Min helg

Som om jag lekt Törnrosa under en tid har jag nu vaknat upp ur min sömn igen. En något hektisk helg har passerat förbi. Fredagskvällen spenderades helt otippat hos grannen då männen fick för sig att åka till den lilla staden för att se på bygdens största idrottsevenemang. Jag skulle som hastigast åka ner och visa barnen alla små söta kycklingar, men resultatet blev att vi stannade åtskilliga timmar. Barnen hann somna i soffan till Gets dance och jag och grannen hann njuta av många glas gott rött vin samt en hel del gröna oliver. En mycket trevlig kväll helt enkelt.

Lördagen var ganska lugn, en härlig promenix för att hämta den lilla bilen nere i byn. Lämnade av lite ägg till granne R som under sommarhalvåret brukar förse mig med diverse grönsaker och bär. Plockade lite videkissar tillsammans med stortjejen och vi avslutade dagen med att ha en skön familjekväll i soffan, tittandes på melodifestivalen.

Söndagmorgonen startade vi med lite frukost, en påhejande mamma (dvs jag) och sedan fyra timmars bilfärd till hunduppfödaren. Att åka ganska så långt med barn som fått i sig alldeles för lite frukost är en konst. Tjejerna hade med sig dockor, pennor, målarblock och ett gameboy. Allt för att resan skulle bli så trevlig och smärtfri som möjligt. Jag hade packat ner festis, kakor och frukt, allt för att jag redan innan var medveten om sockernivån som kom att sjunka fortare än kvickt hos mina barn. Resan gick riktigt bra till en början. När vi kört en si så där halva vägen började maken muttra lite om kaffe. Det roliga i det hela var att jag ett par timmar tidigare erbjöd honom en termos kaffe att ha med i bilen, men då avböjde han bestämt. Nä, han klarar sig ju utan kaffe. Och skulle han mot all förmodan bli kaffesugen så kan vi stanna längs vägen och köpa. Men han sa aldrig att abstinensen kommer som en blixt från klar himmel. Jag som själv inte dricker kaffe har svårt att förstå att man kan bli såååå sugen och verkligen i behov att få denna svarta dryck så omgående. Men så är det tydligen med min man.

Kaffe fick han och resten av resan gick utomordentligt bra. Vi hade några trevliga timmar hos kennelfamiljen, tusen tack K m. familj. Jag hamnade av någon konstig anledning lika mycket på golvet som på kökssoffan (å va jag blir glad när det finns kökssoffor annars). De tre hundarna drog åt sig uppmärksamheten och den goa hanen kämpade i sin tur för vår uppmärksamhet. Den blivande mamman låg och kopplade av på golvet en bit ifrån oss, men efter en stund kunde jag inte låta bli henne längre. Var bara tvungen att gosa lite lite. Åh så mysigt. Vi hade en hel del att prata om och det där med fotografering fick tyvärr stryka lite på foten. Men ett par stycken kort blev det innan vi åkte hem. Men har jag lärt känna K rätt så kommer det hamna en hel del kort i min e- mail den närmsta tiden ändå. Så på den fronten känner jag mig helt lugn.

När vi några timmar senare åkte hem frågade jag min make lite så där försiktigt. Nå, vad tyckte du? Hur kändes det för dig? Brun kontra svart? Ja ni förstår kanske.
Och helt plötsligt så säger han (som inte brukar säga så mycket om detta i vanliga fall) att det är först nu han inser hur mycket han saknar hund i familjen. Yes yes yes.....
Sen berättar han också att han blev väldigt förtjust i den bruna färgen, något han inte heller varit övertygad om tidigare. Så nu go vänner kan vi inget mer än att hålla tummar och tår för att det ska gå bra och bli ett gäng valpar (tikar) om ca tre veckor.

Och utöver det hoppas jag också på att min törnrosasömn fått mig lite piggare, än känns det inte så men den som väntar får se....