Telekabel, kola och marsipan

Efter att bokbussen varit hos oss igår hände något märkligt. Jag har absolut ingen aning om ifall bokbussen i sig är inblandad i det inträffade eller ej. Men hur som helst så har något fordon (stort skulle jag tro) fått med sig byns telefonkabel när de passerat ledningen med en något för slapp och hängande kabel. Följden blev att hela byn blivit utan både telefon och internet. Och sånt får bara inte hända, speciellt inte när det i vår by bor två bloggtokiga människor som varje dag har något mer eller mindre intressant att skriva i sin blogg. Att i dagens Sverige kunna klara sig utan internet är en konst.

Vi är flera stycken som har ringt det stora telebolaget för att felanmäla problemet, men som vanligt så sitter felet i huset, eller kan de inte se någon störning eller säger de något annat som jag inte förstår mig på men som gör mig lika besviken. Igår när vi felanmälde telebrottet fick vi till svar att det skulle vara åtgärdat den 22 december. DET ÄR JU FÖR SJUTTON PÅ MÅNDAG! Inte klarar vi oss utan internet och telefon över hela helgen.
Nu är det inte så att vi alltid sitter vid datorn, tvärtom. Men när jag stoppat ner mina små tjejer i sängarna iför natten så har de som önskemål att jag ska sitta vid datorn tills de har somnat. Och vänlig som jag är så stannar jag snällt uppe vid burken en stund för deras skull. Men nu får jag väl passa på att börja läsa min nylånade bok istället, inte dumt det heller. Men det ger mig inte samma känsla av lugn som när jag varje dag får skriva av mig lite och på det sättet släppa taget om det som varit.

Igår när tjejerna somnat och jag hade ett litet glapp fram tills Bonde söker fru skulle börja, så var det dags för dagens kolasmet igen. Den här gången fick det bli vanlig smörkola utan några konstiga smaktillsatser. Jag satte igång att koka precis lagom till "BSF" började och i varje paus gick jag ner och rörde runt några tag i grytan. I sista pausen gjorde jag kulprovet som i mina ögon verkade alldeles perfekt. Då stängde jag av plattan men lät grytan stå kvar på lite eftervärme. När programmet var slut kl. 21 så gick jag ner och hällde upp smeten i formen. Och kan ni tänka er, det kändes som om jag lyckats. Äntligen!!! Men jag var stark där jag stod med grytan och sleven och var jättesugen på att smaka. Men icke, jag höll emot begäret och det gjorde jag även idag på morgonen när jag ätit frukost. Men i eftermiddag måste jag bara testa att sätta kniven i kolan och se om den är lika perfekt som jag hoppas på. För annars vet jag hur det blir, då måste jag göra en omgång till. Och nu känns det inte lika kul längre. Jag vet att man säger att övning ger färdighet, men hur mycket övning ska behövas för att göra lite vanligt julgodis. Ikväll ska jag och barnen göra marsipangodis istället, har jag kontroll på något så är det det här. Återkommer med bilder på mina senaste kola- verk om de blir bra.

Förresten så är jag idag sååå lycklig över att ha tillgång till internet på jobbet. Och att jag sen lyckades få till en liten lucka gör inte det hela sämre.