Bebismagen växer så det knakar....

Senaste bilden på damen med bebismagen. Tiden rusar på och jag är ännu mer nervös ju mer valpningen närmar sig.
Min kära hundtränarvän ringde mig idag och frågade lite angående en eventuellt ny familjemedlem. Jag kände pirret i magen som kom smygande och just för tillfället så vågar jag inte ens hoppas. Jag börjar bli rädd att jag ska bli alldeles för besviken om det inte blir något, och så vill jag inte vara. Hu nä!

Men jag kan ju inte låta bli att tänka på att jag "kanske" kan få vara med och träna lite hund framåt hösten. Bara lite, pyttelite. Bara vara med och snacka skit med herr L, det är ju nästa halva nöjet. Och sen få se hundarna i deras lyckorus över att få söka omkring efter färgglada tygpåsar i skogen. Det är ju bara för gott. Jo, jag längtar om nån missat det ;)

Pig &dog....

Återigen har jag en intensiv skolvecka i den lite större staden österut. Veckan betyder heldagar med föreläsningar från nio till fyra varje dag. Mycket intressant men ack så tröttsamt. Jag är helt slut då jag kommer hem halv sex på kvällarna. Hinner bara med middag med familjen innan barnen ska nattas och jag själv går i däck.

Under andra halvan av förra veckan var jag sååå nära att ringa och säga att jag hoppar av utbildningen. Det kändes fruktansvärt att jag inte tagit mig mer tid att läsa och att det jag läst inte fastnat i huvudet på mig. Dock tog jag mig inte mod och gjorde det, och när jag pratade med min studievän jag lärt känna lite smått så fick hon mig att ändra beslut. Eller i alla fall att ge det en chans den här veckan på skolan. Jag kände mig riktigt nöjd då jag hoppade in i hennes bil i måndags morse, klart jag skulle prova. Tankarna lutade åt att jag förmodligen inte är ensam i klassen om att ha haft svårt att få ihop tiden. Måndagen löpte på och jag hade ett leende på läpparna då vi åkte hem. Så intressant allt är och lite kul var det allt att träffa alla igen, trots att jag avskyr större folksamlingar när jag inte lärt känna personerna riktigt.

Idag åkte jag till skolan med lättnad i bröstet, det här är ju riktigt skoj och visst vill jag väl fortsätta. Eller?
Förmiddagen var förlagd med samma intressanta föreläsare som igår och alla i gruppen verkade helnöjda. Fram på eftermiddagen var det dags för oss att få reda på vår hemexamination. Fy bubblan, det var det värsta jag varit med om tror jag. Fem uppgifter, alla relativt stora (enligt mig) som ska vara inlämnade om knappt två månader. Låter kanske inte så mycket men för mig är det hur mycket som helst.

I studielitteraturen för den här första terminen finns två böcker på engelska. Jag vet inte hur jag ska förklara min relation till det engelska språket, men tänk er att spela musik för en som är helt döv. Ungefär så är mina kunskaper. Totalkass, fattar noll, ja helt funktionshindrad. Brukar skoja med maken att orden jag kan på engelska i stort sätt är pig och dog. Har lärt mig chicken oxå nu :). Nä skämt å sido, men det är verkligen så illa och inget jag bara säger.

Har frågat mina vänner som gick den här utbildningen förra året hur de gjorde med engelskaböckerna. - Det behöver du inte tänka på, blev svaret. Vi har inte läst dem och man klarar det ändå. Och med de orden vågade jag mig på att söka utbildningen trots mitt "funktionshinder". Men nu, hux flux så har upplägget på utbildningen ändrats totalt. Nu ska man ta de två böcker man läst minst av och använts sig minst av i hemtentan och beskriva dem separat. Bara för att visa på att man verkligen har läst alla böckerna. Suck!

Nu är jag alltså tillbaks på slutet av förra veckans tankar igen. Tvekar starkt på om jag kommer att fixa det här. Tentor och hemexaminationer, högskolepoäng och kurslitteratur. Jag tror nog inte det här med att plugga på vuxennivå är något för mig. Fast jag kommer gå klart den här veckan i alla fall. För man ska inte ge sig så lätt, och min kurskamrat som jag samåker med ger mig så otroligt mycket positiv energi.

Vad jag egentligen skulle skriva var att jag inte kommer hinna med några inlägg den närmsta tiden, och så blev det en halv roman istället.....

Maken fyller år

Imorse fick maken vakna till skönsång utan dess like. Jag och tjejerna tog i för kung och fosterland då vi skrålade ikapp till Happy Birthday, kan ni tänka er. Jag sjöng på engelska. Inte illa.

Maken fick frukost på sängen, tänt ljus, nyplockade blommor från trädgården och ett jättestort Media Markt paket. Snacka om att han såg lycklig ut, som ett barn (eller sig själv) på julafton.

Han öppnade paket ovanligt långsamt och gissade att det var en extern hårddisk i det. En vad??? Varför i hela friden skulle jag köpa en hårddisk till honom, nä sånt får han fixa själv. Han fick istället en Soda Streamer, vilket han blev hiskeligt glad för. En svart halvful sak som även den ska stå på diskbänken och ta plats. Men maken gillar bubbelvatten och jag gillar min make, och så klart ska han ha en sån.

Kolla in den lilla tjockisen nu. Visst måste väl den goa magen vara full med små valpisar. Det tror (hoppas) jag i alla fall. Nu är det inte länge kvar att vänta och längta.......

Och om ni bara visste så mycket härlig promenadskog jag har utanför husknuten här. Det enda som behövs just nu är en fyrbent vän, sen är allt fulländat :)

Nykläckt igen.....

Förresten så hade tre små kycklingar kommit till världen hos oss i natt. Den senaste av de ruvvilliga silkeshönsen hade igår kväll legat exakt 21 dagar, platt som en pannkaka. Denna hönan har varit ungefär lika sur som den förra, morrat så fort jag har försökt fylla på vatten eller foder. Men den här gången har jag kört en helt annan taktik. Jag har överhuvudtaget inte brytt mig om henne utöver mat och vatten på tre veckor. Ingen nyfikenhet alls, inte lyst några ägg och inte brytt mig om att lyfta på henne.

Istället blev det en trevlig liten överraskning när jag idag kom ut och upptäckte tre små kycklingar som pep bredvid henne. Det roliga är att jag inte ens kom ihåg hur många ägg jag petade under henne. Men det upptäckte jag idag, tre kycklingar och två ägg kvar. Alltså hade jag lagt under fem ägg. Får se om det blir något från de två äggen som är kvar tills imorgon bitti.

Min jobbarkompis J ska ta med sig sin mamma och komma och titta på fjädrarna här någon dag. Meningen är att de ska ta med sig alla tre silkeshönsen hem samt några kycklingar. En tupp vill de också ha, men det blir ju inga problem. Finns många att välja och vraka bland snart när alla kycklingar är kläckta här i byn :)

Imorgon är det ingen vanlig dag.......

En härlig lantfrukost njöt vi av i morse, hela familjen. Kokt ägg, rostat bröd, yoggi, te och inte att förglömma IKEA- knäcke som är så in i vassens goda. Som andra anhalt på dagens bestyr följde vi med lilltjejen då hon hade avslutning på sin barngymnastik. Det var så härligt att se henne skutta runt i den enorma sporthallen, helt oberörd över att båda läktarna var fulla med folk. Givetvis så skuttade hon inte själv, nix det var hur mycket barn som helst där. Farmor och farfar var där och kikade på två av barnbarnen. Min gamle arbetskamrat E var där och gympade med sin systerdotter vilket var både skoj och otippat.

Efter gympan var det dags för en tripp till den lokala ICA- butiken, det nalkas ju födelsedag i morgon som förmodligen inte undgått någon. Typiskt bara att jag lät det stora paketet ligga kvar i bagaget på bilen. Maken var den första som öppnade bagageluckan idag när vi skulle åka till stan och jag ger mig sjutton på att han redan varit och klämt och känt på presenterna. Åhhh, nu kan han väl knappast tro att det är kläder han ska få. Presentpapperet är nämligen fullt av texten som den till höger här. Men det är klart, det kan ju vara lite lureri med det också. Sånt papper fanns att ta helt gratis i passagen mellan de två skjutdörrarna i butiken, så vem vet. Det kanske döljer sig nåt snyggt plagg där i ändå. Eller inte?? Det kvittar egentligen, huvudsaken är att maken är nyfiken och det råder det inget tvivel om. Ha ha

Imorgon förmiddag ska vi ta oss an den närmsta släkten på lite senfrukost här hemma. Jag ska baka frallor och maken ska steka amerikanska pannkakor. Vad vi inte tänkte på var att vi i natt ska ställa om klockan. Huwa, helt plötsligt så har vi anordnat en frukost som genast blev en timme tidigare, hänger ni med. De ska komma redan halv tio men då är ju klockan egentligen bara halv nio. Men va gör väl det, barnen väcker ändå mig klockan sex så jag hinner nog med det jag ska.

Frågan är om vi ska låta maken få sovmorgon eller om vi ska smyga oss in och sjunga för honom klockan sex. Hi hi, det får nog bli så. Sova kan han väl göra en annan dag :)

"Härmapan"

Jag känner mig lite som en "härmapa" för tillfället. De kuliga bilderna jag fått av min granne är ju egentligen hennes...... fast de är på mig. Tja jag menar hon var ju först med dem och nu så bara tar jag efter och använder hennes bilder. Fast bilderna är ju till mig och föreställer mig, men ändå. Lite som en "härmapa" känner jag mig allt. Men en ganska nöjd sådan, hi hi

Barnen med dunbollarna

Blåfot, det var jag det

Idag var jag och besökte en av de personer jag ofta besöker på mitt jobb. Han sa lite med glimten i ögat att du måste ju varit en militär eller en profet i ditt förra liv. Fel fel fel sa jag.
Alla jag träffat säger ju att jag varit en indian. Ser du inte de likheterna frågade jag honom.
- Du, säger han då. Du måste ju ha hetat Blåfot i så fall.
Först fattade jag inte riktigt vad han menade, men när jag sekunden senare kollade ner på mina fötter förstod jag.
Klart jag hette Blåfot, vad skulle jag annars hetat?

På villovägar :)

För ett ca. två veckor sen hände en liten sak här hemma. Maken kom hem och berättade att han hade haft lite tid över från det att han slutade jobba tills han skulle hämta barnen på dagis. Då kom han på den briljanta idén att köra genom skogen för att ta sig till dagis. När man kör vägen genom skogen passerar man kapellet vi gifte oss i för 1,5 år sedan. Väl hemma berättar han om sin "skräckfärd" som slutade med att han efter lång körning fick vända och köra tillbaks till den gamla vanliga vägen igen. Suck tänkte jag, hans lokalsinne är inte av denna värld. Men för att inte göra honom till åtlöje sa jag inget mer om det.

Bara det att igår, två veckor senare ringer han mig från sin mobil. Återigen har samma senarie utspelat sig. Maken hade några minuter över innan dagishämtningen och nu skulle han ta mig sjutton hitta vägen genom skogen (vill tillägga att vägen är så pass stor att den är asfalterad). Och nu var det ju så att jag förra gången förklarade vägen för honom just för att han skulle slippa hamna i den lilla knipan igen.

Igår när han ringde gjorde det kanske inte saken bättre att min granne B satt mitt emot mig vid bordet och hörde det hela. Han försökte viska fram att han visst hade kört vägen som jag förklarat, men att det nu bara var skog överallt. Han kunde knappt hålla sig för skratt själv, men i detta förvirringstillstånd var han tvungen att koncentrera sig på bilkörningen. Han förklarade hur han hade kört och att han blivit stående vid ett vägskäl.
- Du sa ju att jag bara skulle köra rakt fram...... mutter mutter!
Jo men med det menar jag ju att man ska följa vägen, sen är det inte lätt att förklara alla gånger en väg svänger.
Hur som helst så lugnade maken sig betydligt då jag bad honom fortsätta köra samma väg en bit till och han kom till dagis i tid också. När han en stund senare kliver in genom dörren hemma är han mycket nöjd med sig själv. Fattar du, sa han. Jag körde ju förbi den där fotbollsplanen där vi spelade brännboll en gång för många år sen, och jag kände igen mig.
Ja, kors i taket. Den fotbollsplanen har legat där hela tiden och jag har inte tänkt något annat än att han vetat om det. Men så är det med min kära man, han ger en alltid ett gott skratt när man minst anar det........... och han bjuder gärna på det också. Sen att jag och grannen satt och fnissade gott åt honom det håller vi nog för oss själva.

En sockerbagare.......

Jippi, grannen har skickat mig ytterligare en bild. Å hu va jag känner igen mig, det är liksom mig hon har beskrivit med sin teckning. Är väl förmodligen så hon ser på mig.

Helgen som kommer jobbar jag fre, lör och sön kväll. Och om någon missat det så fyller ju min kära make år på söndag. Och maken är som många redan vet vansinnigt förtjust i födelsedagar, presenter och kalas. I förrgår började han prata lite om hur vi ska gå till väga för att fira hans "stora" dag. Med pompa och ståt, tårta och paket...... om han fått bestämma. Lite jobbigt med kalas om jag är på jobbet bara.

Istället kom jag med den smått fantastiska idén att bjuda hem släkten på lite senfrukost klockan halv tio. Det är ju en tid då många inte har så mycket för sig just på en söndag. Visst kan det finnas bingopromenader och så, men sånt är kanske inte så viktigt om man istället kan gå bort och få sig lite godsaker.

Bara att planera in för lite kak- och tårtbakande till helgen och sen göra dagen till ett ljust minne för maken. Och presenten är redan fix och färdig :)
Gissa om han är nyfiken, hi hi

Bowlingparty

I lördags hade vi bowlingfest med våra vänner sen många år tillbaks. Maken som är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna gick in stenhårt för att vinna, men fick ge sig mot kvällens mästare herr R. Mitt mål med det hela var att inte komma sist, men det var med en knapp marginal jag klarade det. Kan inte förstå att man kan bli så kass på något som man ändå tycker är kul. Tyckte lite synd om de i mitt lag, jag drog liksom ner det sammanlagda resultatet rejält. Men mottot för alla den här kvällen var att ha roligt och det hade vi ju.

Kvällen fortsatte då vi åkte in till den lite större staden där vi åt, dansade och hade trevligt. Jag fick en dryckupplevelse jag sällan kommer glömma, en alkoholfri variant på Ginger Ale. Sååå god, det vet ni som var med. Vi fick också många goa skratt under kvällen. Under vår resa in till den större staden var herr M tvungen att ringa hem till sin mamma och tjattra lite. Han berättade glatt att han och sambon skulle in och dansa och svänga sina skäggiga ben. Och när han pratade med sin femåriga dotter fick han återigen höra att han inte är någon "vanlig" pappa, och dottern var noga med att göra klart att min man inte heller är nån "vanlig" pappa. Herr M gjorde också klart för oss i bilen att det var den 22/3 igår och de båda männen stod för underhållningen på vägen hem också. Maken dramatiserade sin situation här hemma på landet. Han ansåg sig vara livrädd för mig då jag har en förmåga att göra mig av med alla tuppar som visar lite tuffhet. Han sa att han kände sig hotad och herr M höll så klart med. De är som ett gammalt par de där två när de sätter igång. En lyckad kväll var det så tack till alla som var med i lördags.

Dryga två veckor kvar

Jaha då var det "bara" 16 dagar kvar till valpning då. Hua meja, nu är det nästan så jag får lite magknip varje gång jag tänker på det..... och tänker det gör jag ju för jämnan. Sannolikheten att det ska bli tre stycken tikar är ju inte enorm, jag menar det kan ju lätt bli 10 valpar. Men att tre av dem är tikar, tja kanske fifty fifty. För tänk om det föds 10 valpar och två är tikar, övriga åtta är hanar. Vad gör jag då?? Många av dem jag pratar med säger- Ta en hane istället då. Men nä nu är det ju så med mig att har jag bestämt mig så har jag bestämt mig. Och en tik är just vad jag har bestämt mig för.

Sen är det ju så att den här kenneln inte är ensamma just nu om att få flattevalpisar. Nej då, det finns hur många som helst, så hund blir jag säkert inte utan. Men det är ju det där med personkemin, kontakten nu innan och att vi har varit uppe och träffat de härliga hundarna. Det är liksom halva tjusningen på något sätt. Skulle vi ta en hund från en annan kennel så skulle vi så klart älska den hunden precis lika mycket, för hur det än blir så kommer ju vår hund att vara den bästa enligt oss ändå. Men jag vill att det ska bli minst tre tikar i kullen. Tänk tanken att det föds 10 valpar och 9 av dem är tikar, en hane. Den tanken har aldrig slagit mig förut, undrar ens om det kan hända. Måste vara lite som med höns att det alltid föds ett överskott på tuppar.

Men nu låter jag ju hemsk. Fy på mig. Det låter ju som om en hanhund inte skulle vara lika bra som en tik, och så är det då visst inte. Men hos oss, på vår lilla minigård, där skulle en tik passa så in i vassens bra.

På tal om hur lång tid det är kvar till valpningen så har jag insett att det är många med mig som följer denna väntan mer eller mindre frivilligt. Jag har nämligen ett arbete där jag träffar ganska många människor varje dag. En man som jag träffar nästan varje dag jag jobbar frågar mig varenda gång hur många dagar det är kvar nu. Jag känner verkligen att jag har pratat lite för mycket om det där med hund den senaste tiden. Det kan ju faktiskt vara så att alla inte är lika intresserade av det som vad jag är. Och ändå måste de höra på mitt hundältande var och varannan dag. Tror jag ska tänka mig för lite innan jag börjar pladdra. De jag träffar kanske inte tror att mitt liv innehåller mer än en hund och ett gäng höns, men det gör det. Jag loooovar. En helt underbar familj också. För att inte tala om vår bil som maken tvättade häromdagen och jag körde med på slaskig grusväg idag. Det är lätt att tro att jag inte bryr mig om den, men det gör jag. I alla fall efter när jag tänker på hur smutsig jag gjort den igen. Å våra vänner, shit va mycket jag tänker på dem och så mycket de betyder för oss på alla sätt. Det finns så mycket att vara glad för här i livet, visst är det väl gutt.

Konstverk ala Koola Viola..... till mig :)

Jag är helt betuttad i alla skojiga bilder min granne gör på sig själv på sin blogg. Jag tycker att de bilderna säger så väldigt mycket om hur hon egentligen är. Själv är jag helt kass på att teckna och vågar mig inte ens på att försöka. Hur som helst så bad jag henne göra en bild av mig, och här till vänster ser ni resultatet. En ganska glad tjej med öppna armar och ett stort lugn. Ni ser väl hur hon längtar efter en hund också..... om ni tittar noga ;)
Tusen tack grannen.

Fredagslycka

Tre bilder från den här dagen. En på min make då han i smyg gullar lite extra med våra höns....igen. Han tog en näve solrosfrö från vildfåglarnas fågelbord och kastade ut till hönsen. Det är min man det :)
Jag har äntligen kommit åt att ta en bild på en av de nya fina mexicanska skålarna jag fått. Så vackra.
Granne B överraskade mig totalt idag, då hon först skrev ett kryptiskt meddelande på min mobil. Hon gjorde mig nyfiken till tusen, men jag fick inget veta. Förrän jag kom hem vill säga. Då hade hon dagen till ära snickrat ihop ett snäckskalstråg till mig, ett sånt där man sätter på väggen, lyfter på ett lock och häller i skalen uppifrån. Hon är helt otrolig denna granne. Händig till tusen och en hejare på det mesta. Å fattar ni, den bara stod här hemma på trappan när jag kom hem, och bredvid stod en påse snäckskal. Det är så man blir varm inombords, på riktigt.
Jag har lovat henne att baka kakor och tårtor varenda gång de ska ha gäster framöver. Så härligt att kunna hjälpa varandra med sånt man är bra på.

Förresten så har jag det nästan för bra ibland. För igår ringde granne R på här hos oss, och med sig hade hon en stor kasse med potatis och en kasse med morötter. Allt sådant de odlat själva, hon och hennes man. Jag kan inte riktigt beskriva vilka guldkorn till grannar vi har i vår lilla by. Riktig bullerbykänsla faktiskt.

Nähä nu ska jag ner i tv- soffan och mysa med lilltjejen.

Nu brinner , jag menar bränner det igen....

Jag har under den senaste veckan fått symtom på något så vanligt som halsbränna, urk! Jag känner igen det och vet vad det innebär då jag hade det när jag var gravid. Denna åkomma är något jag tycker är helt onödig, men jag vet att det har en naturlig förklaring. Mig! Jag kommer ihåg att jag knaprade några stora vita tabletter som bildade skum i munnen då jag var gravid. Jag minns också hur obehagligt jag tyckte det var och hur det där skummet stod mig ända upp i halsen efteråt. Var kanske meningen i och för sig :)

Hur som helst så gick jag in på nätet och sökte lite självhjälp när det gäller halsbränna. Följande kloka ord kom då fram.

Egenvård

• Undvik större måltider och mycket dryck, särskilt sent på kvällen.- Tror inte jag äter några enorma portioner, men visst ska jag minska lite på dem ändå. Sent på kvällen, tja ofta en kopp te och knäckebröd. Varning varning!
• 
  
• Undvik sådant som du märker irriterar, till exempel stark mat och beska drycker som grapefruktjuice.- Skulle aldrig i min vildaste fantasi käka något som innehåller grapefrukt. Stark mat äter jag inte heller ofta så det går bort.
• 
  
• Viss mat neutraliserar syran, som mjölk, yoghurt och filmjölk.- Ok, mjölk dricker jag en hel del, bra bra!
• 
  
• Ät på regelbundna tider, lägg gärna in något mellanmål, undvik sena kvällsmål.- Hur sjutton ska man kunna äta regelbundet när man både jobbar och lever oregelbundet. Men jag äter med jämna mellanrum, i alla fall när jag är ledig. Och mellanmål, jag borde äta mer frukt. Jag köper alltid hem en massa frukt men ser bara till att barnen äter av den. Skärpning!
• 
  
• Se över ditt kaffe- och tedrickande om du märker att detta irriterar. - Dricker 2-3 koppar te per dag. Ingen fara skulle jag tro.
• 
  
• Undvik tunga lyft och kraftiga framåtböjningar.- Tunga lyft ingår i mina arbetsuppgifter, eller det gör det kanske inte, men det förekommer i alla fall.
  
• 
  
• Du kan prova att ligga högre med överkroppen genom att höja sängens huvudända med till exempel några böcker under sängbenen.- Kommer aldrig på frågan. Jag måste få ha min plattkudde, mjuka höga pluffsiga kuddar funkar inte på mig.
• 
  
• Sluta röka och var försiktig med alkohol.- Jag har ju inte ens testat att röka så där känner jag mig lugn. Alkohol, ja i snitt ett glas vin i vecka, ibland två. Njae kan nog inte vara det heller.
• 
  
• Gå ner i vikt - övervikt är en känd riskfaktor för halsbränna.- Wow, vad var det jag trodde. Jag är såååå medveten om att jag borde minska en sisådär 6-7 kg i vikt, men var hittar man den motivationen när allt annat står en upp över öronen. Nä det är inte synd om mig, inte så jag menar. Men det vore coolt om man kunde köpa lite motivation på apoteket eller så. En burk motivation tack, och så vips är man igång med en trevlig och koncentrerad viktminskning.

När jag var och handlade här om dagen så stötte jag plötsligt ihop med en gammal arbetskamrat, tillika konsulent på Viktväktarna. Vi pratade en lång stund, men under hela samtalet kom tanken titt som tätt på vad hon egentligen tyckte om det som låg i min kundvagn. Jag höll som flitigast på att handla både till fikat jag skulle ta med till jobbet och till symötet. I vagnen fanns vispgrädde, smör, ananas på burk (med massor av socker i), halstabletter till stortjejen och nyponsoppa, men en hel del grönsaker också förstås. Fast just i den stunden när jag stod där tänkte jag enbart på alla socker- och fettkällor som fanns i min vagn och vad matpolisen framför mig egentligen tyckte. Nu är det ju så att min gamla arbetskamrat struntade fullständigt i vad jag handlade, hon verkade mest glad över att få träffa mig efter så många år. Och som väl var så betedde jag mig inte så knasigt att jag började be om ursäkt och förklara varför jag handlat det jag gjort.

Det trista var att inte ens hon som är den mest positiva och lättsamma man kan tänka sig, fick mig motiverad. Jag får allt söka nya källor till var man hittar motivationen. Återkommer om jag finner den. Kanske ska höra med Carro, hon verkar ha hittat den och behållt den.

Utvecklingssamtal

Måste bara berätta om min stortjej. Igår när vi kom hem från stan smet hon som vanligt upp på sitt rum direkt. Hon satt där uppe och pysslade vid sitt skrivbord och jag fixade med middagen nere. När hon inte kommit ner och inte gjort minsta ljud ifrån sig på två timmar smög jag upp till henne. Knackade på och frågade vad hon gjorde.

- Jag har samtal här inne, svarade hon med en låg stämma.
Hon har vad??? Fattade först inte, men när jag såg skrivbordet förstod jag.

För två veckor sen var hon och jag på utvecklingssamtal med hennes fröken på skolan. Fröken la då fram fyra olika papper varpå hon ritade fyra olika figurer på dem. Det var en glad, en ledsen, en arg och en rädd. Efter det gick vi i tur och ordning igenom varje ämne min dotter har i skolan och hon fick lägga varje lapp där hon tyckte den passade in bäst. Utefter det pratade vi om hur det fungerar i skolan och vilka olika ämnen hon gillar osv.

Det var alltså utvecklingssamtal hon hade på sitt rum igår när jag kom in. För dockorna!
Hon hade gjort vars ett papper till alla dockor hon har. Alla dockorna satt prydligt uppradade i sängen, sen tog hon en docka i taget och tog fram till skrivbordet där hon satt. Där plockade hon fram rätt dockas papper och började lägga lappar och prata med dem. Jösses vilken intensiv lek. Det är ju inte några dockor hon har heller, det satt säkert ett 15- tal i sängen i väntan på "samtalet". Jag lät henne vara och när hon senare kom ner så antar jag att alla dockorna fått sin tid hos henne, i annat fall så fortsätter hon säkert i eftermiddag. För det få inte vara orättvist, hur skulle det se ut?

Mitt symöte

Veckans symöte hos ingen mindre än mig själv är avslutat och går till historien som en mycket trevlig tillställning då vintern går mot vår. Jag satte fart redan klockan halv sju på morgonen och vid nio var det mesta färdigt. I matväg alltså. Huset såg ut som hej kom och hjälp mig, men efter en stunds donande av mig och maken så var allt klart. In i minsta detalj (finns nån som har hakat upp sig på att jag tänder ljus i badrummet ;)

Jag och lilltjejen åkte på eftermiddagen ner till den lilla staden för att gå på begravning, något jag inte har mycket erfarenheter av. Har endast varit på begravning en gång tidigare. Men den stunden igår var mycket fin och väldigt lugn. Solen lyste genom molnen och det blev många fina minnen att ta med sig mitt i allt det sorgliga.

När sytanterna senare på kvällen kom lunkande längs vår grusväg i mörkret blev jag riktigt glad. Inte en endaste liten tant som körde bil. Vet inte vad det kan betyda med närmare eftertanke. Kanske att vår lilla grusväg är under all kritik och att de är rädda om sina bilar, kanske de hade svårt att komma fram till vem som skulle köra. Eller var det bara så att de fått nys om min nyinköpta bag in box från dagen innan och att de absolut inte ville gå miste om ett glas rött till middagen. Tja så måste det ha varit. Vilka goa tanter alltså.

Av någon anledning hade jag fullt upp att styra med i köket. Och ännu en gång blev det här med fotografering lidande. Jag som skulle ta kort på min Mexicoskål jag fått av B och C. Den är så tjusig att jag nästan får tuppaskinn (gåshud, ståpäls). Så fin är den faktiskt.
Jag gjorde en rejäl sallad i den och det hade varit på sin plats med en kameras blixt där. Men man kan ju inte ha huvudet med sig jämt. Men kanske nån gång :)

På tal om sytanterna så var de för roliga. En hade pannlampa, en hade reflexväst och en hade en gammal cykel. Vad de andra hade har jag ingen aning om, men jag hoppas de kom helskinnade hem hela bunten.
Ska tillägga att jag överhuvud taget inte hade framme min lilla möss stickning under gårdagskvällen. Funderar på att köra ner och lämna den till granne S, det verkar gå lite snabbare att bli färdig om man gör så.

Torsdagen den 19.e är det min tur att ha "symöte". Jag tog mig en tur till det lokala Systembolaget idag och införskaffade mig en stycken bag in box till alla tanterna att dela på. Jag har hört att man syr nåt så in i vassens bra efter ett glas rött, men bara ett.

Givetvis var det fler affärer som fick besök av mig idag. Den trevliga ICA butiken med personalen som jag är så väldans nöjd med, där handlade jag en del. Lidl brukar ha så fin grönsaksavdelning så där handlade jag lite sallad och så. På blomsterhandeln köpte jag fyra stycken vaktelägg som ska finnas som prydnad på mitt bord nu när det börjar bli vår...... och påsk. Jag tycker de är ursöta dessa små ägg, och alldeles rediga (riktiga) är de också. Jag ska försöka hinna med en tur till ostvagnen som finns på det lilla torget imorgon också. Osten som säljs där är något utöver det vanliga. Får nog bli en bit getost till mig själv tror jag, kan jag ju vara värd :)

Imorgon ska jag gå på begravning, och dessförinnan vill jag besöka blomsterhandeln för att köpa några rosor från mig och barnen. Jag som bara varit på begravning en gång tidigare känner mig konstigt nog bara lugn och tillfreds med tanken, vilket känns skönt.

Ett möte till handlingarna

Då har jag återigen varit med när alla i personalgruppen lägger flexschema. Jag säger bara, helt otroligt!!!
Jag kan inte förstå hur något så svårt kan gå så lätt. Sex personer lägger upp sina önskescheman för sex veckors tid. Vi börjar sedan med att bestämma vilka helger vi ska jobba varpå vi efter det går på alla vardagar. Flexibla gänget borde vi kallas, för jösses va det går undan. Själv sitter jag och bläddrar i min ganska rejäla almanacka både avigt och rätt för att hänga med i tempot. Gång på gång inser jag att jag inte hinner få upp rätt veckosida förrän passen som disskuterades redan har löst sig. Jag fnissade och kämpade på och när allt var klart hade jag hamnat nio timmar plus. Inte illa alls med tanke på att jag förra perioden låg minus 20 timmar efter schemaläggningen.

Dessa 20 timmar jobbade jag ifatt de första tre veckorna, inte undra på att man är trött ibland :)
Jag valde idag att direkt plocka bort en dag, perfekt tyckte jag och det tyckte tjejen som fick min dag också.
Förutom att mina arbetskamrater är hejare på att lägga flexschema. De är helt otroliga på att fika också. Alla (utom den nya tjejen) är riktiga fikagalningar. Så fort man bara nämner ordet fika så lyser det i ögonen på dem allihop. Det är så skoj att ha med sig kakor, pajer och andra godsaker till dem. De beter sig nämligen lite som barnen på julafton, och de ljublar om man lämnar kvar resterna (de få som blir) till dem som jobbar kvällen. Nackdelen med det hela är att jag själv också mumsar i mig av div. farligheter.

Min helg

Som om jag lekt Törnrosa under en tid har jag nu vaknat upp ur min sömn igen. En något hektisk helg har passerat förbi. Fredagskvällen spenderades helt otippat hos grannen då männen fick för sig att åka till den lilla staden för att se på bygdens största idrottsevenemang. Jag skulle som hastigast åka ner och visa barnen alla små söta kycklingar, men resultatet blev att vi stannade åtskilliga timmar. Barnen hann somna i soffan till Gets dance och jag och grannen hann njuta av många glas gott rött vin samt en hel del gröna oliver. En mycket trevlig kväll helt enkelt.

Lördagen var ganska lugn, en härlig promenix för att hämta den lilla bilen nere i byn. Lämnade av lite ägg till granne R som under sommarhalvåret brukar förse mig med diverse grönsaker och bär. Plockade lite videkissar tillsammans med stortjejen och vi avslutade dagen med att ha en skön familjekväll i soffan, tittandes på melodifestivalen.

Söndagmorgonen startade vi med lite frukost, en påhejande mamma (dvs jag) och sedan fyra timmars bilfärd till hunduppfödaren. Att åka ganska så långt med barn som fått i sig alldeles för lite frukost är en konst. Tjejerna hade med sig dockor, pennor, målarblock och ett gameboy. Allt för att resan skulle bli så trevlig och smärtfri som möjligt. Jag hade packat ner festis, kakor och frukt, allt för att jag redan innan var medveten om sockernivån som kom att sjunka fortare än kvickt hos mina barn. Resan gick riktigt bra till en början. När vi kört en si så där halva vägen började maken muttra lite om kaffe. Det roliga i det hela var att jag ett par timmar tidigare erbjöd honom en termos kaffe att ha med i bilen, men då avböjde han bestämt. Nä, han klarar sig ju utan kaffe. Och skulle han mot all förmodan bli kaffesugen så kan vi stanna längs vägen och köpa. Men han sa aldrig att abstinensen kommer som en blixt från klar himmel. Jag som själv inte dricker kaffe har svårt att förstå att man kan bli såååå sugen och verkligen i behov att få denna svarta dryck så omgående. Men så är det tydligen med min man.

Kaffe fick han och resten av resan gick utomordentligt bra. Vi hade några trevliga timmar hos kennelfamiljen, tusen tack K m. familj. Jag hamnade av någon konstig anledning lika mycket på golvet som på kökssoffan (å va jag blir glad när det finns kökssoffor annars). De tre hundarna drog åt sig uppmärksamheten och den goa hanen kämpade i sin tur för vår uppmärksamhet. Den blivande mamman låg och kopplade av på golvet en bit ifrån oss, men efter en stund kunde jag inte låta bli henne längre. Var bara tvungen att gosa lite lite. Åh så mysigt. Vi hade en hel del att prata om och det där med fotografering fick tyvärr stryka lite på foten. Men ett par stycken kort blev det innan vi åkte hem. Men har jag lärt känna K rätt så kommer det hamna en hel del kort i min e- mail den närmsta tiden ändå. Så på den fronten känner jag mig helt lugn.

När vi några timmar senare åkte hem frågade jag min make lite så där försiktigt. Nå, vad tyckte du? Hur kändes det för dig? Brun kontra svart? Ja ni förstår kanske.
Och helt plötsligt så säger han (som inte brukar säga så mycket om detta i vanliga fall) att det är först nu han inser hur mycket han saknar hund i familjen. Yes yes yes.....
Sen berättar han också att han blev väldigt förtjust i den bruna färgen, något han inte heller varit övertygad om tidigare. Så nu go vänner kan vi inget mer än att hålla tummar och tår för att det ska gå bra och bli ett gäng valpar (tikar) om ca tre veckor.

Och utöver det hoppas jag också på att min törnrosasömn fått mig lite piggare, än känns det inte så men den som väntar får se....

Liten tjockis...

Fick en bild mailad till mig idag från kära K, en blivande "plastmormor" eller vad man ska kalla henne, Om ca 27 dagar blir nämligen denna lilla knubbis mamma för första gången. Att döma av hennes runda goa mage så borde det ju bli några små valpisar nästa månad. Och är det någon gång man har tillåtelse att vara lite småtjock så är det ju när man väntar bebisar. Mysigt värre!!

Första hjälpen, eller andra eller tredje......

Nu har lillebror varit här ett par
timmar. Han började nämligen se något yvig ut i huvudet. Dreadsen gjorda i Brasilien började nötas upp lite och för en vecka sedan beställde han en massa prylar från nätet. Han, min lillebror som knappt köpt nåt mer avancerat än hårschampo på ICA tidigare. Jo förresten, han har köpt balsam nån gång också, då jag tjatat på honom. Men utöver det är han inte nåt vidare insatt i den prylvärlden. Förrän nu, då han beställt produkter från andra sidan jordklotet (eller USA i alla fall). Spray, vax, tuperingskam och nåt konstigt verktyg som ser ut som en virknål i vackra neonfärger.

Men jobbet gör sig ju inte självt och vem ringer man då. Jo syrran så klart. När det gäller ens lillebror så har man nog varenda yrkestitel skulle jag tro. Tvätterska, lyssnerska, strykerska, fotograf, kokerska och nu kan jag också lägga till hårfrisörska. Inga dåliga meriter, det måste jag säga :)

Kvällens jobb gick ut på att spraya varje hårkorv med nån konstig saltvattenspray (som sved som sjutton i min lilla självspricka på tummen). Sen skulle varje hårtofs tvinnas mellan handflatorna så att det mesta lösa håret fastnade. Jag tuperade lite här och där, satte i lite hästgummiband på vissa ställen och sen åkte min bror på att föna håret. När håret var torrt skulle vaxet fördelas i varje korv. Det skulle "värmas" i handen genom att man gned händerna mot varandra tills vaxet blev alldeles genomskinligt. Sen var det bara att kleta i det i håret, en korv i taget tills lillebror var alldeles öm i skinnet. Som avslutning fick han sitta modell då jag skulle ta några kort på honom. Han verkade väldigt nöjd måste jag säga, trots att korvarna bara är under uppbyggnad än så länge. Synd att jag glömde ta kort på honom innan vi började bara, men jämför med hur han såg ut för några veckor sedan. Markant skillnad, kan tro att han är tio år äldre också ;)

En indianbrud

Jag har funderat lite kring en sak den senaste tiden. Jag är ingen hokuspokus människa över huvudtaget. Tror inte på spöken och har aldrig sett några mystiska saker hända runt i kring mig. Jag skulle absolut kunna tro på det, bara jag blir överbevisad. Men det har jag aldrig blivit. Aldrig någonsin.
Jag vet att många säger att spöken bara visar sig för dem som tror på dem och så är det kanske, strunt samma. Det var ju ändå inte det jag skulle skriva om. Näpp, det är nämligen så att två olika personer som inte har någon som helst koppling till varandra och egentligen inte till mig heller har sagt exakt samma sak till mig. Båda två har sagt att de är övertygade om att jag har varit en indian i mitt tidigare liv. Hoppsan, jag som inte ens hade en aning om att jag levt ett tidigare liv. Men båda två är lika övertygade.

Så klart de tror det. Jag har ju mörkt långt hår och ibland flätar jag det i två flätor som får hänga ner. Indianlikt så det förslår. Jag förklarade det för den ena personen men han menar på att det inte alls är därför. Den andra personen sa detta till mig första gången vi träffades och hon utger sig själv för att vara lite hokuspokusaktig..... vilket jag fortfarande inte tror riktigt på. För hur skulle hon kunna bevisa för mig att jag varit en indianbrud.

Hur som helst så berättade jag för ganska länge sen för en kompis om hokuspokus- tjejens tankar om mig i ett tidigare liv. Kompisen börjar asgarva men blir sen ganska allvarlig. Hon säger att hon absolut kan se mig som en indian. Lugn och trygg, sittande med benen i kors och röka pipa. Urk pipa, jag??? Inte en chans. Benen i kors och lugn och trygg kan jag köpa, men därifrån till att bli en inian, njae det vet i sjutton.

Men lite kul är det att lyssna på folk som är så övertygade då jag själv är så velig med så mycket. Hi hi

Som ett brev på posten

För ett bra tag sedan hörde en tjej av sig till mig då hon kikat på min blogg och upptäckt mina Hedemorahöns. Hon gillade den grå färgen som många av mina höns har och ville mer än gärna köpa ägg av mig. Jag som är nåt av en amatör när det gäller sånt, var till en början väldigt tveksam. Det där med att skicka ägg kändes aningen omständigt för mig som i nuläget har fullt upp med så mycket annat. Men jag lovade henne att fundera lite på saken och efter ett par veckor så hörde hon av sig igen. Lika angelägen som sist. Hon gillade verkligen fjädrarna hos mig. Kul!

Igår satt jag och svepte in de små äggen ett och ett i vita servetter (de fanns närmre till hands än rullen med hushållspapper). Jag la dem i ett 15- fack och var sedan tvungen att stressa iväg till jobbet. Min plan var att jag skulle fått iväg dem under dagen, men det blev liksom aldrig av.

Idag däremot så fixade jag vad jag hade lovat. Först tog jag min lilla äggkartong i ena handen och en lite större låda i den andra och åkte iväg. Jag stannade vid en liten lokal i den lilla staden. I denna lokal måttbeskär de skum till olika förpackningar. Jag vet tex att en stor fabrik i min närhet köper sitt packskum därifrån och då är det ömtåliga produkter som packas, dock inte ägg. Jag knatade i alla fall in i lokalen och hejade på två medelålders män som stod och jobbade. Jag förklarade lite snabbt mitt ärende och båda började flina åt mig.
- Vad skulle du göra sa du, var de båda männens kommentar då jag berättat att jag skulle skicka ägg och behövde köpa lite skum av dem. Jag tror jag fick förklara det hela en fyra -fem gånger innan jag tillslut gick ut i bilen och hämtade mina båda kartonger för att visa dem istället.

Helt plötsligt så var de båda männen väldigt engagerade och började fråga mig om höns, ägg och kycklingar. Samtidigt så gjorde de allt de kunde för att på ett så omsorgsfullt sätt som möjligt packa in den lilla äggkartongen i så mycket skum de bara kunde. Vilka goa gubbar, helsköna alltså. De packade och tejpade och frågade och fnissade. Jo de fnissade faktiskt, om än lite gubbigt. Nöjda med resultatet överlämnade de min låda igen och jag kan ju bara gissa vad de snackade om på sin fikarast under eftermiddagen.

Jag fortsatte min färd mot det lokala postkontoret i den lilla staden. Glad i hågen spatserade jag in och började förklara mitt ärende för kassörskan. De andra damerna i hennes närhet började flina lite mot mig med vänliga leenden och en man kom smygande fram mot luckan. Han började genast berätta om att han varit på nån utbildning inom Posten och där hade de fått göra fallskärmar som skulle klara av bära ett ägg under fallet utan att ägget gick sönder. Han var helt uppslukad av sin historia, men jag vet inte riktigt vad den utbildningen gick ut på. Kanske att kunna samarbeta, eller att de måste vara mer rädda om paket de hanterar, äggpaket tex.

Jag stod även och förklarade för den här personalen hur fantastiskt det är att kunna skicka 15 ägg och att det faktiskt kan bli 15 kycklingar som kläcks ur dem någon helt annanstans i Sverige ett par veckor senare. Snacka om att de lyssnade med stora öron. Jag klistrade på lite hemgjorda varningslappar (har jag läst nån som gjort) och skickade iväg detta paket som ett brev på posten. Nu kan jag bara hoppas att allt går bra och att det blir en fin liten grupp kycklingar som resultat. Och det bästa av allt är att jag har gjort så himla många människor glada idag, fast på olika sätt.

Uppdatering från kackelboa

Kära Bente frågade mig lite fint i en kommentar ifall jag glömt att uppdatera kycklingresultatet under silkesmamman. Och faktiskt så har jag det, glömt alltså. Men bara på bloggen. För jag och mina grannar, speciellt B har ältat dessa kycklingar från morgon till kväll under ett bra tag nu. Så jag trodde helt enkelt att alla visste om det utan att jag skrivit något om det. Hmmm

Men den bistra sanningen är att Silkeshönan kände sig utomordentligt nöjd då hon upptäckt de två små kycklingarna som kläckts. Så hon traskade helt enkelt av äggen och nobbade de sex som var kvar. Tyvärr så upptäckte jag det för sent då äggen redan var iskalla. Pratade med min erfarna granne C om detta och hon hade också haft en höna en gång i tiden som gjort så. Det är väl bara att inse naturens gång. Och med tanke på hur mycket tid jag tillbringat på jobbet på sistone så har jag inte haft möjlighet att spana på dem så ofta som jag kanske skulle vilja. Jag har ju varit lite smått delaktig i den stora kläckningen hos granne B också, så visst kommer det flytta hem lite småfåglar till mig inom en snar framtid ändå.

En annan glad nyhet är att en annan silkeshöna la sig och började ruva strax innan den andra var klar. Så nu har jag åtta ägg till som kanske kan bli kycklingar framöver, hon har legat en vecka på fredag. Måste erkänna att silkeshöns är riktigt pålitliga när det gäller ruvning annars. Typiskt bara att jag ska sälja dem och att det aldrig verkar bli av när de blir liggsjuka titt som tätt :)

Sen vet jag inte om jag berättat det innan, men jag ska ta med mig familjen och titta på hundar på söndag, hi hi. Jaha, jag hade berättat. Man vet ju aldrig med mig.

Hönsträff hos granne B

Igår kväll var det stor tillställning i byn igen, andra gången på en vecka....
Den numer traditionella hönsträffen skulle gå av stapeln och den här gången hos granne B. Hon hade tillsammans med granne E under söndagen varit med på sk tuppslakt. Det var vår manliga granne M som stod för introduktionen och visade på ett utomordentligt sätt hur man flår en tupp. Låter kankse i råaste laget, men snacka om att dessa tuppar haft ett bra och värdigt liv innan de far ner i grytan. Jag själv jobbade och kunde inte vara med den här gången.

Däremot så var jag med igår kväll hos granne B, där vi givetvis fick smaka på det mumsiga tuppköttet. Vi startade med en för ovanlighetens skull rundvandring inomhus. Det var inte för att kolla om alla lister kommit upp eller för att se om hon pyntat någonting, nix enbart för att kika på dagsgamla kycklingar, nykläckta kycklingar och ägg i kläckaren. Efter denna trevliga lilla rundvandring var det dags att sätta sig till bords.

Till förrätt hade B gjort två olika sorters toast, en med räkor och en med tuppkyckling, jättegott var det. Till varmrätt bjöds det tuppcarbonara, givetvis toppad med en liten äggula från någon av byns höns, en god sallad med getost och valnötter och till det vitlöksbröd. Hon serverade ett av sina absoluta favoritviner till detta och vi åt och åt och åt. Jag var fullkomligt proppmätt när vi intagit denna delikata middag. Av alla dessa timmar vi tillbringade hos granne B var det nog inte en enda minut av tystnad skulle jag tro. Det fanns hela tiden något vettigt att prata om, även om min kära make har svårt att tro det. Vi har av någon anledning ett stort behov av att få bekräftat hur vi tycker och känner kring våra djur, för det är mest djurprat vi ägnar oss åt. Givetvis blir det lite skvaller här och där också, men inte mycket. Igår gjordes dock ett rejält snesteg av två gruppmedlemmar.

Jo det var nämligen så att granne B serverade sitt utomordentligt goda vin i ganska rejäla vinglas. När glaset var tomt hos var och en så började jag ana en lite smått ironisk ton hos två av mina goda vänner. Inget elakt alls utan fnitter och gapskratt om vartannat ungefär. Och vad handlade då detta fnissande om? Jo om mig så klart, och om hur svårt jag har för att säga nej ibland. Jag ska inte gå in mer ingående på samtalsämnet men även den här gången hade det med våra fjädrar att göra, närmare bestämt med ägg. Strunt samma, kan jag få någon att skratta så är det väl bara bra ;) Och jag fortsätter med att göra människor glada ibland för jag gillar att få guldstjärnor...... tror jag i alla fall.

På tal om ägg så hade granne E fått sina första två Isbar- ägg i sitt hönshus. Det ena var riktigt mintgrönt (kunde lika gärna trott att hönan druckit vatten med grön karamellfärg i). Det andra ägget var med åt det bruna hållet men med en grön nyans. Så kul att få se och nu längtar jag tills min lilla Isbardam börjar värpa här hemma.

Som avslutning på middagen hade grannen lagat till varma hjortron (gula= tänk ägg, kyckling mm), vaniljglass (gjord på äggula) och maränger. Allt genomtänkt in i minsta detalj. Har en aning om att det skulle varit grädde till också, men den glömdes bort i kylen. Men vadå, den hade ju ändå inget med ägg och kycklingar att göra. Mer än att höns tydligen är väldigt förtjusta i grädde, speciellt i semlor.

Surmule till tupp

Den här ståtliga tuppen gjorde mig både förvånad och något förskräckt här om dagen. Jag och döttrarna hade varit och fikat hos granne B och kommer hem. Storfjädrarna promenerade som vanligt omkring på lagårdsplanen och stortjejen frågade om hon kunde få ge dem lite vetekorn att mumsa på. Självklart fick hon det, men hon hann aldrig så långt som att hämta den. För när hon var på väg från hönsen och till sadelkammaren (numer kallad kackelrummet) så började tuppen köra nån form av kortvarig krigsdans. Och innan jag hann reagera så anföll han stortjejen och nöp till henne rejält i benet.

Som väl var hann hon inte riktigt reagera på vad han egentligen gjorde eftersom hon var på väg bort. Men det gjorde jag, reagerade alltså. Jag sopade till honom med min lilla kånken- ryggsäck och skällde ut honom efter noter. Men efter att jag gjort det stod jag helt stilla och tittade på den enorma tuppen som just hoppat på min dotter. Fy sjutton en sån arg rackare vill inte jag ha till att spatsera omkring lös i min trädgård. Då vågar jag inte ha barnen själva ute och det vill jag absolut att de ska kunna vara.

Jag har läst en del trådar på Alternativ om agressiva tuppar och om att man inte ska avla vidare på dessa individer. Min första spontana tanken var att denna surmule till tupp ska få träffa på granne M då han ska ha nån form av tuppslakt under morgondagen. Men när jag nämner detta för maken så tycker han att jag är lite väl drastisk i mitt beslut. Samtidigt så är ju inte maken den som springer ut i hönshuset och börjar tukta tupparna till att hamna under honom i rang. Men allvarligt, en Brahma tupp med ett så hiskeligt humör??? Är det nåt att ha??? Är jag en egoistisk grymming???
Och han har faktiskt mopsat upp sig förut också, men inte lika mycket. Jag får väl fundera under kvällen och se hur jag ska göra.

Kackelrummet på G

Idag har vi röjt som bara den ute i den fd sadelkammaren till stallet. Och vips så gick den från att vara ett förråd med en massa bråte (skräp) i till att bli ett riktigt trevligt kackelrum. Perfekt när man framåt vårkanten vill ta ett glas vin med sin goda granne men ändå vara väldigt nära hönepönorna. Ska fixa till lite finlir där också, kanske en söt liten gardinkappa och några hönstavlor på väggarna och varför inte en liten fönsterlampa till mörka kvällar. Det måste ju vara synd att ha ett sånt här rum utan att använda det, för en sadelkammare utan sadlar är ju ingen vits.

Sen kände jag mig lite tvungen att lägga ut en bild på hur mina ägg ser ut nuförtiden när mina fjädrar av olika sorter börjat värpa så duktigt. Livskvalité på hög nivå :)

Små dunbollar har anlänt

Två små dunbollar har nu hittat ut ur skalen, håller tummarna för att det blir fler. Det är ju ändå sex ägg till under hönan. Inte speciellt lätt att få dem på bild då mamman hellre har dem under sig, men två bilder fick jag till i alla fall. Ska snart ut och kika på dem igen. Återkommer...