På cykeltur i byn....

Den här påskhelgen var från början väldigt välplanerad från vår sida. Massor med jobb och däremellan bortbjudna till höger och vänster. Men som man tidigare fått lära sig, det blir aldrig som man tänkt sig. Igår skulle vi ha träffat våra vänner på andra sidan av den lilla staden, men de hade långt att åka då de varit på påskbesök i den kungliga huvudstaden. Så den träffen blev uppskjuten på obestämd tid.

Istället valde vi att tända grillen när jag kom hem från jobbet. Jag hade lotsat min man ner i frysen via telefonen för att ta upp lite kycklingfiléer som skulle tinas under eftermiddagen. Jag ungsbakade sötpotatis och serverade till. Barnen ville som vanligt ha kokt potatis och sås (de vill alltid ha det om de får välja). En stor och go sallad i min mexicoskål och vi lyckades med nöd och näppe klämma ur ett sista glas vin ur den annars ganska tomma bag-in boxen. Jag är väldigt förtjust i att ta ett glas rött vin under tiden jag lagar mat. Det är på nåt vis bättre än att dricka vinet då maten finns på tallriken.

Efter den sena middagen lös solen fortfarande från en klarblå himmel. Vi frågade barnen om de ville med på en cykelrunda. Jippi! blev den naturliga responsen. På med lite varmare kläder, ett barn på barnsadeln och ett i cykelkärran sen drog vi iväg längs grusvägen. Skickade iväg ett sms till granne B som hade granngäster i huset. Maken och jag kände oss för en sekund lite väl påträngande då vi tänkt stanna till och säga hej till herrskapet. Istället fegade vi ur lite från våra planer och vände håll till döttrarnas stora besvikelse. Förklarade via sma (jo vi brukar göra så, granne B o jag) hur vi kände och att vi hoppade över besöket. Maken och jag trampade hemåt och planerade för en kväll med sällskapsspel istället. Innan jag över huvud taget hann tänka tanken så plingade det till i mobilen igen. Grannen som svarade (vilket jag egentligen visste). Hon tyckte så klart att vi var urtramsiga, vilket vi också kände oss. Nu hade vi stannat till utanför ett annat hus i byn, och där stod vi och velade, fram och tillbaks om hurvida man kan åka hem till någon som precis har påbörjat en middag med sina gäster. Vi kom inte fram till något vettigt utan smålog mest åt oss själva och hur dumma vi måste sett ut.

Plingeling igen. Ha ha vad vill hon nu då? Maken började reta sig lite smått på att vi istället inte ringer varandra. Men vadå, sms är ju hur bra som helst om man vill få frågor och svar lite feltolkade och missuppfattade. Den här gången hann jag inte ens svara på sms.et (vilket brukar gå ganska snabbt) förrän makens mobil ringer. Ha ha på displayen på hans mobil ser jag inget mindre än en bild på hönsboken, okej, kan inte vara nån annan än granne B då. När han svarar är det inte alls granne B utan granne B.s granne, granne M. Ja alltså granne C.s man, han som brukar hjälpa oss med tupparna ibland och som den här kvällen var på besök hos granne B. Hon hade alltså bett honom att ringa för att övertala min make om att sluta tramsa och istället komma förbi en stund. Maken skrattade gott och vi vände håll ytterligare en gång. När vi stegade upp längs grusgången måste vi sett ut som två skämsna hundar, men så fort vi klev innanför dörren så var den känslan som bortblåst. Vi hade en mycket trevlig kväll hos granne B med familj innan vi cyklade hem några timmar senare. Ibland tar det ganska lång tid att säga hej till nån.....

Ikväll blev det inte heller som planerat. Vi var bortbjudna till vännerna J och T, men otur som de har så var det även den här kvällen en i familjen som blivit sjuk. Jättetrist då vi haft så svårt att få till en tid som passar alla. Men vi gör ett nytt försök framöver igen och hoppas på bättre tur då. Vi ska förresten ta med dem till Nunnedalen då. Maken och svärföräldrarna var där idag för att se alla enorma fält med blåsippor och vitsippor, eller rättare sagt de skulle dit. Men de hittade aldrig. Som jag garanterat skrivit om tidigare här så har min make ett lokalsinne som spelar i en helt annan division. Jag är varje gång han jobbar kväll överlycklig då han hittar hem, nästan så illa är det. Men att båda mina svärföräldrar tappat komihåget totalt, det var mer än jag visste. Det är visserligen ett par år sedan de senast var i Nunnedalen. Men idag parkerade de heltokigt, traskade iväg bland buskar och snår, hamnade inne på någons privata trädgård och enligt stortjejen så räddade även maken livet på dem då de trasslat in sig i buskagen. Det blev ingen Nunnedal, men däremot ett äventyr de inte kommer glömma på den närmsta tiden.