Mot nya mål..... ha ha

Under våren blev jag tillfrågad av ett gäng tjejer om jag ville följa med till Stockholm o tjejmilen i september. Nej, blev mitt spontana första svar. Såklart!
Jag har nämligen aldrig sprungit mer än två varv i gympasalen på Friskis o svettis. Men EN mil?
Efter lite övertalning o uppmuntran om att ingen av de andra tjejerna heller är vana löpare tackade jag i alla fall ja. Min tanke är mer en trevlig helg i storstan med goa o glada tjejer.

I ganska många veckor nu har jag känt att jag kanske borde testa att jogga en runda, men jag har inte haft några skor. Bra ursäkt tyckte jag.
Igår kom skattepengarna in på kontot och maken tyckte inte längre att min ursäkt höll. Så vi stuvade in familjen i bilen och drog till den lite större staden i öster. Nervositeten började komma krypande när maken återigen förklarade att jag måste upp o springa på löpband i butiken för att få rätt sko, inte minst med tanke på min onda rygg. Hur läskigt som helst ju, att stå där med publik. Men jag gjorde som jag blev tillsagt och jag hittade mig ett par mycket sköna och stabila skor.

Min lördagsmorgon startades med god frukost med ägg, hembakat bröd och te och för lite (ingen) övrig dricka. En timma senare tog jag Vilsa med mig på min skogstur, iförd de nya springa- snabbtskorna och ett glatt humör.

Jag hade satt upp små mål i huvudet på hur långt jag skulle jogga innan jag gick en bit för att återhämta mig. Till en början gick det mycket bra och jag lufsade på. Efter halva rundan började ryggen säga ifrån och även orken, men jag kämpade på och varvade jogging med lite rask promenix. En lagom runda att starta med så nu blir det bara att fortsätta och kämpa vidare.
Hade det funnits lite "jädraranamma"att köpa så hade jag gjort det för länge sen. Jag är absolut ingen tävlingsmänniska vilket hade varit en god egenskap och träningshjälp. Tur att jag har en peppande make..... även om han kanske fnissar åt mig när han ser mig.

Kramis