På fredag ska jag få vara med om att min lilla stortjej, nyss fyllda 6 år ska få uppleva sin allra första skolavslutningsdag. Sitter och funderar lite på ifall jag kommer börja gråta i kyrkan när de sjunger Idas sommarvisa. Förmodligen gör jag det. Eller också så använder jag mig av kameran som hjälp mot min blödighet. För tar man kort, ja tar kort hela tiden alltså, så ser man ju barnen enbart genom kameralinsen och då är det svårt att få till den där rätta känslan med klumpen i halsen och darret på läppen. Man måste liksom fokusera så på att zooma rätt, hålla rätt och trycka av rätt. Låtsas att man kan en massa om kamerans inställningar och fippla lite med dem, allt för att distrahera sig själv under själva seremonin i kyrkan.
Frågan är ju om det verkligen är det rätta att göra. Förmodligen inte. Men nåt mellanting finns ju liksom inte. När jag skulle gifta mig fick jag rådet att ha något vasst i skon. När jag kände att tårarna började komma skulle jag trampa ner på det vassa och på så sätt få ont. Det skulle (tror jag) göra att jag glömde det sentimentala och istället hamnade fokus på det onda i foten. Men nä, jag gjorde det aldrig- hade nåt vasst i skon alltså. Istället hittade jag en egen strategi. Så fort tårarna började trängas bakom ögonlocken så stirrade jag rakt genom ett av fönsterna ganska högt upp. När jag tittade genom det så hade jag en tanke, en liten tanke utan vidare känslomässig påverkan som jag tänkte extra mycket på. Jag svävade liksom iväg från vad prästen sa, men bara en kort stund, lagom att jag hann återhämta mig utan att börja stortjuta. Istället snyftade jag lite fint. Har för mig att det syns på några av fotona att jag tittar lite konstigt bort. Men strategin var bra och den kanske funkar på fredag den oxå, även om vi är i en annan kyrka.
För kameran kommer jag garanterat inte få ha. Maken har nämligen köpt ett objektiv (till). Den här gången var det faktiskt ett som även jag och inte bara han gick igång på. Eller gick igång, jag tyckte det var trevligt då man kan komma väldigt nära utan att behöva vara nära, typ "Mitt i skogen men ändå så nära =)"
Idag har maken haft med sig kameran till sitt jobb då han skulle hjälpa någon med något (sånt passerar mina örongångar fortare än jag hinner ta in det). Minns jag inte fel så skulle han imorgon hjälpa någon annan med att ta kort. Suck! Jag tänker i alla fall köra förbi och hämta kameran på hans jobb när jag slutar. Jag menar, nu har det gått en hel dag och jag har inte fåt ta ett enda kort på Vilsa idag. Och med tanke på hur snabbt hundvalpar växer så har det säkert hänt jättemycket både i hennes utseende och utveckling. Så tjing för kameran med nya förlängaren imorgon =)
Och förresten så ska lilltjejen med till kyrkan och hon pratar ganska mycket så jag hinner nog inte bli så sentimental...... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar