskt börjar bli. Han glömmer konstant var han lagt hammare, ställt kaffemuggen och så kränger han på sig lilltjejens strumpor helt ovetande. Men han är ju min man och det är jag evigt tacksam för.
Tvingar man på sig för små strumpor, stryps tillfälligt den för alla människor så viktiga blodcirkulationen, vilket kan ge sådana effekter av tillfällig förvirring och glömska som du i detta inlägg beskrivit. Sannolikt går det snart över. Men se till så att gubben inte konstant går med för små strumpor. Då går tillståndet aldrig över utan det kan istället tendera att bli allt sämre.
SvaraRadera