Vilsas uppdatering....

Min förra hund, Pepsi var enastående på massor av sätt. Hon var klok som en bok och lydde minsta vink. Väldigt lättlärd och jag behövde nästan aldrig höja rösten åt henne. Hon följde mig som en liten svans och var vid min sida nästan hela tiden. Men en sak kunde hon inte.
Leta kantareller!
Jag har alltid varit stormförtjust i att plocka kantareller och jag hade alltid Pepsi med mig. Det gick att dressera henne till det mesta, men inte till att söka efter dessa gyllengula skatter i skogen.

Nu har tydligen granne B tagit med mig i sitt nya projekt. Kantarellsökprojektet!
Hon har lånat böcker och läst på så in i den. Självklart vill jag göra ett nytt försök när det gäller det här, och jag hoppas innerligt att lilla Vilsa nappar på idén. Vore ju hur kul som helst. Å tänk, då kommer jag att få ännu större anledning att vara i skogen till hösten.

På tal om Vilsa så är hon fortfarande lika go. Hon har trappat ner bitandet med de sylvassa små tänderna och istället är det en lång tunga som slickar en i ansikten så fort hon får en chans. Hon arbetar fortfarande i det tysta om mornarna innan vi kliver upp. Totalt orädd för skramliga kompostgaller trycker hon sig mellan den och väggen, sen är det inredningstidningstugg som gäller. Hinner hon så bär hon oxå in ett gäng skor i rummet och plockar ner filtar och kuddar från soffan till golvet. Varje morgon vet hon hur fel hon gjort och kilar ut som en skamsen hund med svansen mellan benen. Just det ja, hon är en skamsen hund då.

Men utöver dessa morgonidéer så är hon helt fantastisk. Hon är med mig på jobbet och kopplar av hur bra som helst där. Att åka bil är numer förknippat med vila och har vi folk hemma hos oss så är Vilsa lika cool och lugn ändå. Barnen kan hoppa och busa runt henne men hon bara vilar. Lite tjuren Ferdinand över henne ibland.
Tyvärr så har hon upptäckt att hon (än så länge) klarar att krypa in genom kattluckan till stallet. Hon smyger in då hon är utan uppsikt i trädgården och där inne njuter hon av diverse godsaker hönsen lämnat ifrån sig. Igår blev jag lite putt på henne. Kändes som om det kvittar att hönsen är instängda, hon hittar ju på ofog ändå. Så istället släppte jag ut hönepönorna på grönbete igen. De får knata runt i trädgården och jag får tänka att det jag inte vet har jag inte ont av. Men ser jag henne stå och käka bajs så ska jag fya henne. Nån gång lär hon väl sig, och gör hon inte det kommer hon i alla fall få ett gott liv på landet =)

När det gäller att lyssna så har hon blivit väldigt lyhörd (så länge det inte finns hönsbajs i närheten), för då hör hon ingenting.
Hon har helt fattat galoppen vid maten och sätter sig pladask så fort vi öppnar matskålen. Jag har inte lagt ner någon tid alls utöver detta på lydnad, men det kommer så småningom. Hon är ju inte så gammal än och måste ju få busa av sig innan allvaret börjar....... om det gör det nån gång.

Jag är så himla stolt och glad över att vi fått oss en så härlig hund. Så det där med allvar och träning får komma sen. Var sak har sin tid och nu är vi inne i bebisstadiet och njuter av det.

Hon vägde förresten ca 11 kilo när vi var och vaccinerade henne i måndags...

Förresten så ska jag nog oxå beställa mig den där kantarellsökar boken =)