Nu på eftermiddagen hände något väldigt speciellt. Min barndomsvän som jag inte träffat på massor med år (tror vi kom fram till att vi sågs som hastigast för 13 år sedan) kom förbi och hälsade på. Vilken konstig känsla när man ser bilen komma körande uppför grusvägen och när vi ses och kramas och skakar lite och gråter en skvätt....... ja då har man helt plötsligt färdats tjugo år tillbaks igen. En sådan lycka, att sedan få sätta sig ner och bara prata.
Jag tror vi båda kände att vi verkligen har något genuint gemensamt, mer än att vi kommer från samma lilla ställe på den här jorden. Att veta så lite om någon och ändå när man börjar prata så känns det som igår. Min vän hade med sig ett gammalt foto som någon av hennes föräldrar tagit på oss när vi var små. Jag, lite rund och iklädd bruna och lila kläder med ett rött skärp. Min kompis, lång, smal och med ett par blommiga strumpbyxor. Vi måste verkligen varit vackra på vår tid =)
Jag känner mig lite smått salig, är nog så juryn mår då de upptäckt en artist i Idol och förklarar det med ett Halleluja moment. Så mår jag nu, och jag längtar redan tills nästa gång vi ses. Lycka!
Åhh, Linda jag känner/kände precis likadant, tårarna vällde upp igen när jag kom hem till föräldrarna och skulle berätta vad fint det var att träffa dig igen efter alla år. Underbart! Jag saknar redan att sitta med dig, tiden gick alldeles för fort!! Hoppas hoppas vi ses snart igen.
SvaraRaderaStor kram!