En vän när det gäller

I morse skulle jag och granne B ta en fika igen efter ett långt uppehåll över jul och nyår. Vi träffades vid åtta då vi började i hönshuset där jag var tvungen att se de "små" Isbar och Marankycklingarna (där två ska bli mina, lyckliga jag). Sen fortsatte vi med att kika på Koola Viola och hennes kompisar i kackelstugan. Men de var mer intresserade av att undersöka den tomma hästboxen i stallet just då. Roligt nog så fick jag se en härlig tuppdans då den otroligt stiliga tuppen just humpat en höna framför ögonen på oss. Han såg inte riktigt klok ut i sin parningsdans, men han verkade väldigt nöjd.

Efter det hoppade vi ner i badtunnan en stund, fortsatte med lite te och macka och en herrans massa hönsprat och givetvis lite prat om annat också. Maken kom förbi och lämnade lilltjejen då han skulle vidare till jobbet och vi fortsatte att ta igen allt vi inte hunnit prata om den senaste tiden. Framåt halv tolv kom vi på den lysande idén att ta med lilltjejen ut i hönshuset, hon hade ju faktiskt inte sett kycklingarna på jättelänge. Vi tog förgivet att hon skulle jubla av glädje och vara lika entusiastisk som vi, men så blev det inte. Hon kikade in på kycklingarna, blängde lite på de stora hönsen och bad sedan om att få gå och sätta sig i bilen för att åka hem. Jag vet inte riktigt vad jag missat i min uppfostran, mina barn är ju inte alls intresserade av fjädrarna.

När min make senare kom hem från jobbet, berättade han att han träffat granne B.s man på stan. Och att han i sin tur hört rykten om att vi fikat i över fyra timmar. Skulle det vara något konstigt med det? Har man mycket viktigt att säga varandra så måste det få ta sin lilla tid, så är det bara.

En av sakerna granne B och jag diskuterade var om jag skulle våga öppna upp båda hönsgårdarna samtidigt. Jag är väldigt osäker på hur min brahmatupp fungerar, han känns fortfarande väldigt ungtuppig och jag har inte sett några tendenser till att han skulle vara könsmogen än (men han är ju enorm och har garanterat storlek XL i hönsfjäderdräkt). Och skulle han verkligen bry sig om småknattarna i granngården. Varken jag eller grannen trodde att det skulle bli några problem. De har ju lärt känna varandra under lång tid nu, fast med nät emellan.
När jag kom hem öppnade jag upp båda grindarna och släppte ut alla fjädrarna samtidigt. Allt var mycket lugnt och trevligt till en början. Fjädrarna skuttade glatt ut för att äta lite vete jag hade med mig men vad är det jag ser. Jo mitt framför ögonen på mig hoppar den smått gigantiska Brahmatuppen på min svarta lilla dvärgkochinhöna och naffsar henne i nackfjädrarna. Jösses vad förvånad jag blev, vad hade han på henne å göra? Han som är så stor och hon som är så pyttig. Det gick snabbt som sjutton att stänga in alla stora fjädrarna igen för att låta småfjädrarna fortsätta sin utevistelse i det fria. Puh vilken tur att jag inte lämnade de små liven ensamma ute. Nu är jag i alla fall övertygad om att jag är väldigt bra att ha för mina fjädrar.
En vän när det väl gäller liksom :)