Kanske inte för känsliga läsare

Jaha då har vi varit hos min svägerska och avnjutit det bästa julbordet man kan tänka sig. Allt perfekt som vanligt, minikroppkakor (ja de är verkligen små), mumsiga köttbullar, inlagd sill och strömming, jansson och revben. Ja allt man kan önska på ett julbord fanns där. Men inte nog med det, hon hade även gjort en sötpotatisgratäng som man var tvungen att smaka. Allt var som vanligt väldigt gott, vällagat och fint upplagt. Till kaffet hade hon bakat en tårta och en lingoncheesecake, fixat chokladbollar och jordnötskakor, men även köpt en tårta. Skrev jag förresten att vi var 36 personer (på ett vanligt släktkalas). Tänk er själva att laga julmat till 36 personer varav nästan hälften är tonårsgrabbar med enorm aptit och en fjärdedel är medelålders män med lika god aptit de. Jag kan lova att det gick åt mat i huset ikväll.

När jag parkerar bilen här hemma säger min man lite försiktigt att han fått magknip (han som ALDRIG är sjuk om han får säga det själv). Meningen var att jag och stortjejen skulle klä julgranen tillsammans, lilltjejen hade redan somnat i bilen. Men min man hade verkligen magknip för han blev helt tyst och gick upp och la sig på soffan för att vila (inte likt honom det heller). Efter tio minuter kommer han ner, påpekar återigen att han har ont i magen, och talar om att han går upp och lägger sig. Jag börjar ana maginfluensa eller någon annan åkomma, han skulle nämligen aldrig i min vildaste fantasi gå och lägga sig klockan halv nio annars. Inte en chans. Jag frågar om han mår illa, men nix.

Jag sitter kvar i köket en stund och slår in lite julklappar när jag hör att han börjar springa fram och tillbaks till toaletten. Nu förstår jag exakt vad som är på gång och höjer musiken lite på radion för att slippa höra min man. Är nog enda gången jag inte vill höra på honom tror jag. Han går och lägger sig igen och jag sätter mig till ro med en kopp te vid datorn. Hör honom traska in i badrummet igen, och ljuden upprepar sig.

Men nu har han ont stackarn, på riktigt. Jäkligt ont, han skriker och tar sig över bröstet och säger att han inte riktigt får luft. Han skriker på mig trots att jag står bredvid honom. Frågar om han tror jag behöver ringa en ambulans (ja så illa var det, han hade lite smått panik och svårt att andas riktigt). Vad tror ni svaret blev? Nej förstås! Allt som har med läkare, vård och sjukhus är skrämmande och tabu för min kära man. Ska man då låta honom ligga sådär på golvet och kvida och skrika på hjälp?
Vad gör man? Jag ringde min svägerska L som vi just varit på kalaset hos. Drog mig lite för att göra det eftersom jag var rädd att hon skulle tro att hon hade matförgiftat honom eller så, men ringde som sagt ändå. Svägerska L är lugn, lika lugn som jag skulle jag tro. Men hon är ju lite äldre än mig och då också mer erfaren när de gäller det mesta. Sen har hon ju läst lite sjukvård och det har inte jag. Så lotten föll på L den här gången. I bakgrunden av samtalet hörde hon sin lillebror kvida och förstod mycket väl mitt dilemma, men tyckte absolut jag skulle kontakta sjukvårdrådgivningen. Jaha, vart ringer man då sa jag. Fy jag har verkligen ingen aning om sånt här. Jag tror att vi i vår familj hittills varit väldigt förskonade från konstiga sjukdomar och krämper, så jag har inte blivit rutinerad alls.

Men jag ringde dem och pratade med en mycket lugn (hon också) och trevlig person. Hon ville egentligen prata med mannen själv, men jag avrådde henne och sa att hon kunde lita på mig och mitt omdöme. Efter lite diskussioner fram och tillbaks så blev jag lite lugnare än jag varit innan. (tyckte faktiskt det var lite otäckt när min man tog sig för bröstet och sa att han inte kunde andas riktigt). Fast jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt tanken på om jag själv skulle sitta och svara folk i sjukvårdrådgivningen. För skulle jag bara utbilda mig till sjuksköterska och lära mig en massa om en massa så skulle förmodligen jag och mitt lugn passa utomordentligt bra på den arbetsplatsen. Men det var som sagt bara en tanke och det ska det stanna vid. När jag ändå hade den trevliga damen på tråden passade jag på att fråga henne lite om lilltjejen här hemma. Vi har börjat misstänka urinvägsinfektion hos henne och det kändes skönt att få även de tankarna bekräftade som icke korkade, trots min okunskap. Så imorgon ska jag ringa farbror doktorn och höra vad han säger om lilltjejen. Enligt min planering så skulle det passa mycket bättre att åka till doktorn imorgon än tex på onsdag, då vi har lite annat för oss.

Jag tackade damen så mycket för de kloka råden och la på. Ringde sen min bror för att prata av mig lite kort. Han berättade att han hade många (säkert tio) kompisar som för tillfället låg i maginfluensan. Hoppsan då, då är det kanske inte så konstigt om även vi får det. Men att veta att man just har varit på ett kalas med 36 personer som eventuellt kan vara smittade av magsjuka så där lagom till jul känns väl sådär. Av dessa 36 är det nämligen ca 25 vi firar jul tillsammans med. Tänk om halva skaran ligger och kvider den 24.e istället för att doppa i grytan och titta på Kalle Anka tillsammans med gammelmormor som snart fyller 100 år. Tänk om, hu hemska tanke.

Under tiden jag pratade med min bror hörde jag att lilltjejen började gråta. Jag gick in till henne med telefonluren mot örat, men när hon sa att hon hade ont i magen fick jag bråttom att avsluta samtalet och ta upp henne ur sängen. Frågade om hon mådde illa. Japp. Sprang ner och hämtade ytterligare ett kärl till henne och tio sekunder senare kunde jag konstatera magsjuka även hos henne.

Nu sitte jag här till ljud och dofter jag inte är vidare förtjust i och hoppas innerligt på att jag själv och stortjejen ska klara natten. För om vi nu ska få eländet så är det banne mig bättre att vi tar det i skift så vi kan pyssla om varandra lite. Men visst är det konstigt att man känner en obehaglig känsla komma smygande i magen när man vet vad som befinner sig inom husets fyra väggar. Är nog lika bra att gå och lägga sig.