Min helg

Som om jag lekt Törnrosa under en tid har jag nu vaknat upp ur min sömn igen. En något hektisk helg har passerat förbi. Fredagskvällen spenderades helt otippat hos grannen då männen fick för sig att åka till den lilla staden för att se på bygdens största idrottsevenemang. Jag skulle som hastigast åka ner och visa barnen alla små söta kycklingar, men resultatet blev att vi stannade åtskilliga timmar. Barnen hann somna i soffan till Gets dance och jag och grannen hann njuta av många glas gott rött vin samt en hel del gröna oliver. En mycket trevlig kväll helt enkelt.

Lördagen var ganska lugn, en härlig promenix för att hämta den lilla bilen nere i byn. Lämnade av lite ägg till granne R som under sommarhalvåret brukar förse mig med diverse grönsaker och bär. Plockade lite videkissar tillsammans med stortjejen och vi avslutade dagen med att ha en skön familjekväll i soffan, tittandes på melodifestivalen.

Söndagmorgonen startade vi med lite frukost, en påhejande mamma (dvs jag) och sedan fyra timmars bilfärd till hunduppfödaren. Att åka ganska så långt med barn som fått i sig alldeles för lite frukost är en konst. Tjejerna hade med sig dockor, pennor, målarblock och ett gameboy. Allt för att resan skulle bli så trevlig och smärtfri som möjligt. Jag hade packat ner festis, kakor och frukt, allt för att jag redan innan var medveten om sockernivån som kom att sjunka fortare än kvickt hos mina barn. Resan gick riktigt bra till en början. När vi kört en si så där halva vägen började maken muttra lite om kaffe. Det roliga i det hela var att jag ett par timmar tidigare erbjöd honom en termos kaffe att ha med i bilen, men då avböjde han bestämt. Nä, han klarar sig ju utan kaffe. Och skulle han mot all förmodan bli kaffesugen så kan vi stanna längs vägen och köpa. Men han sa aldrig att abstinensen kommer som en blixt från klar himmel. Jag som själv inte dricker kaffe har svårt att förstå att man kan bli såååå sugen och verkligen i behov att få denna svarta dryck så omgående. Men så är det tydligen med min man.

Kaffe fick han och resten av resan gick utomordentligt bra. Vi hade några trevliga timmar hos kennelfamiljen, tusen tack K m. familj. Jag hamnade av någon konstig anledning lika mycket på golvet som på kökssoffan (å va jag blir glad när det finns kökssoffor annars). De tre hundarna drog åt sig uppmärksamheten och den goa hanen kämpade i sin tur för vår uppmärksamhet. Den blivande mamman låg och kopplade av på golvet en bit ifrån oss, men efter en stund kunde jag inte låta bli henne längre. Var bara tvungen att gosa lite lite. Åh så mysigt. Vi hade en hel del att prata om och det där med fotografering fick tyvärr stryka lite på foten. Men ett par stycken kort blev det innan vi åkte hem. Men har jag lärt känna K rätt så kommer det hamna en hel del kort i min e- mail den närmsta tiden ändå. Så på den fronten känner jag mig helt lugn.

När vi några timmar senare åkte hem frågade jag min make lite så där försiktigt. Nå, vad tyckte du? Hur kändes det för dig? Brun kontra svart? Ja ni förstår kanske.
Och helt plötsligt så säger han (som inte brukar säga så mycket om detta i vanliga fall) att det är först nu han inser hur mycket han saknar hund i familjen. Yes yes yes.....
Sen berättar han också att han blev väldigt förtjust i den bruna färgen, något han inte heller varit övertygad om tidigare. Så nu go vänner kan vi inget mer än att hålla tummar och tår för att det ska gå bra och bli ett gäng valpar (tikar) om ca tre veckor.

Och utöver det hoppas jag också på att min törnrosasömn fått mig lite piggare, än känns det inte så men den som väntar får se....

Liten tjockis...

Fick en bild mailad till mig idag från kära K, en blivande "plastmormor" eller vad man ska kalla henne, Om ca 27 dagar blir nämligen denna lilla knubbis mamma för första gången. Att döma av hennes runda goa mage så borde det ju bli några små valpisar nästa månad. Och är det någon gång man har tillåtelse att vara lite småtjock så är det ju när man väntar bebisar. Mysigt värre!!

Första hjälpen, eller andra eller tredje......

Nu har lillebror varit här ett par
timmar. Han började nämligen se något yvig ut i huvudet. Dreadsen gjorda i Brasilien började nötas upp lite och för en vecka sedan beställde han en massa prylar från nätet. Han, min lillebror som knappt köpt nåt mer avancerat än hårschampo på ICA tidigare. Jo förresten, han har köpt balsam nån gång också, då jag tjatat på honom. Men utöver det är han inte nåt vidare insatt i den prylvärlden. Förrän nu, då han beställt produkter från andra sidan jordklotet (eller USA i alla fall). Spray, vax, tuperingskam och nåt konstigt verktyg som ser ut som en virknål i vackra neonfärger.

Men jobbet gör sig ju inte självt och vem ringer man då. Jo syrran så klart. När det gäller ens lillebror så har man nog varenda yrkestitel skulle jag tro. Tvätterska, lyssnerska, strykerska, fotograf, kokerska och nu kan jag också lägga till hårfrisörska. Inga dåliga meriter, det måste jag säga :)

Kvällens jobb gick ut på att spraya varje hårkorv med nån konstig saltvattenspray (som sved som sjutton i min lilla självspricka på tummen). Sen skulle varje hårtofs tvinnas mellan handflatorna så att det mesta lösa håret fastnade. Jag tuperade lite här och där, satte i lite hästgummiband på vissa ställen och sen åkte min bror på att föna håret. När håret var torrt skulle vaxet fördelas i varje korv. Det skulle "värmas" i handen genom att man gned händerna mot varandra tills vaxet blev alldeles genomskinligt. Sen var det bara att kleta i det i håret, en korv i taget tills lillebror var alldeles öm i skinnet. Som avslutning fick han sitta modell då jag skulle ta några kort på honom. Han verkade väldigt nöjd måste jag säga, trots att korvarna bara är under uppbyggnad än så länge. Synd att jag glömde ta kort på honom innan vi började bara, men jämför med hur han såg ut för några veckor sedan. Markant skillnad, kan tro att han är tio år äldre också ;)

En indianbrud

Jag har funderat lite kring en sak den senaste tiden. Jag är ingen hokuspokus människa över huvudtaget. Tror inte på spöken och har aldrig sett några mystiska saker hända runt i kring mig. Jag skulle absolut kunna tro på det, bara jag blir överbevisad. Men det har jag aldrig blivit. Aldrig någonsin.
Jag vet att många säger att spöken bara visar sig för dem som tror på dem och så är det kanske, strunt samma. Det var ju ändå inte det jag skulle skriva om. Näpp, det är nämligen så att två olika personer som inte har någon som helst koppling till varandra och egentligen inte till mig heller har sagt exakt samma sak till mig. Båda två har sagt att de är övertygade om att jag har varit en indian i mitt tidigare liv. Hoppsan, jag som inte ens hade en aning om att jag levt ett tidigare liv. Men båda två är lika övertygade.

Så klart de tror det. Jag har ju mörkt långt hår och ibland flätar jag det i två flätor som får hänga ner. Indianlikt så det förslår. Jag förklarade det för den ena personen men han menar på att det inte alls är därför. Den andra personen sa detta till mig första gången vi träffades och hon utger sig själv för att vara lite hokuspokusaktig..... vilket jag fortfarande inte tror riktigt på. För hur skulle hon kunna bevisa för mig att jag varit en indianbrud.

Hur som helst så berättade jag för ganska länge sen för en kompis om hokuspokus- tjejens tankar om mig i ett tidigare liv. Kompisen börjar asgarva men blir sen ganska allvarlig. Hon säger att hon absolut kan se mig som en indian. Lugn och trygg, sittande med benen i kors och röka pipa. Urk pipa, jag??? Inte en chans. Benen i kors och lugn och trygg kan jag köpa, men därifrån till att bli en inian, njae det vet i sjutton.

Men lite kul är det att lyssna på folk som är så övertygade då jag själv är så velig med så mycket. Hi hi

Som ett brev på posten

För ett bra tag sedan hörde en tjej av sig till mig då hon kikat på min blogg och upptäckt mina Hedemorahöns. Hon gillade den grå färgen som många av mina höns har och ville mer än gärna köpa ägg av mig. Jag som är nåt av en amatör när det gäller sånt, var till en början väldigt tveksam. Det där med att skicka ägg kändes aningen omständigt för mig som i nuläget har fullt upp med så mycket annat. Men jag lovade henne att fundera lite på saken och efter ett par veckor så hörde hon av sig igen. Lika angelägen som sist. Hon gillade verkligen fjädrarna hos mig. Kul!

Igår satt jag och svepte in de små äggen ett och ett i vita servetter (de fanns närmre till hands än rullen med hushållspapper). Jag la dem i ett 15- fack och var sedan tvungen att stressa iväg till jobbet. Min plan var att jag skulle fått iväg dem under dagen, men det blev liksom aldrig av.

Idag däremot så fixade jag vad jag hade lovat. Först tog jag min lilla äggkartong i ena handen och en lite större låda i den andra och åkte iväg. Jag stannade vid en liten lokal i den lilla staden. I denna lokal måttbeskär de skum till olika förpackningar. Jag vet tex att en stor fabrik i min närhet köper sitt packskum därifrån och då är det ömtåliga produkter som packas, dock inte ägg. Jag knatade i alla fall in i lokalen och hejade på två medelålders män som stod och jobbade. Jag förklarade lite snabbt mitt ärende och båda började flina åt mig.
- Vad skulle du göra sa du, var de båda männens kommentar då jag berättat att jag skulle skicka ägg och behövde köpa lite skum av dem. Jag tror jag fick förklara det hela en fyra -fem gånger innan jag tillslut gick ut i bilen och hämtade mina båda kartonger för att visa dem istället.

Helt plötsligt så var de båda männen väldigt engagerade och började fråga mig om höns, ägg och kycklingar. Samtidigt så gjorde de allt de kunde för att på ett så omsorgsfullt sätt som möjligt packa in den lilla äggkartongen i så mycket skum de bara kunde. Vilka goa gubbar, helsköna alltså. De packade och tejpade och frågade och fnissade. Jo de fnissade faktiskt, om än lite gubbigt. Nöjda med resultatet överlämnade de min låda igen och jag kan ju bara gissa vad de snackade om på sin fikarast under eftermiddagen.

Jag fortsatte min färd mot det lokala postkontoret i den lilla staden. Glad i hågen spatserade jag in och började förklara mitt ärende för kassörskan. De andra damerna i hennes närhet började flina lite mot mig med vänliga leenden och en man kom smygande fram mot luckan. Han började genast berätta om att han varit på nån utbildning inom Posten och där hade de fått göra fallskärmar som skulle klara av bära ett ägg under fallet utan att ägget gick sönder. Han var helt uppslukad av sin historia, men jag vet inte riktigt vad den utbildningen gick ut på. Kanske att kunna samarbeta, eller att de måste vara mer rädda om paket de hanterar, äggpaket tex.

Jag stod även och förklarade för den här personalen hur fantastiskt det är att kunna skicka 15 ägg och att det faktiskt kan bli 15 kycklingar som kläcks ur dem någon helt annanstans i Sverige ett par veckor senare. Snacka om att de lyssnade med stora öron. Jag klistrade på lite hemgjorda varningslappar (har jag läst nån som gjort) och skickade iväg detta paket som ett brev på posten. Nu kan jag bara hoppas att allt går bra och att det blir en fin liten grupp kycklingar som resultat. Och det bästa av allt är att jag har gjort så himla många människor glada idag, fast på olika sätt.

Uppdatering från kackelboa

Kära Bente frågade mig lite fint i en kommentar ifall jag glömt att uppdatera kycklingresultatet under silkesmamman. Och faktiskt så har jag det, glömt alltså. Men bara på bloggen. För jag och mina grannar, speciellt B har ältat dessa kycklingar från morgon till kväll under ett bra tag nu. Så jag trodde helt enkelt att alla visste om det utan att jag skrivit något om det. Hmmm

Men den bistra sanningen är att Silkeshönan kände sig utomordentligt nöjd då hon upptäckt de två små kycklingarna som kläckts. Så hon traskade helt enkelt av äggen och nobbade de sex som var kvar. Tyvärr så upptäckte jag det för sent då äggen redan var iskalla. Pratade med min erfarna granne C om detta och hon hade också haft en höna en gång i tiden som gjort så. Det är väl bara att inse naturens gång. Och med tanke på hur mycket tid jag tillbringat på jobbet på sistone så har jag inte haft möjlighet att spana på dem så ofta som jag kanske skulle vilja. Jag har ju varit lite smått delaktig i den stora kläckningen hos granne B också, så visst kommer det flytta hem lite småfåglar till mig inom en snar framtid ändå.

En annan glad nyhet är att en annan silkeshöna la sig och började ruva strax innan den andra var klar. Så nu har jag åtta ägg till som kanske kan bli kycklingar framöver, hon har legat en vecka på fredag. Måste erkänna att silkeshöns är riktigt pålitliga när det gäller ruvning annars. Typiskt bara att jag ska sälja dem och att det aldrig verkar bli av när de blir liggsjuka titt som tätt :)

Sen vet jag inte om jag berättat det innan, men jag ska ta med mig familjen och titta på hundar på söndag, hi hi. Jaha, jag hade berättat. Man vet ju aldrig med mig.

Hönsträff hos granne B

Igår kväll var det stor tillställning i byn igen, andra gången på en vecka....
Den numer traditionella hönsträffen skulle gå av stapeln och den här gången hos granne B. Hon hade tillsammans med granne E under söndagen varit med på sk tuppslakt. Det var vår manliga granne M som stod för introduktionen och visade på ett utomordentligt sätt hur man flår en tupp. Låter kankse i råaste laget, men snacka om att dessa tuppar haft ett bra och värdigt liv innan de far ner i grytan. Jag själv jobbade och kunde inte vara med den här gången.

Däremot så var jag med igår kväll hos granne B, där vi givetvis fick smaka på det mumsiga tuppköttet. Vi startade med en för ovanlighetens skull rundvandring inomhus. Det var inte för att kolla om alla lister kommit upp eller för att se om hon pyntat någonting, nix enbart för att kika på dagsgamla kycklingar, nykläckta kycklingar och ägg i kläckaren. Efter denna trevliga lilla rundvandring var det dags att sätta sig till bords.

Till förrätt hade B gjort två olika sorters toast, en med räkor och en med tuppkyckling, jättegott var det. Till varmrätt bjöds det tuppcarbonara, givetvis toppad med en liten äggula från någon av byns höns, en god sallad med getost och valnötter och till det vitlöksbröd. Hon serverade ett av sina absoluta favoritviner till detta och vi åt och åt och åt. Jag var fullkomligt proppmätt när vi intagit denna delikata middag. Av alla dessa timmar vi tillbringade hos granne B var det nog inte en enda minut av tystnad skulle jag tro. Det fanns hela tiden något vettigt att prata om, även om min kära make har svårt att tro det. Vi har av någon anledning ett stort behov av att få bekräftat hur vi tycker och känner kring våra djur, för det är mest djurprat vi ägnar oss åt. Givetvis blir det lite skvaller här och där också, men inte mycket. Igår gjordes dock ett rejält snesteg av två gruppmedlemmar.

Jo det var nämligen så att granne B serverade sitt utomordentligt goda vin i ganska rejäla vinglas. När glaset var tomt hos var och en så började jag ana en lite smått ironisk ton hos två av mina goda vänner. Inget elakt alls utan fnitter och gapskratt om vartannat ungefär. Och vad handlade då detta fnissande om? Jo om mig så klart, och om hur svårt jag har för att säga nej ibland. Jag ska inte gå in mer ingående på samtalsämnet men även den här gången hade det med våra fjädrar att göra, närmare bestämt med ägg. Strunt samma, kan jag få någon att skratta så är det väl bara bra ;) Och jag fortsätter med att göra människor glada ibland för jag gillar att få guldstjärnor...... tror jag i alla fall.

På tal om ägg så hade granne E fått sina första två Isbar- ägg i sitt hönshus. Det ena var riktigt mintgrönt (kunde lika gärna trott att hönan druckit vatten med grön karamellfärg i). Det andra ägget var med åt det bruna hållet men med en grön nyans. Så kul att få se och nu längtar jag tills min lilla Isbardam börjar värpa här hemma.

Som avslutning på middagen hade grannen lagat till varma hjortron (gula= tänk ägg, kyckling mm), vaniljglass (gjord på äggula) och maränger. Allt genomtänkt in i minsta detalj. Har en aning om att det skulle varit grädde till också, men den glömdes bort i kylen. Men vadå, den hade ju ändå inget med ägg och kycklingar att göra. Mer än att höns tydligen är väldigt förtjusta i grädde, speciellt i semlor.

Surmule till tupp

Den här ståtliga tuppen gjorde mig både förvånad och något förskräckt här om dagen. Jag och döttrarna hade varit och fikat hos granne B och kommer hem. Storfjädrarna promenerade som vanligt omkring på lagårdsplanen och stortjejen frågade om hon kunde få ge dem lite vetekorn att mumsa på. Självklart fick hon det, men hon hann aldrig så långt som att hämta den. För när hon var på väg från hönsen och till sadelkammaren (numer kallad kackelrummet) så började tuppen köra nån form av kortvarig krigsdans. Och innan jag hann reagera så anföll han stortjejen och nöp till henne rejält i benet.

Som väl var hann hon inte riktigt reagera på vad han egentligen gjorde eftersom hon var på väg bort. Men det gjorde jag, reagerade alltså. Jag sopade till honom med min lilla kånken- ryggsäck och skällde ut honom efter noter. Men efter att jag gjort det stod jag helt stilla och tittade på den enorma tuppen som just hoppat på min dotter. Fy sjutton en sån arg rackare vill inte jag ha till att spatsera omkring lös i min trädgård. Då vågar jag inte ha barnen själva ute och det vill jag absolut att de ska kunna vara.

Jag har läst en del trådar på Alternativ om agressiva tuppar och om att man inte ska avla vidare på dessa individer. Min första spontana tanken var att denna surmule till tupp ska få träffa på granne M då han ska ha nån form av tuppslakt under morgondagen. Men när jag nämner detta för maken så tycker han att jag är lite väl drastisk i mitt beslut. Samtidigt så är ju inte maken den som springer ut i hönshuset och börjar tukta tupparna till att hamna under honom i rang. Men allvarligt, en Brahma tupp med ett så hiskeligt humör??? Är det nåt att ha??? Är jag en egoistisk grymming???
Och han har faktiskt mopsat upp sig förut också, men inte lika mycket. Jag får väl fundera under kvällen och se hur jag ska göra.

Kackelrummet på G

Idag har vi röjt som bara den ute i den fd sadelkammaren till stallet. Och vips så gick den från att vara ett förråd med en massa bråte (skräp) i till att bli ett riktigt trevligt kackelrum. Perfekt när man framåt vårkanten vill ta ett glas vin med sin goda granne men ändå vara väldigt nära hönepönorna. Ska fixa till lite finlir där också, kanske en söt liten gardinkappa och några hönstavlor på väggarna och varför inte en liten fönsterlampa till mörka kvällar. Det måste ju vara synd att ha ett sånt här rum utan att använda det, för en sadelkammare utan sadlar är ju ingen vits.

Sen kände jag mig lite tvungen att lägga ut en bild på hur mina ägg ser ut nuförtiden när mina fjädrar av olika sorter börjat värpa så duktigt. Livskvalité på hög nivå :)

Små dunbollar har anlänt

Två små dunbollar har nu hittat ut ur skalen, håller tummarna för att det blir fler. Det är ju ändå sex ägg till under hönan. Inte speciellt lätt att få dem på bild då mamman hellre har dem under sig, men två bilder fick jag till i alla fall. Ska snart ut och kika på dem igen. Återkommer...