Soteld och blåljus

För två timmar sedan stod jag i mitt lantkök i godan ro och gjorde pannbiff och kladdig chokladtårta. Jag skulle just sätta in kakan i ugnen för gräddning när jag hörde ett wrooom bakom mig, det lät nästan som ett jetplan eller nåt. Ljudet kom från vår järnspis vi har i köket. Vi hade eldat lite under kvällen eftersom det varit så hiskeligt kallt hela dagen och vårt hus är lite smådragigt. Ljudet tilltog och jag gick fram och synade spisen. När jag kikade upp mot skorsten upptäckte jag att det brann för fullt bakom en lucka på murstocken. Röda lågor som lät enormt mycket och blev starkare och starkare hela tiden. Jag ropade på maken som sprang ner på två sekunder och konstaterade soteld fortare än kvickt och bad mig ringa SOS.

Jag ringde och en vänlig och lugn kvinna tog emot mitt samtal. Försökte på ett någorlunda lugnt sätt förklara för henne vad som inträffat. Hon berättade att räddningstjänsten redan var på väg, men hon behövde veta lite mer exakt vart vi bor. Busenkelt tycker jag, kör den lilla vägen tills du passerar skylten med vår by.s namn på, sväng upp höger direkt efter skylten, du kommer till två hus, vi bor i det högra. Samtidigt bad jag om att få lite råd om vad vi under tiden skulle göra för att det inte skulle bli värre. Stänga alla spjällen, väck barnen och ta med dem ut. UT i tio minusgrader när det är i skorstenen det brinner, hua meja.

Sms.ade granne B om läget och att vi eventuellt skulle bli tvungna att våldgästa dem en stund. Inga problem så klart. Men vi ville stanna kvar tills brandmännen kom i alla fall. Min femåring blev smått panikslagen trots att jag på det lugnaste sätt man kan tänka sig förklarade situationen för henne. Jag sa att det kan ju faktiskt vara så att det är vår vän L som kommer till oss, han jobbar ju som brandman och honom känner du ju. Hon ställde de mest avancerade frågor man kan tänka sig av en femåring, om röken och skorstenen och gud vet allt.

När vi sedan såg det första blåljuset komma nere i byn kom jag på att vi kanske ska ringa in till våra närmsta grannar också. Annars undrar väl de var tusan det är frågan om. Lite halvchockad förklarade jag för henne att allt var lugnt och att vi hade soteld (som om jag fattade nåt om sånt). Under tiden stod min make utanför med en ficklampa för att räddningstjänsten skulle se oss. Ambulansen kom som en raket på grusvägen här utanför, tvärnitade framför maken och började lite uppjagade ställa en massa frågor om var vi andra fanns, om vi var evakuerade mm. Maken förklarade att allt var ganska lugnt nu, elden hade minskat, ingen rökutveckling i huset, inga skadade osv. Då lugnade de sig direkt.

Vi satt inne och såg den ena brandbilen efter den andra köra raka vägen förbi vår infart. Men va tusan gör man nu då? Då ringde SOS och sa att vi skulle gå ut till vägen och visa oss. Bara det att det är 200 meter ner till vägen och dit skulle vi inte hinna, hmmm. Kvinnan i telefonen hade alltså inte lyssnat så noggrant på min busenkla förklaring, eller hade hon kanske skrivit fel i allt pladder jag bidrog henne med. Hon satt nämligen och sa att hon kunde se exakt vilket hus det var och det stämde precis med min förklaring. Nu satt vi istället och såg den ena brandbilen efter den andra backa tillbaks längs vägen och köra upp mot vårt hus istället.

Först kom två poliser in. De hade fått information om att det inte bara var en "vanlig" soteld utan något mer. Tydligen så kör inte polisen ut på soteldsutryckningar, men de kände kanske doften av nybakad chokladkaka, vad vet jag. De kikade lite, pratade lite och avlägsnade sig sedan ganska snabbt. Under tiden hade fyra enorma brandbilar kört upp vid vårt hus, det blinkade blått överallt och barnen var allmänt ängsliga. Hela alltet kändes som en dålig accionfilm där vi var några b- skådespelande huvudrollsinnehavare. Jag satt ju mest hela tiden hos barnen och hörde inte riktigt alla diskussionerna mellan gubbarna i köket, på taket och ute i trädgården. Jösses vilket rabalder i vår lilla by.

Den siste som anlände för kvällen var sotaren, en väldigt trevlig prick med massor av kunskap. Jag ska gå ner och få lite mer detaljerad information av maken snart, men det sista jag hörde innan de åkte var att mur stocken var rejäl och bra och att vi självklart skulle fortsätta elda i järnspisen även i fortsättningen. Och det kändes skönt, frågan är om man vågar det ändå på ett tag nu. För ganska läskigt var det. Nu stod jag ju med ryggen mot och märkte det direkt, tänk om vi suttit vid tv.n eller kanske gått och lagt oss för kvällen. Hua meja, den tanken vågar jag inte ens tänka. Men som i alla sagor så blev slutet gott, allting gott för oss ikväll. Vilket vi är otroligt tacksamma över. För fy va många konstiga tankar jag hann tänka under den kvarten det tog för räddningstjänsten att ta sig ut hit till oss i skogen.
Ps. jag trodde allt att brandmän var snygga, unga och vältränade killar, men hit kom det bara gubbar i övre medelåldern. Men duktiga var de och det är ju huvudsaken :)

Och jag som inte trodde jag skulle ha något att blogga om ikväll.....