Min vattenkokare

Snacka om att man vänjer sig vid alla moderna maskiner och prylar man har omkring sig dagligen. Idag på morgonen när jag klev upp gjorde jag mina morgonbestyr i precis samma ordning som jag brukar. Toalettbesök, satte på tevattnet, förberedde frukosten till barnen, lilltjejen kom ner och började kika på Dora liggande i soffan med en filt över sig. Väckte stortjejen, hjälpte henne med kläderna, ner i köket för att hälla upp te vattnet i den stora muggen. Men vad är det jag upptäcker.

Vattenkokaren har lagt av, gjort sitt, kilat vidare- ja kalla det vad ni vill. Lampan lyser men vattnet är fortfarande iskallt. Kan nån förstå vilken förtvivlan jag kände denna morgon. Nu är det ju inte så att jag är fullkomligt handlingsförlamad. Nä då, jag satte på en liten kastrull med vatten och jag fick mitt te ändå, men det är inte samma sak. Jag dricker säkert fyra koppar te varje dag och andvänder mig jämt av min kära vattenkokare. Jag gillar ljudet från den när vattnet börjar pysa så smått och det ljudet finns liksom hemma hos mig varje morgon. Men inte idag, det känns jättekonstigt. Och det jobbigaste av allt är att jag egentligen tyckte mitt te blev godare idag, varmare på något sätt. Men jag vill inte fortsätta koka mitt tevatten på spisen. Näpp , jag måste åka och titta på en ny vattenkokare så fort som möjligt. Det gäller ju att inte lägga sig till med massa nya rutiner, hi hi