Kopromenad

När jag gick hem från symötet igår kväll slog mig en liten tanke. Jag tycker ju själv att jag blivit så väldans modig och tuff när det gäller att hantera sura hönor. Jag och granne R bor otroligt nära varandra fågelvägen sett, men ska man som jag gjorde promenera till henne så är det en liten bit. Inte långt alltså, men en väldig omväg som går på två sidor om samma åker. Hade man genat rätt över så hade sträckan varit betydligt närmre.

När jag gick där i mörkret funderade jag till ett ögonblick på om jag skulle skutta in i kohagen och gå längs ena stängslet för att komma upp till min lagårdsplan. Jag var så sugen på att göra detta, egentligen inte för att jag var trött eller lat utan mer för att våga. Men här går min gräns tror jag, för så länge jag gick på vägen så sjöng jag och hasade fötterna så ett ljud uppstod. Jag hade nämligen fått veta av granne S. man att det rör sig en hel del vildsvin åt det hållet vi bor. Urk, jag har inte lyckats se någon tjusning alls i att de springer omkring här om nätterna och bökar och donar. Nä det måste vara bättre att sjunga och gnola samtidigt som man sparkar på lite stenar och så (för att skrämmas lite)

När jag stod vid stängslet kom jag att tänka på min goda granne B och hur hon gick fram som en ångvält i höstas när vi passerade en kohage. Jag var jättenervös när hon sa att vi skulle gå förbi alla kossorna, det var ju hur många som helst. Men B hon slet åt sig en stor gren sen gick hon och ryade och viftade som om hon aldrig gjort annat. Jag däremot kände mig som en liten flicka, ni vet en sån där som förr i tiden höll ett stadigt tag i mammans förkläde när hon var rädd. Eller det kanske ni inte hänger med på. Så kände jag mig i alla fall, liten och rädd och väldigt barnslig.

Och denna minnesbild flög förbi i mitt huvud då jag skulle krypa under taggtråden. Jag såg den tramsiga lilla tjejen som egentligen var jag själv och ändrade mig snabbt och tog den långa vägen istället. Vadå, jag gillar ju långpromenader men är inte så förstjust i kossor på nära håll så varför vara korkad då. Det blev en skön liten promenix och jag kände mig nöjd och glad då jag kröp till sängs