Konsert i slottsruinen.....

Igår kväll var det äntligen dags för konserten vi längtat så länge efter men inte trodde skulle bli av, trots att vi hade våra biljetter. Winnerbäcks konsert inne i vackra Borgholms slottsruin.

Maken och jag hade med oss lite ost, kex och annat gott, samt en filt såklart. En stunds avkoppling utanför ruinen var precis vad vi behövde, tänk vilken lyx att bara få sitta och prata med den bästa av bästa.

Livsviktiga frågor diskuterades, som tex varför i hela fridens namn arrangörerna skrivit dit på biljetten att det är förbjudet att ta med kamera in på konserten. Jag kan säga att just denna fråga bollades många gånger mellan maken och mig. Och för att summera vårt samtal kan jag med några få ord beskriva oss två........jädrans typiska svenskar!!

För vad kan egentligen vara det värsta som kan hända, jag menar om man nu gör ett försök och tar med sig kameran ändå. Jo, att man med svansen mellan benen får knata tillbaks till bilen med kameran. Värre än så blir det inte. Vi konstaterade att vår kamera med det ganska långa objektivet inte skulle kunna döljas vare sig under min jacka eller i min handväska. Men vågade vi chansa tror ni? Näää, vi mesade! För det stod ju faktiskt på biljetten att det var förbjudet och vi har fått lära oss att förbjudna saker gör man inte. Så det så.

Men på väg mot ruinen och den kommande konserten säger jag flera gånger till maken att vi borde chansat och tagit den med oss. Min man som är en ganska förståndig man sa med lugn röst att vi absolut skulle få en jättebra kväll ändå, för det var ju ändå musiken vi var där för att lyssna på.

MEN för mig kändes det hur fel som helst, så fel att jag tappade fokus fullständigt den första delen av konserten. Min känsla var den samma som att jag skulle gå naken på en badstrand full av folk en vacker sommardag.............jag skulle aldrig göra det nämligen. Och jag skulle väl aldrig gå på en Winnerbäck konsert utan kamera heller..... om jag inte läst den där biljettens allra minsta text.

Strunt samma, detta blogginlägg blir istället för en massa vackra foton på en poetisk musikikon en himla massa pladder om vår efterlängtade kamera.
Efter halva konserten hände något med mig som fick mig att släppa tankarna på kameran. Jag började njuta av konserten på riktigt och herr W levererade rakt in i hjärtat på mig. Med bra musik i en genomtänkt blandning fick han mig att glömma hur kall just denna sommarkväll faktiskt var.

Blödig som jag är blev jag även lite extra varm och glad av att se kungabarnen släppa loss lite till musiken tillsammans med sina respektive. Jag har inga åsikter alls om detta egentligen men gissar att Ölandstripperna även gör dem ganska gott. Och de lyste upp den glugg där de stod....