Rumskifte

Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det var att i eftermiddag gå hem från jobbet och faktiskt ta helg. Redan på en tordagkväll, så ljuvligt att vara lite långledig fre- sön. Gutt gutt. Smart som man är så planerar man ju in alla dagarna in i minsta detalj. Nåväl det är inte alls så illa som det kan låta. Min gamla barndomsvän kommer hit med sin familj över helgen. Barnen ska få åka och rusa av sig på ett lekland i närheten (där det nästan alltid är lite halvöde :)

Jag kom hem från jobbet i eftermiddag och med mig hade jag tre tomma matlådor, en ryggsäck med olästa skolböcker och en säck med sju kilo kroppkakspotatis. Tänkte låta vännerna från Skåne få vara med och göra kroppkakor på söndag. Får se om det går hem, men de brukar inte vara speciellt kräsna när det gäller mat. Jag var i alla fall trött som..... tja vad det nu kan vara. Urtrött efter sju arbetsdagar i följd med massor att göra. Jätte, superdupertrött, ja kalla det vad ni vill.

Maken hade ordnat "restfest" här hemma då han påstod att det var lämpligt att tömma kylskåpet lite innan gästerna anländer. Kan vara klokt då kylskåpet kommer fyllas på en del imorgon igen. När vi ätit klart får min kära man den strålande idén att vi ska möblera om lite på övervåningen. Eller lite är inte rätt ord, vi ska byta innehållet i två rum med varandra.

Allt som fanns i lilltjejens rum skulle flyttas över till vårt sk datarum, strykrum eller i vardagsspråk skräprum. Och allt i det rummet skulle således tillbaks till lilltjejens rum, byte helt enkelt. Men för att göra detta så måste innehållet i lilltjejens rum mellanlanda i hallen först. Ja jösses vad det såg ut. Och det här satte maken och jag igång med klockan sex när Bolibompa började. Målet var att vi skulle vara klara till klockan sju, men av någon konstig anledning hann den bli halv åtta innan vi var klara. Men det kallar jag turbofart ändå. Puh!

Så nu sitter jag alltså i vårt "nya" datarum medan lilltjejen har slocknat i sängen i sitt "nya" rum. Hon var jättelycklig då hon kom upp och fick se vad vi hade åstadkommit under tiden de tittade på barnprogrammen. Och jag kan faktiskt tycka att det här rummet känns riktigt ljust och trevligt ut då man ska sitta och blogga vid datorn. Alla nöjda alltså!

En bok och en semla

Jo jag har faktiskt ätit en semla nu, en riktigt rund och god sak med superdupergod mandelmassa i. Jag är inte så förtjust i grädden utan skulle gärna byta ut den mot mer mandelmassa istället, men såna semlor vågar jag mig inte på att beställa. Innan jag satte tänderna i semlan var mina förväntningar skyhöga. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Sitter nämligen på jobbet i min ensamhet (nä det är inte synd om mig, inte så jag menar) och då smakar inte fikat lika gott som när man har sällskap.

Sällskapet jag skulle haft här ikväll har gått och blivit sjuk så nu blir det till att jobba för två istället. Får väl glädjas åt att tiden kommer gå fort här under kvällen.

Jag åkte in till den lilla staden lite tidigare idag, efter att ha läst som hastigast på Annas blogg. Hon inspirerade mig att ta en sväng till den lokala bokhandeln i staden men även till att köpa den goda semlan tror jag. Det var riktigt skoj att kliva in i bokhandeln utan en lång lista med böcker som skulle inhandlas. Istället mös (böjning på mysa) jag runt lite och kikade på böckerna och alla shoppingsugna människor som stressade kors och tvärs i butiken. Kände mig tvungen att köpa en bok till min stortjej som med önskan i blicken hoppades på en speciell bok när hon fyller år (i maj). Så länge ska hon väl inte behöva vänta tyckte jag, så jag köpte henne boken. Lilltjejen fick också en.

Helt plötsligt kom jag att tänka på hur otroligt nödvändigt det måste vara med en hundbok, bara en enda. Jag vet att jag har några stycken hemma och egentligen inte behöver någon, men just den här kommer säkert till användning någon gång. Om inte annat för att bläddra i då man istället borde plugga, som IKEA- katalogen ungefär. Typisk bra- ha sak. Så en hundbok fick det bli. Nöjd med mig själv över dagen ska jag nu ta itu med arbetsuppgifterna här på jobbet, dvs 6 timmar full rulle.........

Semla kanske?

Hoppas att alla är medvetna om vilken dag det är imorgon. Precis, Fettisdagen! Av någon anledning är det lite så jag känner mig för tillfället. Sen jag bytte jobb i oktober nån gång har jag sakta men säkert ökat sisådär fem kilo i vikt. För mig är fem kilo jääättemycket, urk och blä. Maken har också låtit några kilo smyga sig på och ingen av oss är särskilt nöjda med det just nu. Sen är det ju så att båda två är riktiga godisgrisar, och vi hittar ganska ofta tillfällen att få unna oss lite extra.

Men nu är det slut med det bestämde maken igår. Förra våren körde vi nån variant av GI metoden. Ganska enkelt och maken rasade i vikt. Jag däremot gick ner två ynka kilo sen stannade jag. Men å andra sidan så mådde jag kanon. Jag var pigg och glad, sötsuget försvann och jag behövde inte gå och skåpäta på kvällarna. Jag höll mig också mätt mellan måltiderna och allt var frid och fröjd. Tills en dag då magen sa ifrån. Var tydligen inte så bra att äta massor med ägg varje dag (visste jag väl egentligen) och att få i sig så mycket fett. Så resultatet blev någon form av gallstensanfall (sa min vän med mycket erfarenhet av magåkommor), jag låg i alla fall på soffan och kved ett par dagar. Bestämde mig för lite vanlig kost igen och vips så försvann magvärken.

Det här med vanlig kost blev så småningom vanlig kost med godis och andra onyttigheter. Jag bytte alla långpromenader på mitt förra jobb till en evinnerligt massa bilkörning i mitt nya jobb. Och det var då kilona började smyga sig på. Men maken är väldigt noga med att påpeka att vi minsann inte kan börja vårt lite sundare liv förrän efter helgen. Va? Har ni hört så korkat? Bara för att våra vänner M och M kommer i helgen och då unnar vi oss alldeles för mycket hela tiden. Så vi får väl se om det blir några sundare vanor nästa vecka, inget fanatiskt med en massa förbud och så utan lite bra tänk och betydligt mycket mer motion. Åhhh vad jag längtar efter en hund att promenera med. Håller alla tummar jag har för att det ska vara en massa valpisar i magen på lilla L.

PS, det jag ville ha sagt är att vi kanske "unnar" oss en semla imorgon, men bara kanske ;), ska höra med grannen om hon vill ta en fika, hon brukar inte vara svår så.

En liten utmärkelse till mig

Jag blev både förvånad och mycket glad då Bente skickat mig en award, en sån där alldeles speciell omtanke som hör och häpna bara hamnade hos tre personer. Givetvis fick min goa granne en, hon spelar ju i en klass för sig när det gäller bloggande :). Men att lilla jag skulle få en, det var inte väntat. Men visst är det för skoj med cybervärlden va? Att man kan hitta en "bloggvän" ifrån norra delen av landet som både gillar hundar och höns, och som vill dela med sig av alla vackra bilder som passerar hennes kameralins dagligen. Kul och uppskattat!

Nu är det ju så att jag bör skicka denna award vidare till någon...... och då väljer jag ju såklart någon som betyder väldigt mycket för mig. Så varsågod min kära make, klart den går till dig :), ihopp om att du inte dattar av alldeles för mycket med ditt bloggande.

Mini tvångshandlingar

Ibland hör jag andra prata om sina mindre "tvångshandlingar". Då menar jag såna saker som att man tex inte får gå på brunnslock på trottoarer och så med bokstaven A på. Eller att man kanske måste kolla fler än en gång så att kaffebryggaren är avstängd.

Igår när jag skulle sova låg jag och retade mig lite smått på en av de grejer jag har för mig. Nämligen att jag aldrig, och då menar jag aldrig kan sova på en kudde där "skarven" är uppåt. Eller skarv är det ju inte, men där tyget inte sitter ihop då, om man kan förklara det så. Har man kudden åt ena hållet så hamnar ju den ihopsydda delen uppåt och vänder man kudden så blir det den enkla tygdelen. Jag vet att det är totalt oviktigt, men inte för mig. En oerhört korkad tvångshandling förmodligen, men ett måste. Har testat att vända den ibland, för att provocera mig själv lite, men det funkar inte.

En annan grej som jag tänkte på idag är att jag alltid trycker två gånger då jag ska låsa jobb- bilen. Den låser sig på första trycket, men det blir alltid ett extratryck. Kan vara så att vi på vår privata bil måste trycka två gånger för att larmet ska gå på. Men så är det ju inte här, ändå blir det två gånger. Jag har säkert massor med andra knasiga grejer för mig som jag inte kommer på nu i skrivande stund, men jag kompletterar kanske mer senare.

Nu kanske jag uppfattas som oerhört krånglig och omständig, men så är det inte alls. Jag är övertygad om att alla där ute har egna konstigheter för er, men som stannar kvar inom er istället. Min make har länge klagat på att jag alltid lämnar en skvätt te kvar i muggen varje gång jag dricker det. Men serru, det har jag successivt ändrat på, och nu dricker jag nästan alltid ur mitt te. Om det inte kallnat förstås för då vill jag inte ha det.

Bowlingstund

Igår tog maken och jag med oss barnen till den lilla stadens bowlinghall. Vi hade bokat en timmes tid och skulle då ge oss på att samsas vid samma bana. Maken som är en tävlingsmänniska utan dess like fick börja. Döttrarna spelade ihop och varje gång det var deras tur så hoppade det upp en sorts sarg vid sidorna om banan. På så sätt kunde deras klot aldrig hamna i rännan.

De lättaste kloten som fanns vägde 6 kg och var alldeles för tunga för småtjejerna. Men de la till med en egen teknik, en tvåhandsfattning då man lägger klotet på golvet mellan benen. Sen gäller det att ta i för kung och fosterland för att putta till klotet så det åker iväg längs banan. Barnen hade jättekul, maken också då han var i en klass för sig. När det gäller mig, så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag kom nämligen sist i vår lilla interna turnering. Fy bubblan va kass jag var, en riktig looser om jag får säga det själv. Nästa gång måste ju även jag få ha sarger på kanterna. Men jag är så långt ifrån en tävlingsmänniska man kan komma så vad gjorde väl en förlust. Inte ett skvatt. Kul hade jag och barnen (och mannen) var nöjda.

Hundannons

Jag fick ett sms från min mamma idag på morgonen. I meddelandet kunde jag läsa följande text.
"Hej! Idag har de en brun flat hane på tio månader till salu i tidningen, pris 8000"
Så stod det, varken mer eller mindre. Kan det mån tro vara så att min mamma vet precis hur mycket jag längtar efter en hund? Japp så är det. Och kan det vara så att min mamma har uppmärksammat att jag drömt någon dröm om en brun flat någon natt? Japp så är det givetvis också. Men visst är det lite konstigt, för min mamma måste ha missat att det är en tik jag vill ha. Så är det nog. Eller har mitt beteende verkat så pass desperat att hon trodde att det kanske passade mig lika bra med en hane. Förmodligen.

Eftersom jag är på jobbet nu har jag inte hunnit spana in annonsen i tidningen. Egentligen behöver jag ju inte göra det heller då jag mer eller mindre vet varifrån jag (kanske) kommer köpa min valp. Men det skadar ju inte att titta, av nyfikenhet alltså.

En knasig torsdag

Gårdagen kunde inte börjat bättre. Jag tog med mig döttrarna till min granne (som inte var hemma) för att ta ett dopp i baljan. Lilltjejen som varit sjuk fick nöja sig med att stå påpälsad bredvid och titta på oss där vi plumsade omkring. Stortjejen trivdes som bara den och var svår att få upp efter en lång badstund med bubbel. Nästan så jag anar att detta blev höjdpunkten för henne under sportlovet.

På kvällen skyndade maken sig lite extra hem från jobbet. Jag skulle nämligen träffa alla damerna från byn på vårt sk symöte. Barnen satt och slappade vid tv.n och jag passade på att ta mig en dusch. När jag var klar bad jag stortjejen ta en kvällsdusch hon också och under tiden gorde jag mig i ordning. När jag kom ut ur badrummet känner jag att det luktar brandrök. Sablar vad rädd jag blev, inte igen var min första tanke. Rusade upp mot järnspisen som jag eldat i hela dagen, men där såg jag inget konstigt. Lukten kändes frän och obehaglig i näsan och jag förstod inte vart den kom ifrån. Fortsatte rusa runt i huset för att få veta och när jag kommer upp i tv- rummet ser jag vad det är. Shit, va snabbt jag agerade!

Den ena dottern hade lagt upp en kudde uppe på vår uplight- lampa som står i tv- rummet. Den andra dottern hade under tiden vi duschade satt på lampan på full effekt (med kudden ovanpå). Följden blev att det hade börjat brinna i kudden och när jag kom upp glödde det rejält. Fy sjutton så snabbt det måste gått. Och vilken tur att jag gick ut ur duschen just då och inte några minuter senare. Då är jag övertygad om att det blivit betydligt värre. Jag sprang ner med den brinnande kudden i handen (pucko man är som inte kastade ut den genom fönstret) och slängde ut den i snön. Jag drog den enormt otympliga lampan nerför trappan och ställde ut den på altanen, den rök nämligen och allt luktade brandrök. Stortjejen fick nästan panik där hon stod i duschen och såg mig komma springande. Hon kände sig skyldig då det var hon som slängt upp kudden där. Stackarn, hon hade ju ingen avsikt med det alls. Lilltjejen berättade att de tittat på en Pippi- film där Pippi slänger upp en kudde på en lampa och då ville de göra likadant.

Ja ja, nu gick ju allt bra ändå. Jag vädrade tills innetemperaturen i tv- rummet var på nollan, brrr. Tjejerna var lite oroliga även efter detta, varpå en somnade ganska snabbt och den andra följde med mig några hus bort på symöte. Ett symöte med god kycklingsallad, grekisk sallad och ett mycket gott rött vin. Det blev väldigt mycket prat och väldigt lite sytt, precis som vanligt.

Guldgula gulor och sockerkaka

För det första så måste jag bara visa hur otroligt gula gulorna är på ägg från glada höns som får gå ute. Jag tror de är glada i alla fall, verkar så när jag umgås med dem. Och jag gillar verkligen den mörkgula färgen när man serverar kokt ägg, det ser så riktigt ut på något sätt.

Igår kväll fick lilltjejen feber och har mer eller mindre legat i soffan hela dagen. Hon har varvat Astrid Lindgren- filmerna med att slumra en stund emellanåt. Jag planerade som jag brukar göra när jag är ledig, att försöka läsa så mycket som möjligt i mina böcker. Och visst började jag läsa, jag läste nog fem- sex sidor tror jag. Jag avbröts när min dotter helt plötsligt kom ner från soffan och säger att hon är hungrig. Va? Hungrig? När man har feber och är sjuk, det gick inte ihop riktigt. Började fundera på vad en treåring önskar sig mest att äta en dag som denna. Nyponsoppa hade hon redan fått av mig, älgstek eller pytt i panna kändes inte som det bästa för henne så istället ställde jag mig och stekte pannkakor. Bytte ut lite vetemjöl mot grahamsmjöl för att se om det blev någon reaktion från barnen, men de märkte inte av det. De åt och mumsade med god aptit.

När jag några timmar senare skulle sätta igång att läsa igen säger jag till barnen helt appropå.
- Ska jag ta och baka en sockerkaka tycker ni?
Varför sa jag detta? Ja, jag vet inte. Ingen av barnen hade så mycket som nämnt att de var sugna på sockerkaka, jag var inte sugen på sockerkaka och maken han är i och för sig jätteglad varje gång det bjuds på nybakat, men det var inte för hans skull jag frågade. Näpp, anledningen var helt och hållet att jag har svårt att hitta saker som är lika avkopplande som att baka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag gillar att baka. Gillar att vispa, knåda och röra, gillar doften som kommer från ugnen då det gräddas. Sen gillar jag så klart att bjuda på kakor, bullar eller vad det kan vara. Men det är ju ingen ursäkt för att slippa plugga, inte det minsta. Så marsch iväg nu och plugga...... suck!

Rapport från undersidan av silkesmamman

Nu har granne B varit här och hjälpt mig lysa äggen under silkesmamman. Det är idag en vecka sen vi la under henne de nya äggen och hon har vad jag har sett legat stilla hela tiden. När vi var ute och lyfte på henne så hittade vi åtta varma små ägg i det lilla höboet. Granne B skötte lysningen medan jag lyfte silkesmamman och kikade nyfiket. Och hör och häpna, men det var "något" i alla äggen. Svarta skuggor, mörka fläckar och i vissa såg man tom spindelnät. Coolt! Nu ska jag låta mamman vara tills dess att kycklingarna är kläckta.

Snart ultraljud.....

Nu har jag fått reda på tiden då tiken (hon med valpar i magen) ska ultraljudas. Sååå spännande. Nästan som att vara med på sitt eget ultraljud igen. Visserligen var jag aldrig orolig över ifall de skulle hitta ett tiotal bebisar i min mage när de undersökte, men så kan det ju faktiskt bli här.

Jag gjorde dock uppfödare K lite nervös då jag nämnde hur gärna jag ville att det skulle bli en brun liten rackare till mig. Jag vill förtydliga att den bruna valpen bara funnits i mina drömmar och att jag givetvis blir precis lika lycklig över en svart vovsing. Sen är det ju som jag skrivit innan att vi måste känna av så att personkemin stämmer mellan oss (verkar den göra ;), att jag gillar hundarna i kenneln och att familjen gillar oss. Det är ju ganska mycket som ska stämma då man skaffar sig en livskamrat och samtidigt nya vänner som man kommer ha kontakt med lite då och då.

Och när jag beskriver hur tufft det är att längta efter en vove så tar jag nog i lite i överkant ibland. Visst är det tufft, men nu har det ju gått från ovisshet, saknad och längtan till en positiv längtan och förväntan. Så egentligen känns det bara skoj att ha detta att se fram emot. Och skulle det nu vara så att tiken inte har några små bebisar i magen, ja då är det väl någon mening med det också. Och då får jag antingen kika vidare eller ha is i magen inför nästa gång. Men det är så trist att tänka på alla om och men så jag låter bli det och drömmer vidare tills ultraljudet är klart.
Hade tänkt lägga till en liten "räkna ner- ruta" på bloggen, men jag är ju så kass på engelska och datorer så jag får allt vänta tills min datorhändige make kommer hem framåt kvällen istället.

Samtal från lillebror

Min lillebror ringde mig halv tolv idag, precis när jag stod och fixade lunch till mig och stortjejen. Jag blev helt paff när han ringde, han är ju liksom så långt bort. Klockan var halv åtta på morgonen hos honom och han befann sig på altanen till en lägenhet i Brasilien, under tiden hans reskompisar fortfarande låg och sov. Och då ringde han mig :)

Han påminde mig snabbt om att det kostar 60 kr i minuten att ringa hem, hua det var inte billigt. Och jag gnäller över lite spån. Han berättade också att det så tidigt på morgonen var nästan 40 grader varmt och klarblå himmel. Givetvis talade jag om att vi hade 5 minusgrader och mulet, härlig vit snö överallt och massor med glada småfåglar utanför fönstret. Funderar på om han blev avundsjuk.... Njae

De hade varit på utflykt igår och sett bl.a Kristusstatyn. Och mellan den 20-25 februari ska de få vara med och uppleva den stora karnevalen i Rio. Vilken känsla! Han har ju haft ett mål till att uppnå under sin resa, dreadlocks! Det var nog över ett år sedan han började fundera kring dreads vad jag vet. Och med tanke på hur långt och ofta oklippt hans hår är, så är väl idén med dreadlocks alldeles lysande. Kanske ska rekommendera granne B om det också. De har nämligen lite samma attityd till kammar, borstar, balsam och inpackningar, men de vill båda ha långt hår.

Hur som helst så hoppas jag att de sista veckorna på resan kommer att bli lika bra som de verkade ha det nu. Och lite avis är jag, men bara lite. För jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt..... ja ni fattar va?

Värp här!

Har njutit av en utomhusdag idag, eller egentligen inte. Jag har ju mest varit ute i stallet, som för övrigt inte innehåller en enda häst, men ganska många fjädrar. Svärfar har hjälpt mig att hämta spån från sågverket i utkanten av den lilla staden. Det har blivit att vi hämtat spån där ungefär två gånger per år, och varje gång använder vi oss av svärfars lilla släpvagn som rymmer ungefär en skopa spån från sågverket. Låter kanske inte mycket, men skopan är ganska stor. Det komiska är att spånen måste blivit kolossalt dyr den senaste tiden. Priset vi betalar för vårt fullastade släp med spån har nämligen blivit dubbelt så dyrt på ett halvår. Jag har i och för sig hört att det blivit dyrt, men 100 % det är inte illa. Eller är det kanske deras fikakonsumtion som ökat samtidigt. Summan vi betalar för spånen går nämligen rakt ner i deras kaffekassa. Men sånt kanske man inte ska skriva om så här.

Hur som helst så har jag och stortjejen öst spån för glatta livet här idag. Jag har t.o.m lyckats spika upp lite nya sittpinnar till storfjädrarna, samt pyntat lite extra vid deras värprede så att de någon gång framöver kommer förstå vart de ska värpa :). Och nu när jag var ute hos dem så verkar de mycket nöjda med den lilla ommöbleringen, de trippade så lätt fram och tillbaks på pinnarna.

Lilla läsvrån

När jag ska försöka mig på att läsa om kvällarna går jag oftast in i vårt sk trärum. Det är ett rum där de gamla rejäla timmerväggarna är framplockade, därav namnet. Det är för mig ett riktigt höst- och vinterrum, lite mörkt men väldigt mysigt. Jag gillar att krypa upp i soffan med dubbla filtar över mig, en kopp te på bordet (kanske en chokladbit också, eller två) och tända ljus.

Tanken är ju att jag ska sitta och läsa min studielitteratur nu, och jag försöker, det göra jag verkligen. Men när jag sätter mig i trärummet om kvällarna så blir jag bara trött. Jag kommer kanske 20 sidor i min bok sen börjar ögonlocken bli tyngre och tyngre. Jag gäspar mig tillslut genom varje textrad och tankarna fladdrar iväg åt andra håll, oftast på hundar, höns och vad man kan tänkas laga för middagar i veckan. Och vips så är innehållet i boken helt borta ur mitt huvud och jag bestämmer mig för att gå och nana istället. Nästan så jag önskar att jag kunde ta min bok och lägga mig i sängen och läsa innan jag somnar, men det "gaur" inte. Helt omöjligt faktiskt. Men jag jobbar på det i alla fall.

Dagens "grymma" tema

Nu har jag och döttrarna smaskat i oss våfflor med sylt och vispgrädde, hiskeligt gott måste jag säga. Barnen var urtrötta då jag hämtade dem hos min svägerska idag. Inte konstigt med tanke på att de hunnit med både pulkaåkning, en massa bus med kusinens 17- åriga flickvän och fika innan de hoppade i badkaret. Allt detta under ett par timmars tid då jag och maken jobbade.

Vi var väl klara med vårt våffelmumsande strax innan sex, så det var lagom att göra barnen kvällsklara tills Bolibompa började. Nöjda och glada med mycket sylt och grädde i våra magar sjönk vi ner i tv- soffan. De ville absolut att jag skulle sitta med och kika på Nicke nyfiken, Filofix och någon groda som ställer gåtor. Eftersom maken var på jobbet och jag inte träffat mina barn sen i morse så kunde jag inget annat än att soffmysa med dem.

När det populära barnprogramet börjar inser jag vad dagens "tema" är. Hundar! Givetvis! Så klart ska även småbarns tv.n reta mig med att ha en mjuk och gosig golden retriever i studion. En härlig hund, lydig och med de snällaste ögon man kan tänka sig. En retriever- ingen som missat att min högsta önskan just nu är en hund va? Just det, en retriever. Det gjorde riktigt ont i mig att titta på Bolibompa ikväll och det blev nästan en lättnad när Lilla sportspegeln började och de visade basket istället.

Innan jag gick in och lunchade hos svägerskan idag så stannade jag till och pratade lite med deras granne. En mycket trevlig prick som jag känt sedan Pepsi var valp. Hon skaffade nämligen en cocker spanielvalp samtidigt, så Pepsi och hennes Bossen var klasskompisar i unga år (valpkursen vi gick). Sen träffades de med jämna mellanrum då vi var hos svägerskan och hälsade på. De fick precis som vi ta bort sin hund förra året, men skaffade en ny inte så långt därefter. Återigen en liten cocker spaniel, men den här gången en tik. Idag var första gången jag träffade det lilla charmtrollet och vad är det jag får se. En leverbrun liten tik.....fattar ni? Det är ju en leverbrun flatte jag drömmer om, precis lika mörkt brun som cockerflickan jag träffade idag. Puh återigen var det något som nästan gjorde lite ont i mig.

Men när jag står där och pratar så börjar jag berätta om kenneln jag har kontakt med och att jag näst intill har "tingat" en brun tik. Och skulle det inte bli någon brun tik så blir det säkert en svart tik och det går ju lika bra det också... nästan. Ja, så där står jag och snackar. Men när jag lämnat henne för att gå in till svägerskan, så känner jag mig riktigt dum. Jag har ju inte alls "tingat" någon brun tik. Eller har jag kanske det. Tja i mina tankar så har jag redan den bruna tiken hemma hos mig och det är mitt i sommaren, men det är ju ingen fakta i det. Och drömmar är väl inget man kan sprida ut till människor man känner lite så där halvbra. Näpp, korkat av mig. Men å andra sidan, nästa gång jag träffar henne blir förmodligen inte förrän om ett par månader eller nåt, och då har jag ju varit och hälsat på den blivande hundmamman och hennes familj.....å då! Precis, då kanske jag faktiskt HAR tingat en liten valp, och då är det ju inget konstigt med det jag berättade för henne idag. Alltså, lika bra att glömma vad jag sa och inte göra så stor affär av det.
Men visst vore det väldigt mysigt med en brun liten flatte hemma i vår familj. Exakt!

Tårtor i mängder och Vasaloppsplaner

Igår eftermiddag bar det av på 60-års kalas. Det var min faster som fyllde år och det är väldigt sällan vi träffas allihop. Så det var riktigt trevligt att få återse sin släkt igen. Ja det är klart, kusin L och jag ses ju emellanåt, men det var kul att se henne också så inte för det.

Det bjöds på välkomstdrink först, sedan smörgåstårta, kex och ost. Allt gott och vi hade trevligt. Efter att min faster öppnat sina presenter tog jag och kusin L med oss barnen ut en stund. De behövde få lite frisk luft tyckte vi så det blev "slänga sig i snö" lekar för hela slanten. Barnen blev piggare och gladare och när vi åter kom tillbaks var det dags för tårta och kaffe. När man är på kalas är jag van vid att det finns en eller möjligtvis två tårtor att välja på. Men synen som mötte mig var nåt i hästväg. Inte mindre än åtta olika tårtor hade bakats till kalaset. Förstår ni, åtta olika sorter. Hur lätt är det då? Att välja alltså. Om man ser åtta tårtor framför sig och tar en liten liten bit av varje så får det ändå inte plats mer än fyra sorter på en assiett. Och hur väljer man då. Tar man de fyra man känner igen och vet är goda. Eller vågar man sig på att smaka några nyheter, eller väljer man kladdkaka och vispgrädde som alltid är ett säkert kort. Ja det var inte lätt ska ni veta. Mitt val föll på tre mindre bitar av mina favoriter. Den som föll mig bäst i smaken av dessa tre var mandeltårtan med äggkräm emellan. Åh jösses så god den var, farligt god. Men jag tog bara en gång och kände mig riktigt nöjd med det.

I min släkt har alltid farfar varit en riktig korthaj. Han älskar verkligen att spela kort och enda sedan jag var liten minns jag att de alltid spelade 31 (kortspelet heter så) när det var kalas. Det är inte mer än några år sedan han fyllde 80 år och även då var hans önskan att få spela lite kort, vilket vi så klart gjorde. Igår var inte farfar med, men hans syskon var där med sina respektive. Så givetvis åkte kortlekarna fram även denna kväll. Vi med småbarn var inte med och spelade då vi hade fullt upp ändå. Det var nämligen väldigt många barn på kalaset. Har jag räktnat rätt så var det 10 barn mellan sex månader och sju år, så ni kan ju själva tänka er ljudnivån och allt spring i benen.

Maken och kusinens sambo hamnade efter en stund bredvid varandra. De turades om att beöka den lilla minibaren och någon timme senare började de planera vitt och brett igen. Förra gången blev det en bowlingfest när de planerade. Den här gången blev resultatet ett helt annat. Jag vet inte hur medvetna de är om vad detta kan leda till, men de bestämde sig i alla fall för att åka Vasaloppet nästa år. Jag försökte lite fint påpeka att det krävs en hel del träning innan man ger sig ut i ett skidspår i åtta- nio timmar. Men jo det visste de ju så klart. Fast jag vet i alla fall inte om de förstått vidden av det hela. Det räcker ju inte att börja springa en gång i veckan och sen tro att man fixar det. Jag vet att det kan verka som om jag är skeptisk och negativ till deras idé, men så är det absolut inte. Inte alls.
Jag är övertygad om att de klarar av det, inte minst för att de båda är envisa som åsnor och ger de sig sjutton på något så blir det så. Men kom ihåg var ni läste nyheten först, och påminn dem gärna om de skulle glömma bort det framåt sommaren. För det är väl då de måste börja träna för att vara i toppform på det nya året sen.

Vår slädtur

Att en helg kan gå så fort. Jag vill ju att de ska kännas långa, men ändå. Tänk vad jag har hunnit med. Igår förmiddag gnistrade den kritvita snön ute, och solen lyste från en klarblå himmel. Vi har tidigare blivit tillfrågade om att följa med granne E och hennes man på slädtur efter häst. Men varje gång vi har pratat om det så har marken varit bar och snön lyst med sin frånvaro. Men häromdagen snöade det ju faktistkt rejält (eller kan man kalla det så). Marken är i alla fall vit och det är snö på vägarna också. Så i fredags kväll pratade jag med grannen och vi bestämde oss för en slädtur redan lördag förmiddag.

Men jag vet inte om någon kan förstå hur magiskt detta är. Har ni sett filmerna om Emil i Lönneberga, när han åker utför Katthultsbacken (tror jag den heter) med alla fattigjonen i en släde efter häst. Kan ni förstå vilken upplevelse det var för mig att vara med om detta i vår lilla by. Tja det var ju varken backar eller fattigjon med men ändå. Helt otroligt, nästan som att ta sig tillbaka hur långt som helst i tiden. Den lilla släden rymde både mig, maken och våra barn samt granne E.s make. Hästen som jag tror är en Nordsvensk imponerade på mig då han drog iväg oss alla längs den lilla vägen och ut i skogen. Tyvärr så hade inte snön packats tillräckligt hårt när vi gav oss ut så längs den ena skogsvägen gick medarna igenom emellanåt. Men när vi for fram på den andra vägen så var det nästan ljudlöst, det som hördes var hästens klampande med hovarna mot marken. När jag satt där och var så där overkligt nostalgisk sa jag till granne P som höll i tömmarna att det luktar så gott när det luktar häst.
- Ja, säger han då. Speciellt när de fiser lite och så.
Hmm det hade jag aldrig tänkt på. Att det är när hästen fiser som det luktar så där riktigt gott och hästigt. Och jag hade kanske aldrig kommit på tanken att säga att det just är häsfisar jag tycker luktar gott. Men det gjorde granne P och han gjorde det på ett sätt som kom direkt ifrån hjärtat. Han menade det på riktigt. Och nu är jag övertygad om att det är just hästfisar som jag gillar utan att ha vetat om det innan. Tänk vad man kan lära sig va?

Efter vår tur bjöd vi på kaffe, varm choklad, kanelbullar och chokladkakor. Alla med lite väderbitna kinder och alla nöjda och glada. Barnen smet upp på övervåningen där granne E och P har massvis med leksaker, både gamla och nya. Deras barnbarn har en egen liten vrå på övervåningen där de gärna håller till när de hälsar på. Våra barn har också fått en viss förkärlek till denna leksaksvrå och längtar dit titt som tätt. Men det kan ju även vara granne E som drar då hon har väldigt bra hand med barn. Givetvis kikade vi också till hönsen lite grann. Vår förra tupp (Lappen) som E förbarmade sig över hade vuxit sig stor och ståtlig och spatserade lös i stallet tillsammans med Isbarhönorna. Åsbogruppen verkade må alldelses utomordentligt och de små Öländska dvärghönsen var lika pyttiga och söta som tidigare. Men tupparna i den gruppen såg för skojiga ut, så små men så otroligt stolta. De gal om vart annat hela tiden och lät som om de skulle behöva Vicks blå allihop.

Bilsnurr och bullbak

I förrgår var jag och lämnade lilltjejen på dagis på morgonen. Jag kom längs den lite mindre asfalterade vägen och skulle stanna vid stopplikten där den mindre vägen korsar den större riksvägen. I god tid började jag bromsa in då jag vet att det brukar vara halt där (många många lastbilar som kör där varje dag). På ett kort ögonblick hinner bilen snurra ett helt varv då jag trycker på bromsen. Jösses va läskigt detta var. Jag hann liksom inte reagera över huvud taget. Var lite som att åka karusell fast mycket otäckare. Otäckare i och med att jag var medveten om hur mycket bilar och lastbilar som kör där jämt och vad som kunde hänt om det kommit en bil eller så just då.

Jag måste faktiskt erkänna att jag blev lite skärrad efter snurren. Ingen direkt hög hastighet och jag skulle bromsa i god tid och ändå denna karusell. Men allt gick fint som väl var. Åkte direkt ner till granne B. Stannade en liten stund och fikade igen, men glömde i allt hönsprat att berätta om min snurr.

Igår valde jag att ha lilltjejen hemma från dagis, eftersom jag ändå inte började jobba förrän på eftermiddagen. Ville inte ut och köra i onödan. Istället satte jag igång att baka bullar. Jag har ju varit hemma hos grannen flera gånger nu och käkat bullar så jag tyckte allt att det var min tur att fixa fikat. Då ser jag på hennes blogg att det är precis det hon också har gjort. Antar att det inte bara är jag som mumsat på hennes goda bullar, men det är förmodligen bara jag som får lite dåligt samvete över det. Nu har jag i alla fall fyllt frysen igen så nästa gång tar jag med mig en påse eller bjuder över henne hit (låter enklare).

Min vattenkokare

Snacka om att man vänjer sig vid alla moderna maskiner och prylar man har omkring sig dagligen. Idag på morgonen när jag klev upp gjorde jag mina morgonbestyr i precis samma ordning som jag brukar. Toalettbesök, satte på tevattnet, förberedde frukosten till barnen, lilltjejen kom ner och började kika på Dora liggande i soffan med en filt över sig. Väckte stortjejen, hjälpte henne med kläderna, ner i köket för att hälla upp te vattnet i den stora muggen. Men vad är det jag upptäcker.

Vattenkokaren har lagt av, gjort sitt, kilat vidare- ja kalla det vad ni vill. Lampan lyser men vattnet är fortfarande iskallt. Kan nån förstå vilken förtvivlan jag kände denna morgon. Nu är det ju inte så att jag är fullkomligt handlingsförlamad. Nä då, jag satte på en liten kastrull med vatten och jag fick mitt te ändå, men det är inte samma sak. Jag dricker säkert fyra koppar te varje dag och andvänder mig jämt av min kära vattenkokare. Jag gillar ljudet från den när vattnet börjar pysa så smått och det ljudet finns liksom hemma hos mig varje morgon. Men inte idag, det känns jättekonstigt. Och det jobbigaste av allt är att jag egentligen tyckte mitt te blev godare idag, varmare på något sätt. Men jag vill inte fortsätta koka mitt tevatten på spisen. Näpp , jag måste åka och titta på en ny vattenkokare så fort som möjligt. Det gäller ju att inte lägga sig till med massa nya rutiner, hi hi

Äggbyte

Idag har jag fått lite tips och råd om hur jag ska göra med min stackars ruvande höna. Min rutinerade granne C tyckte absolut att jag skulle testa att peta under några ägg till under henne. Mitt dåliga samvete blir jag ju inte av med vare sig jag släpper ut henne till de andra eller låter henne få nya ägg, men det senare alternativet känns värt att försöka.

För en stund sedan var granne B här och hjälpte mig lite ute hos fjädrarna. Först boade jag till en ny liten ruvplats till hönan och la dit ett gäng ägg mitt i höboet. (men hu, jag glömde räkna dem) Sen lyfte jag försiktigt upp henne medan granne B plockade bort de gamla äggen som hon buffat ut överallt, men ikväll plockat under sig igen. Fattar inte hur hon funkar den damen, hönan alltså.

När de gamla äggen var bortplockade passade jag på att sätta ner hönan och jag och grannen satt stilla och kikade på henne i buren. På bråkdelen av en sekund hade hon lagt sig på de nya kalla äggen och med hjälp av näbben fixat till så att alla hamnade under henne. Snacka om att ta till sig nykomlingar direkt va? På så sätt minskades mitt dåliga samvete lite, men det var ju egentligen hennes egna fel att det inte blev några små den här gången. Så nu Bente och ni andra, nu håller vi tummarna igen. Tre nya veckor att vänta.

Senfrukost

Har nyss varit och avnjutit en senfrukost hos min granne. Te och rostade mackor, hönsprat, privatprat och lite allmänt ältande. Skönt!
Jo för nu när jag kommit hem igen, tagit mig en dusch och kikar ut och ser att det snöar för fullt, så känns allt plötsligt väldigt bra. Det är liksom så skönt att få ur sig alla tankar och funderingar ibland. Nu får jag så klart hoppas att grannen också känner så, så hon inte efter allt ältande känner sig fullproppad med tankar istället. Men det tror jag inte, hon ältade allt lite hon också.

Och för att inte bryta mönstret så gick vi så klart ut och kikade på fjädrarna en stund efter fikat. Kycklingarna som för tre månader sen var nykläckta är nu mogna för nästa stadie i livet, att flytta hemifrån. Jag ska förbarma mig över en liten maranhöna och en liten isbarhöna, och på söndag går flyttlasset. Så spännande.

Sen har jag också bokat datum för att komma och hälsa på uppfödaren och hennes hundar dryga 30 mil bort. Ska bli så skojsigt att träffa dem, och det har inte ens hunnit bli drygt än. Att vänta alltså. Men det är ju för bra att hundmammorna inte har sina bebisar i magen så länge, 63 dagar räcker gott tycker jag. Jag har fått många bilder skickade till mig och jag surfar ständigt runt på deras hemsida, men jag har ju faktiskt inte träffat dem än. Fast å andra sidan så tror jag absolut inte att jag blir besviken, bilderna talar nog för sig.

De har lyckats riktigt bra med sina foton måste jag säga. Jämför med min granne som inte känner sig riktigt rutinerad vad gäller kameran än. Att handla en fjäder av henne gör bara köparen lycklig. För på vissa bilder syns mest lite sudd, på andra röda eller blå alienögon medan vissa är alldeles, alldeles underbara. Vad jag vill ha sagt med det är att jag som sett hennes tjusiga fjädrar absolut tycker att kameran gör dem en o- tjänst (heter det så?) För hennes fjädrar är precis lika skarpa i färg och nyans som andras, men det är inte alltid det syns. Och för övrigt så har det inte ens med hennes kamerakunskaper och handlag för den att göra. Det är helt och hållet kamerans fel............. vems skulle det annars vara?

Ensamägg

Ja, som sagt. Det blir aldrig som man tänkt sig. Jag förväntade mig ju sju stycken små söta dunbollar tillsammans med mamma silkeshöna idag. Jag tog på mig extra tjocka vantar och traskade ut till henne där hon fortfarande låg lika platt och förväntansfull. Bestämd i mina rörelser tog jag ett stadigt (men inte hårt) grepp om den lilla hönan då hon högg mig i vantarna det värsta hon kunde. När jag lyft upp henne från marken blev jag stående likt en staty och bara gapade.

Jag är mycket väl medveten om att min granne C petade under sju små hedemoraägg under henne, jag var ju själv med och såg det hela. Någon tid för att lysa äggen hittade jag aldrig, men tänkte inte så mycket på det. Skulle det endast vara tre fyra stycken som var befruktade så hade ju inte det gjort så mycket. Och med tanke på att L som hämtade 15 hedemoraägg hos mig dagen innan fick med sig 13 stycken som var befruktade så var jag inte speciellt orolig.

När jag nu lyfte upp den småsura lilla ruvande mamman och kikade under henne så var allt som återstod endast ett ynka litet ägg. ETT! Jag fattar ingenting, absolut ingenting. Vi la dit sju och nu var det ett kvar. Var sjutton hon gjort av dem är jag inte säker på än, men förmodligen har hon buffat bort dem längre bort i spånbädden. Min fråga är då, varför?

Jag har ju kikat till henne flera gånger per dag och varje gång jag kommit ut i kackelboa så har hon befunnit sig i samma hörn av buren. Lika småtjurig men otroligt duktig och tillfreds med tillvaron. Men jag förstår inte varför hon stött ifrån sig dem, hmm hon kanske anade att vi lurat på henne andra raser eller har de kanske helt och hållet gått upp i rök? Tja jag vet inte, och inte hur jag skulle kunnat fixa till det annorlunda för damen heller.

Nu går mitt sista hopp till det lilla ägget som finns kvar under henne. Jag hoppas så innerligt att det är befruktat och att hon får sig en liten kyckling efter allt ruvande. Annars måste hon ju känna sig väldigt snuvad på konfekten om man säger så.
Så tyvärr Bente, inga kyckling foton idag.

Väntan

Nu har jag återigen varit ute och kikat efter nykläckta kycklingar. Mamma silkeshöna är sur som citron och hugger mig så fort hon får en chans. Tog på mig extra tjocka vantar idag. Jag satt länge och lyssnade efter små pip, men hörde ingenting. Suck!

Nu börjar jag få lite dåligt samvete över att jag inte lyste äggen, borde jag nog gjort. Hua tänk om det inte blir något och den stackars silkesmamman fått ligga där i flera veckor i onödan. Och allt är mitt fel. Men hur var det nu det stod, tänk alltid positivt. Hmm ja just det, klart det blir kycklingar. Ska strax kila ut i kackelboa igen och spana, kanske lyfta lite på den arga hönan som så klart bara vill skydda sina ägg. Det kunde väl få bli en liten kyckling i alla fall, så hon får känna sig nöjd och glad efter allt liggande.

Å du Bente, jag återkommer :)

Kloka ord

För många många år sedan fick jag en liten laminerad lapp av min lillebror. Jag tror att han i sin tur fått den av någon fotbollstränare eller så. Den är skriven av Bo Johansson som jag har för mig är en fotbollsprofil även han. På denna lilla lapp finns tio mycket bra minnesnycklar, och jag brukar ta fram och läsa den emellanåt. Det som står skrivet låter så enkelt, men man behöver ofta påminnas om innebörden i orden. Jag vill gärna förmedla hans kloka ord till fler, så håll till godo med de fem första.


1. Bjud på dig själv. Omtänksamhet mot andra ger Dig en känsla av välbefinnande som leder till framgång.

2. Kom ihåg att vi alla är olika. Vi är känsliga för olika stämningar. Påpeka inte alltid andras fel och brister. Respektera andras egenheter. Du har själv några.

3. Kräv inte att Du ska vara perfekt. Det finns mängder av faktorer i de flesta situationer som Du inte kan kontrollera eller påverka. Ta inte tillfälliga motgångar alltför allvarligt.

4. Förstör inte ditt självförtroende genom att jämföra Dina svaga sidor med andras starka.

5. Tänk på att uppmuntran och uppskattning tar fram det bästa hos människan. Alltför negativ kritik tar fram det sämsta. Genom att Du visar kompisar förtroende, påvisar Du också deras betydelse och duglighet.

6. Var tacksam för det andra gör för dig. Var vänlig mot kompisar. Behandla dem som Du vill att att de ska behandla Dig.

7. Var hjälpsam mot andra. Visa respekt, sympati och förståelse mot den som söker Din hjälp. Sluta oroa Dig. Sätt värde på all godhet Du äger.

8. Håll andras förtroende för Dig själv. Var pålitlig.
Lova aldrig något som Du är tveksam om Du kan hålla.

9. Tänk alltid positivt!

10. Det Du vill ha ut av livet kommer från människor.
Vill du bli beundrad, respekterad eller äskad, så blir du det enbart genom andra människor. Aldrig genom saker och ting.
Därför måste Du förstå andra människor.
Och det gör Du först när Du förstår dig själv.

Bo Johansson

En liten kille

Igår kväll jobbade jag, precis som jag gjort många kvällar tidigare den här veckan. Och precis som jag också brukar göra när jag jobbar helg så träffade jag på min svägerska (min makes storasyster).
Jag pratade med henne vid åttatiden på kvällen, mest lite allmänprat om familjen och jobbet. Jag lämnade sedan henne och fortsatte med mina vanliga kvällsrutiner på jobbet. Efter drygt en timme ringer telefonen då jag sitter i personallägenheten.

Det är min svägerska som ringer, och hon låter lite annorlunda på rösten. Inte alls så där lugn och trygg som hon brukar. I vanliga fall så har hon en ganska svag men stabil stämma då man pratar med henne i telefon. Men nu var den mer stark och lite uppspeedad.

Efter en snabb artigfras säger hon lite snabbt
- Jag har blivit mormor!
Nämen å va skoj, redan. Det var ju inte än. Men gud så kul, har allt gått bra bla bla bla, kom det så klart från mig då.
Svägerskan hade känt sig lite tvungen att ringa mig då vi träffats en stund tidigare och hon inte nämnt att dottern var inne på förlossningen. Jag är djupt imponerad över att inget märktes på henne, eller var det kanske så att jag var enormt trött och tankspridd så att jag missade de små tecknen hon kanske gav. Tja jag vet inte. Men jag vet att det var en otroligt stolt, glad och för ovanlighetens skull lite speedad mormor jag pratade med. Den nyblivna mamman som tillsammans med mannen och sin stora mage flyttat dagen innan, måste vara helt slut nu med både flytt och förlossning under drygt ett dygn. Jag kan riktigt tänka mig hur hon planerat för att bo in sig lite i den nya bostaden, fixa med skötbord, kläder och spjälsäng i lugn och ro innan bebisen skulle göra entré. Men som alla vet, det blir inte alltid som man tänkt sig.

Hur eller hur så vill jag så klart säga grattis A och N som nu utökat familjen med en efterlängtad liten kille. Ja han var verkligen liten, liten men naggande god förmodligen.
Och jag vill även gratulera min svärmor som nu blivit gammelmormor, och makens mormor som blivit gammelgammelmormor- det är imponerande!

Resande lillebror

Min kära bror är ju som jag tidigare nämnt iväg på en efterlängtad resa till Argentina och Brasilien. Det jag "tjatade" på honom mest om innan han åkte var dels att han var tvungen att ta med sig en kamera och dels att han absolut skulle vara försiktig med det mesta under resan. Givetvis åkte han ju dit utan kamera, men att döma av resedagboken de lagt ut på nätet så har förmodligen hans reskamrat tagit med sig en. Förståndigt! Det är så härligt att kunna sitta här hemma på landet bland barn, höns och skogsdoft och veta att han är iväg i en miljö som är så långt ifrån min man kan komma. Får hoppas han kommer hem nöjd och glad om tre veckor. Känns som om han är nöjd bara han fått se tillräckligt många fotbollsmatcher :)

Kycklingdags

Var nu på morgonen ute och kollade till silkeshönan som idag (om allt går bra) ska bli "mamma" till ett gäng Hedemorakycklingar. Sju ägg la vi under magen på henne och alla ligger kvar där vad jag vet. Nu hoppas vi på att det blir små dunbollar där framåt kvällen.

Planerna för dagen borde vara att börja läsa lite ur min studielitteratur, men nu är det så att jag väntat så otroligt länge på grannfikan med granne B. Först jobbade jag hur mycket som helst, sen låg hon i magsjuka och förra veckan var jag i skolan. Det är ju inte klokt, så här lång tid kan inte vara bra mellan fikaträffarna. Så idag blir det först fika, sen lunch och förhoppningsvis lite läsande efter. Och span på silkesmamman däremellan.

Ingen vanlig dag

Idag vaknade jag för sista gången hos min barndomsväns föräldrar under den här studieveckan. Jag hoppade in i duschen klockan sju och var sedan klar för att gå upp till köket och käka frukost en kvart senare. När jag kommit upp och precis ska kliva in i köket så slår de igen dörren framför näsan på mig, en stor svart dörr. Kvar på utsidan står jag och fattar ingenting under ett par sekunder. När jag sedan puttar upp dörren för att går in så börjar de här juvelerna sjunga för mig. "Ja må hon leva" klämmer de i med, med sina allra vackraste stämmor. När jag kommer in i köket ser jag tre enorma budapestbakelser på en bricka med ett tänt ljus i varje (jag är nu 33 så varje ljus fick representera 11 år). På bordet stod också frukosten uppdukad och i en vas fanns en bukett tulpaner just till mig.

Fattar ni, min barndomskompis föräldrar. Jag är fullt medveten om att de har koll på min födelsedag eftersom deras egen dotter fyller lika många år två dagar innan mig. Men ändå, att pyssla och fixa så här för min skull, de är ju i vanliga fall inte alls speciellt pyssliga de här två. Men jag vet att det är en stark tradition i den här familjen att äta tårta till frukost på sin födelsedag...... och jag är ju nästan som en dotter till familjen. Men att ge sig iväg till bageriet klockan sju på morgonen medan jag står i duschen och de egentligen vill ha sovmorgon, det är stort. Omtänksamma är de så in i bomben, det finns ingen som kan säga något annat.

Och jag fick den allra bästa starten man kan få på sin födelsedag. Att dagen sen fortsatte med sju timmar i skolbänken, en timme i bil och sex timmar på jobbet störde mig inte ens. Imorgon bitti ska jag äntligen få äta en lugn frukost med min familj, det har jag längtat efter länge.

Förresten har jag kommit på ett bra namn till min kommande vovsing nu, men det håller jag för mig själv så länge.

Torsdagskväll i staden

Ikväll känns huvudet om möjligt ännu mer igenkorkat av all information jag borde tagit till mig under de här dagarna. Men det är nästan lite hemskt. Känns inte som om jag fattar någonting alls. Inte ett dugg. Krångliga ord och kringelikrok språk för mina öron, det är vad det är. Men ändå är det så intressant. Konstigt med andra ord. Men förmodligen kommer även jag förstå alla dessa konstigheter när (om) jag tar mig igenom kursen.

Igår var jag ju hemma och träffade familjen igen. Jätteskönt! Men jisses så intensivt det var att komma hem till kvällskaoset. Trötta och hungriga barn, jag var trött och maken verkade faktiskt lite slö han oxå, även om han aldrig skulle erkänna det.

Det stora felet jag gjorde under min korta hemvistelse var att inte gå ut till fjädrarna. Jag kom hem på kvällen och åkte på morgonen. Alltså borde jag haft tid till att åtminstone gå ut och säga go natt eller go morgon till dem. Men det gjorde jag inte, räknade inga ägg eller kikade till den ruvande silkesmamman. Vet inte varför, men av någon anledning tog tröttheten över och jag gick och la mig ganska tidigt. När jag vaknade (innan mobilen ringde sin väckarsignal imorse) hade jag sällskap i sängen. Båda barnen låg nämligen där, men inte maken. Och ändå var det bara han som låg där igår kväll när jag somnade. De är nästan som vandrande pinnar på nätterna våra barn och oftast så byter vi platser med varandra under natten.

Ikväll har jag tagit mitt förnuft till fånga och beställt en del av alla de böcker vi måste läsa under utbildningen. Puh ni som sett mina bokrecenssioner förstår kanske hur lång tid det tar för mig att läsa ut en bok. Förresten tror jag inte att jag skrivit någon recenssion än, jag blir ju aldrig färdig. Och nu är det väl ett 20- tal böcker jag ska ta mig igenom. Och jag fattar verkligen inte hur. Åhhh jag vill också ha lätt för sånt. Suck!

Nu ska jag smaska i mig ytterligare några bitar ur den två dagar gamla godispåsen, borsta tänderna, skölja med munsköljmedlet och börja tänka på refrängen för ikväll. Imorgon är det både skola och jobb som väntar och då behövs lite energi kan jag tro.

En sak till. Idag fyller min gamla goa barndomsvän år och hon måste få ett extra inlägg på min sida.
Hurra hurra hurra hurra!!!!

Mexicanska skålar

Jippi jippi, idag är tiken parad och mina naglar har klarat sig ganska bra trots mycket funderande de senaste dagarna. Nu kommer jag mest sitta och hålla tummarna, vilket kan medföra att det blir lite krångligt att skriva på datorn. (om antalet inlägg minskar menar jag)

Dagen i skolan har varit bra, väldigt bra kan jag nog säga. Startade morgonen och förmiddagen med fortsättningen av föreläsningen vi lyssnade på igår. Intressant idag också, men jag tror nog allt att min hjärna börjar bli lite suddig nu. Jag har liksom svårt att ta in all fakta, inte ens hälften fastnar i skallen. Det känns som om jag hakar upp mig på alla fina och krångliga ord jag inte förstår (än) och att det emellanåt hindrar mig att förstå helheten i det som sägs. Tur att jag antecknat som en tok och kanske förstår något av det när jag sen går tillbaks och kikar där.

Jag har ju som sagt sovit två nätter hos min barndomskompis föräldrar. Den här familjen har en gång i tiden bott i Mexico under ett par år. När de flyttade tillbaks till Sverige igen fick de med sig en massa fina föremål hem. Tjusiga stora blomkrukor föreställande djur (låter inte så snyggt, men de är coola som attan), porslin i skrovlig keramik med glaserad insida och så alla dessa vackra salladsfat i keramik. Dessa användes tydligen av befolkningen att laga all mat i, de sattes direkt på elden eller gaslågan och användes istället för grytor. Jag har alltid beundrat dessa fat och skålar, men har inte hittat något liknande här hemma trots att jag faktiskt letat lite.

Men nu är det ju så att dessa två vuxna människor inom två månader ska byta bostad och flytta från ca 300 kvadratmeter till 120. Detta medför då automatiskt att de inte kommer kunna ta med sig alla prylar från det ena stället till det andra. Vad jag har förstått så finns det ett litet överskott på prylar som aldrig används (så är det väl i alla hem kan jag tro). Och när jag satt där i kompisens flickrum igår så kom mamman i huset in till mig med två urvackra skålar. Jag blev så glad, kändes som om jag vunnit på lotto eller nåt. Tänk att få göra en riktigt grekisk bondsallad och lägga i den stora skålen. Och visst gör den bättre nytta hos mig där den används än att stå kvar i ett av deras skåp och bara finnas till. Hmm jag tror nog att de gjorde helt rätt.

Stadsbesök

Denna dagen börjar gå mot sitt slut och vad har jag då lärt mig idag. Jo att det finns många väldigt duktiga människor i min nya klass som besitter mängder med kunskaper och erfarenheter (som jag tänker ta lärdom av). Att jag sedan känner mig som en tyst, blyg liten mus är ju kanske bara min egen uppfattning om mig själv (hoppas jag).

I alla fall så lärde jag mig ganska snabbt att hitta till salarna, matsalen och parkeringen (till skillnad från vad min man hade gjort, han har ett lokalsinne som inte liknar någon annans). Idag så planerade jag att åka till en matbutik efter att jag slutat skolan. Där skulle jag köpa mig lite frukt (vet inte varför egentligen) och även ta ut lite kontanter, som går åt en del de här dagarna. Min första tanke var att åka till det stora köpcentret i den mellanstora staden jag befinner mig i. Ett center där det finns åtskilliga kläd- sport- och inredningsbutiker också. En kombination som i nuläget inte är så bra för mig. Jag är medveten om att det är väldigt lätt att göra av med pengar om man strosar runt i affärer i sin ensamhet för att fördriva tiden. Så det fick bli till att köra till den stora ICA butiken i utkanten av staden som jag känner till sedan tidigare. Trygg och van miljö, perfekt för mig.

Jag parkerade min lilla gröna bil och klev in i butiken. Det första som möter mig är fruktavdelningen, så jag plockar åt mig två bananer och två äpplen och fortsätter. Men det var ju bara frukt jag skulle ha ju. Så då borde jag vänt om och gått till kassan. Men det gjorde jag inte. Jag cirkulerade runt i butiken och kände mig nästan som en misstänkt ficktjuv eller nåt. Jag hade liksom inget naturligt rörelsemönster där jag gick och kikade, och inte stoppad jag ju ner nåt i korgen heller. Bara gick och beundrade alla ovanliga produkter som inte finns i den lokala ICA butiken hemma i vår lilla stad. Sånt kan jag nästan gå igång på lite. Självplock med oliver och andra godsaker, ostar och enorma fiskdiskar. Och här fanns verkligen allt. Som att hoppa in i en kokbok, lite så kändes det. Att där kunna drömma sig iväg bland butikens varuutbud och trevliga ingredienser för att få till en super duper middag.

Men jag fortsatte förbi de hyllorna och diskarna också och stannade av någon konstig anledning vid godishyllan, den långa väggen med lösgodis. Varför nu detta då? Jag var inte ens sugen på godis när jag stod där, inte ett dugg. Nix jag plockade åt mig godis i förebyggande syfte. För jag vet ju hur godissugen man blir när man sitter på föreläsningar i skolan, och jag ska ju till skolan imorgon igen. Alltså en jättebra idé att köpa en hel påse för den sakens skull. Fel fel fel.....

För att kompensera mitt dåliga samvete slängde jag även ner två såna där små paket med knäckebröd som finns. Färdigbredda med någon konstig ostliknande massa mellan (innehåller säkert bara massa E- ämnen). Men på första kafferasten imorgon känns det säkert ganska nyttigt att mumsa knäckebröd då det andra äter godis. Att min godispåse ligger i väskan upptäcker jag säkert inte förrän framåt eftermiddagen då blodsockret börjar sjunka. Hmmm

Men för att kompensera det hela ytterligare så plockade jag också ner en flaska av det populära munsköljmedlet som får det att slå lågor ur munnen enligt reklamen. Perfekt, först godis sen munskölj. Så efter att jag betalat och tagit ut lite kontanter till morgondagens lunch så var min "dåligt samvete" nivå liksom nere på noll igen. Lite onyttigt och lite nyttigt = noll. Alltså kunde jag åka därifrån nöjd och glad.

När jag satte mig i min lilla gröna bil igen så insåg jag hur mycket jag verkligen längtar tillbaks hem till landet igen. Jag är verkligen ingen stadsmänniska, inte över huvud taget. Jag vet att den här staden inte är speciellt stor, men det är ju ta mig sjutton folk överallt. För att ta mig till affären fick jag stå i bilkö (kortvarig sådan men ändå) och för att ta mig från affären fick jag stå i kö. Det är bilar, människor ljud och ljus överallt. Jämför det med vårt hus i skogen, en granne, lite höns, en kanin och två katter. Ute lyser stallampan om kvällarna och på sin höjd är lampan utanför garaget också tänd. Men det bästa av allt, när det är tyst är det tyst, och när det är mörkt så är det mörkt. Inte en massa mellanvarianter alls. Nä skogen och landet är nog helt klart min grej. Hej!

I väntan på parning

Förresten så fick jag mail från "min önskan om hund kennel uppfödare" idag. Tiken och matte hade åkt iväg dagen till ära då hon (tiken alltså) börjat löpa och skulle paras. Dock hade den trevliga lilla proceduren inte lyckats fullt så bra som de (och jag) hoppats på. Så någon parning blev det inte idag. Men klok som hon verkar denna uppfödare så gjorde hon det svåra som många hundägare säkert inte skulle klara av utan en bäck med tårar rinnande ner för kinden. Hon lämnade kvar hennne. Nu är det ju så (har jag listat ut) att de här två människorna känner varandra ganska bra sedan tidigare, och båda bedriver hundkennel. Och de tillhör båda varsen femtedel av intressanta kennlar i min sök- efter- lämplig- hund- flik på datorn. Så självklart kommer tiken ha det kanonbra tillsammans med den svarta hanen under morgondagen. (Hoppas nu bara de fattar vad vi alla väntar oss av dem också). Förmodligen så får jag ett nytt mail imorgon där jag kan läsa om det lyckats eller ej.

Med andra ord så kommer mina naglar bli ännu kortare under morgondagen då jag ska sitta och gnaga och fundera på om någon blivande hundspermie kommer vandra över till den bedårande hundflickan jag kikat så länge på, på internet. Och sedan börja gro och bli en helt fantastisk tik till just mig. Nu är jag förmodligen ute och svävar iväg i mina tankebanor igen. Det är ju inte alls säkert att det här är kenneln ämnad just för mig, jag har ju inte ens träffat varesig hundar, matten eller hussen i huset. Men som alla vet så kan ingen ta ifrån en ens drömmar. Så det så!!!

Första dagen i skolbänken

Nu är första skoldagen avklarad och jag sitter i sängen hemma hos min bästa kompis föräldrar. Det var först meningen att jag skulle pendlat lite den här veckan. Men eftersom huset jag befinner mig i är sålt och kommer vara ut flyttat till nästa omgång jag ska vara i skolan så var det lika bra att passa på. Det kändes väldigt lyxigt att ha fem minuters bilväg "hem" istället för en timme genom skogen.

Skoldagen var väldigt....... mycket av det mesta. Mycket nya människor (brukar ta lite tid för mig att ta för mig i nya grupper). Mycket nya stora byggnader att ta sig igenom för att hitta rätt salar, mycket kö i lunchrestaurangen och nya rutiner. Och väldigt mycket böcker och kompendium att ta sig igenom. Under den här veckan kommer vi också att få gå på en hel del intressanta föreläsningar vilket är skojsigt. Idag startade kursen upp med en (för mig) otroligt tung föreläsning. Jag checkade av lite med de andra och många verkade lika frågande som mig. Som tur är så har mina vänner S och C precis gått den här utbildningen och de kunde lugnande berätta för mig att den här föreläsningen var tyngst och att det nu efter bara blir bättre och bättre. (Den var säkert bra, inte så jag menade. Men kanske lite väl svårfattad för mig)

Imorgon startar vi upp klockan nio igen och får då nöjet att höra ytterligare en föreläsare berätta. Min bästa väns pappa har ikväll försett mig med diverse bra- ha grejer. En mapp att stoppa viktiga papper i, ett linjerat A4- block, två blyertspennor och två bläckpennor. Han har jobbat på kontor i nästan hela sitt liv så han sparkade bakut då jag berättade att jag skulle till ICA och handla kollegieblock :)

Upptäckt- svart hårstrå

Uwwwaaaa!!!
En fråga till alla er flickor, tjejer, kvinnor, damer, tanter eller vad ni nu kallar er. Har det börjat växa små svart hårstrå i era ansikten oxå?
Det har det nämligen på mig. Blä, inget kul alls.
Nu är det ju inte så att jag börjar se ut som en grottmänniska eller så, det är inte skägg jag menar. Inte de fjunen som befinner sig på min överläpp ibland heller, såna där fjun som vi tjejer kan reta oss på hos oss själva, nä inte dem.
Jag menar på hakan eller möjligen nedre delen av kinden. Jag har varit med om det ett fåtal gånger nu, men varje gång får jag nån sorts obehaglig känsla i kroppen. Ett enda litet svart hårstrå som hamnat så fel, var kommer de ifrån och varför?

Jag har minsann hört min svägerska nämna sina små svarta strå någongång, men vadå, hon är ju 17 år äldre än mig. Men det kanske var taskigt sagt, jag har ju nämligen inga bevis alls för att det skulle ha med åldern att göra. Fast jag har en svag aning om att svägerskan även har varit och ryckt något hårstrå på sin mormor någongång, och hon är ju snart 100 år. Och varför kommer då de här svarta stråna smygande på mig, jag är ju bara 33.

Kan det vara så att när de första gråa hårstråna kommer smygande på huvudet, så kryper det istället ut svarta på hakan? Så jäkla avigt det låter, hade väl varit bättre att färgen stannade där den hör hemma tycker jag. Eller är det så att det bara är jag i min ålder som upptäckt dessa strån? Denna hemska upplevelse startade hos mig för ungefär ett år sedan, och under det året så har jag säkert hittat....... fyra stycken. Hmmm det kanske inte låter så mycket, men det är det. Och läskigt är det också. Nästan så jag hoppas att varje kvinna i detta land har varit med om det. Att det är lika tabu att prata om det som att prata om ifall man har haft mask eller om sitt sexliv. Ja ungefär så tror jag det är. För det är väl inte bara mig det drabbat?

Våra vänner M o M

Snart har jag en egen "Atlas"

Efter att alla gästerna åkt hem hade jag två val till vad jag skulle göra. Nr 1- packa väskan med det jag behöver ha med mig till den större staden med den väntande högskolan i morgon. (borde jag valt)
Nr 2- sätta mig vid datorn och börja kolla igenom de kennlar jag är intresserad av..... igen! (borde jag inte valt)
Givetvis valde jag alternativ nr 2 och jag är fortfarande fast vid burken. Men jag har i alla fall kikat igenom flera hundhemsidor och även mailat för att boka in ett datum. Ett datum då jag ska ta med mig min familj och åka de dryga 30 milen för att träffa på just de här hundarna och dess ägare. Jag vet att det finns uppfödare på närmre håll, väldigt nära håll dessutom, men nä så lätt ska det inte vara.

Och i väntan på svar så måste ju datorn stå på och jag kolla den med jämna mellanrum.

Det trista är att jag fortfarande måste ta tag i nr 1 och packa min lilla väska inför skolan och mitt boende hos bästa vännens föräldrar. Ska snart göra det, snart....

"Atlas"!!!

Helg och kalas över

Idag skulle stortjejen och hennes kompisar sjunga i kyrkan för första gången sen de började på barnkören för tre veckor sen. Maken och lilltjejen åkte dit tillsammans med mormor, herr L, farmor och farfar. Tyvärr fick jag stanna hemma den här gången för att förbereda mat och fika, men nästa gång tänker jag vara med och se henne. Maken var så imponerad av henne, och blev nästan rörd till tårar över att höra barnen sjunga. Efter att "sånguppvisningen" var slut var släkten bjudna hem till oss på lite lunchkalas.

Makens storebror kom till kalaset med en present föreställande en brun ihopnitad papperspåse. Jag var övertygad om att den skulle innehålla en blomma av något slag. Men döm om min förvåning när jag öppnar och jag ser en värmelampa till hönshuset. Så kul när det blir så rätt, det hade i och för sig varit lika rätt med en blomma, men inte lika kul. Och eftersom det är maken som tipsat om det så måste det betyda att maken väntar sig fler kycklingar här hemma. Jag kan inte tolka det på annat sätt.

Av föräldrar och svärföräldrar önskade jag mig ett litet biddrag till kommande hund, busenkelt för dem. Så de kom med varsett litet kuvert och gjorde mig glad. Givetvis lite tulpaner och andra blommor också, härligt med vårblommor. Min lillebror som ska åka till Brasilien och Argentina snart valde att överlämna sin present efter resan, i hopp om att finna något lämpligt där. Men han hade fixat en som han sa liten grej idag ändå. En cd med min favoritlåt från vårt bröllop, "Bröllopsvals från hagen", inspelad av grabbarna som sjöng på vårt bröllop. Rikigt påhittigt av brorsan om jag får säga det själv. Och mycket nostalgi och känslor.
Vill för övrigt påpeka att jag fyller så ojämt man kan göra och att det absolut inte är något att fira, men föräldrarna vill ju göra det ändå.

Jag bjöd på bakad potatis med fyllningar, kyckling- curry, skinka- sweet chili, keso och grönsaker av olika slag. Och så mitt hembakade bröd som ALLA faktiskt tycker är så gott. Det är det enklaste brödet man kan tänka sig, men ändå det mest populära man kan bjuda på. Jag har fått receptet av min svägerska en gång för många många år sedan och numer bakar både hon och jag det på alla kalas vi står för, till allas uppskattning. Ska lägga ut bild och recept på det nästa gång jag bakar det.