Ser fram emot ett nytt härligt år!

Vill bara passa på att önska alla träffade ett gott nytt år och hoppas på att det kommande året blir precis lika bra som detta. Jag känner redan nu på mig att det kommer hända mycket under året som snart väntar. Jag ska börja plugga, samtidigt som jag ska fortsätta jobba nästan heltid. Vet inte riktigt hur jag ska få ihop det praktiskt, men flexibel som jag är så får jag nog till det ändå, om än lite opraktiskt.

Sen står ju som många säkert vet en valp på önskelistan, och då går ju även mycket tid åt där. Utöver det har jag ju en härlig familj som jag vill tillbringa så mycket tid som möjligt med. Precis som med mina vänner, granne B och jag måste börja med vårt veckofika igen efter nyår. M o M vill vi såklart träffa minst varannan månad trots avståndet, men vad är väl några mil när man har bil?? Och första träffen blir ju redan på fredag, skoj skoj!

Våra vänner J o M får nog precis som vi abstinens om det går för lång tid mellan gångerna vi träffas. Alla andra vänner ska vi också se till att träffa lite då och då. Släkten likaså, redan nu på söndag är vi bjudna till min mamma på kroppkakor. Jag längtar, det är bland det bästa jag vet.

Men en sak till som för mig är jätteviktig är att kunna få lite lugn och ro mellan alla händelser och trevligheter som väntar. Och det är ju ingen annan än jag själv som kan se till att det blir av.

Så gott nytt år allesammans!!!

Kommentar känns överflödig

Tuppar och vapenfett

Jag har jobbat så evinnerligt mycket sen jul att jag knappt hunnit besöka mitt hönshus. Inte mer än då jag traskat ut för att hämta lite ägg eller släcka lampan för kvällen. Jag ringde min granne M för ett par dagar sen. Honom ringer jag alltid de gånger jag har en tupp eller två jag vill bli av med. Jag vet att det låter väldigt enkelt och odramatiskt när jag skriver så, men ack så praktiskt, det måste jag erkänna. Han kommer bara hit med en trevlig liten låda bottenfull med friskt hö, tar med sig fjädrarna som ska vandra vidare och sen behöver jag inte fundera mer. Mycket bra för lilla blödiga mig ( och ännu bättre för min ännu blödigare man).

Idag var granne M och hämtade två tuppar som var något överflödiga i kackelboa. Han hade även med sig sin fru, min granne C, då hon skulle ge mig lite experthjälp med mina silkeshöns. Hon har själv hur många silke som helst i sitt ena hönshus, små ullbollar överallt. Mina tre silke går tillsammans med mina dvärgkochin. För ett tag sen upptäckte jag början till kalkben på silkesfjädrarna. Jag tycker verkligen det är jobbigt när hönsen får olika sorters åkommor, oavsett om det är löss, kvalster, ögonsvullnader eller som i det här fallet kalkben. När jag upptäckte det på hönsen gjorde jag som jag läst lite här och var, borstade benen noga med såpavatten och smorde sen in dem med vaselin. Väntade några dagar, sen vaselin igen. Inget hände, benen såg likadana ut efter en vecka. Jag avvaktade ett tag till och när jag sedan kollade över dem noga igen så tyckte jag benen såg riktigt förskräckliga ut. Det var då jag ringde
granne C om hjälp. Hon har varit länge i silkesbranchen och kan sånt här tänkte jag (samtidigt som jag började fundera på vad jag kan ha gjort för fel under min behandling)

När ikväll mitt grannpar nere ifrån byn klev in i stallet hos mig fick jag mig en härlig syn. Granne C kom iförd en mörkblå scoteroverall (såg jätteskön ut så jag menar inget illa med den). Men sen trär hon på sig ett par latexhandskar, såna jag använder på jobbet, tar fram en stor burk med Kronans vapenfett och ser allmänt redo ut. Jag börjar jaga silkeshöns, plockar upp dem en och en och hon smörjer och masserar. Granne C.s man står mest och gapar över mina hönsfärdigheter. Det är nämligen så att för ca ett halvår sen hade jag en silkeshöna som låg på ägg, och henne hade jag av någon konstig anledning otrolig respekt för (för att inte tala om min man, alltså han hade också respekt för hönan och inget annat). Vi skulle flytta över hönan till en annan box (mina höns bor i hästboxar omgjorda till hönshus), men varje gång jag närmade mig hönan börjad hon morra. Och detta fick till följd att jag blev jätterädd varje gång jag hukade mig framför henne. Det kallar jag respekt! Det var då jag fick ringa granne M om hjälp. Han körde upp till oss samma kväll för att assistera. Jag kan säga att det tog honom ungefär 30 sekunder att flytta hönan från det ena stället till det andra. Varsågod sa han med ett sånt där kolugnt leende på läpparna. Snacka om att jag kände mig fånig.

Men nu gapade alltså granne M av förvåning. Han såg hur jag vuxit som hönsmänniska och hur oerhört orädd och händig jag blivit. Här plockade jag ikväll upp den ena hönan efter den andra och kände ingen respekt över huvud taget för silkeshönan jag tidigare varit så skraj för. Vilken utveckling jag genomgått, helt otroligt. Och tänk att händelsen med den morrande silkeshönan känns som evigheter sen, för inte har väl jag varit sådär fjompig, kan jag aldrig tänka mig. Nu är ju hönsen mina bästa vänner, dem jag pratar med om ditt och datt och som alltid blir glada att se mig, (som en hund ungefär) särskilt när jag har något gott med mig.

Och sen har jag fått lära av de erfarna att Kronans vapenfett är effektivt mot kalkben. Ska bli intressant att se om det funkar, men jag tror stenhårt på grannarnas kunskaper. Det bästa av allt var att granne C blev strålande glad då hon såg att jag skulle skicka med dem en silkestupp hem i lådan. - Den vill jag ha, sa hon glatt. Hon fick ta bort sin silkestupp i höstas och var nu tupplös. Och tänk så bra det blev, den vita silkestuppen kommer få ett liv även efter nyår. Sen måste jag också tillägga att granne C inte alls tyckte benen på fjädrarna såg så allvarliga ut som jag trodde. Hon bara skrattade lite åt mitt nojiga beteende och sa att hon sett mycket värre ben än så här, det här var inte så farligt. Skönt skönt tycker jag.

Chokladfasa och kameraminne

Idag åt vi allihop grötfrukost tillsammans, havregrynsgröt med äppelmos och mjölk. Inte utan att det låter sunt och nyttigt. Att vi däremot också har smäckt tre fjärdedelar av en gigantisk chokladkartong sen innan jul räknas väl inte in. Inte heller att Leilas mumsiga "Rocky road" godis snart är slut i lådan. Usch, jag mår nästan illa bara jag tänker på allt godis jag proppat i mig de senaste veckorna. Känns inget vidare alls, men det är ju så dags att tänka på det nu.

Jag satt och pratade lite mat och godis o så med min vän J igår. Och vi började spekulera lite i det där med chokladkartonger. Varför ska man verka så kräsen och bara ta sina favoriter i asken då den är nyöppnad? När man vet att man ändå kommer ta de andra bitarna när de man gillar bäst är borta. Likadant är det med Twistpåse- godiset. Jag köper alltid en stor påse Twist varje jul och lägger i samma skål, en skål som sitter ihop med en tomte. Jag har köpt den på loppis en gång, och synen av den tar mig alltid ut på en nostalgitripp. Mina föräldrar hade nämligen en exakt likadan tomteskål om jularna när jag bodde hemma, med samma sorts godis i. Och innan julen var över var den alltid tom, oavsett om man gillade godiset eller inte.

Ikväll har vi haft besök av vännerna J och T med familj. Jag slog på stort och bjöd på köttbullar, potatis och brunsås till allas förtjusning (faktiskt). Att se en vuxen man i sina bästa år lägga på ett sådant leende till synen av ett fat köttbullar. Ja det värmer ska jag säga. Att sedan alla barnen åt med god aptit gjorde inte saken sämre.

Vi har haft en lugn och trevlig kväll, suttit och småpratat om lite av varje, ätit,fikat och käkat godis igen. Suck! Jag har fått känna lite bebislukt iform av vännernas lillkille, vilken söting :)
Vännen J och jag hamnade av någon anledning vid datorn. Vi skulle nämligen kolla in tider till ett speciellt träningspass på Friskis och svettis, jo ni läste rätt. Men det är inget löfte, det ska ni inte tro. För att lova en massa saker och sen kanske inte kunna hålla det får ingen att växa som människa. Nä, vi sa att vi verkligen borde och att vi absolut ska, och det tror jag stenhårt på. Så om två veckor ska vi börja träna så smått. Mitt mål är att bli lite starkare i ryggen som börjat känna av lite gamla krämpor igen, kanske är för att jag går som en hösäck och är totalt kass på att sträcka på mig. Mitt andra mål är att det ska vara kul och att det inte ska gå till överdrift, nä träning en eller max två gånger i veckan verkar bra. Sen kan det ju bara bli ännu bättre om jag skaffar mig en hund att gå långpromenader med också framöver. Längtar!

När vi kvickt hade kollat in F&S hemsida och sett att schemat inte var utlagt än, började vi istället kolla på gamla kort. Vi i vår familj är (om vi får säga det själva) ganska duktiga på att ha med oss kameran när vi ska någonstans. Lägger vi manken till så kan vi emellanåt ta riktigt bra kort, men det är inte så ofta det händer. Men jag vet med mig att jag själv har så dåligt minne, och har med åren insett hur mycket alla fotografi betyder för mig. Min andra vän J (inte hon som var här ikväll utan J som jag pratade med i telefon igår) har ett så otroligt bra minne. Hon berättar titt som tätt saker vi gjort för många år sen som jag inte har ett minne av. Hon kan nämna tillfällen då vi träffats och då någon sagt eller gjort något som jag vet att jag borde kommit ihåg, men icke. Ibland klarnar minnet till något då hon har lagt fram hela historien från början till slut. Är det någongång jag som minns en händelse tillbaks i tiden så är det garanterat så att det är något vi har tagit kort på.

Efter att ha suttit och bläddrat igenom diverse kort ikväll var jag tvungen att be min man kolla upp hur många bilder vi har. Jag har för mig att vi skaffade vår första digitalkamera (den jag sedan råkade backa över med bilen) 2004. Idag har vi över 21000 bilder inlagda på datorn, eller rättare sagt på en extern hårddisk. 21 000, det låter ju inte klokt. På fyra år. Med tanke på det borde ju jag ha ett minne som inte liknar någon annans, men det har jag absolut inte.

Men när jag nu sitter här och skriver så kan jag för allt i världen inte förstå varför jag inte tog några bilder på våra vänner här ikväll. Det har jag helt glömt bort. Hmm sånt brukar jag inte glömma. Men vi träffas väl snart igen kan jag tro, så jag kan plåta dem lite igen. Och som jag sa till J ikväll, ser man inte att vännerna (och en själv) åldras, så gör man det defenitivt när man ser gamla kort. Tror nog att J har bytt frisyr och hårfärg ett tiotal gånger de senaste åren, det hade jag aldrig kommit ihåg utan mina bilder.

Till helgen får vi besök från våra långväga vänner M och M igen. Då jäklar ska kamerna vara laddad igen.

Fasan i stan

Nog för att jag gillar fjäderfä av många slag och gärna vill ha både nya sorter och färger här hemma. Men idag blev jag väldigt förvånad. När jag jobbade och körde iväg genom den lilla staden på väg till vår personallägenhet hoppade det ut en fasantupp framför bilen. En sån där tjusig tupp, guldig kropp och enormt vackra stjärtfjädrar. Men det var så fel. En sådan stilig herre ska bo och leva i skogen, i en fin liten glänta tillsammans med sin fasanhöna. Inte på en asfalterad gata mitt i den lilla småstaden, en gata som för övrigt är ganska vältrafikerad om dagarna. Vad gjorde den där??? Och synd tyckte jag om den också, den blev så stirrig där den sprang omkring framför mig när jag satt i bilen.

Jag började fundera ut ifall det fanns någon i närheten med höns, som kanske också huserade över en fasantupp. Och min tanke var då att den lilla tuppeluppen hade rymt hemifrån. Men nä, det finns inte en chans i världen att någon i de kvarteren har fjäderfä i sin trädgård.

Men hur funkar egentligen fasaner? Flyger de iväg långa sträckor eller vad pysslar de med om dagarna? På platsen där jag såg den här pippin finns ingen skog på lång väg (flera km i alla fall). Hur som helst så kan jag inte annat än hoppas på att han tog sig hem till skogen och sin fasanhöna igen, och att han nu ikväll mår bra. Han kommer förmodligen drömma mardrömmar om stora dånande varelser som jagar honom kors och tvärs under hans semestertripp. Stackars krake. Hoppas för jösse namn inte att han behövde sätta livet till. Vem vet, han kanske bara hade fått en weekendsemester till staden i julklapp, och där kom jag och sabbade sista dagen för honom. Suck

Gnister och knak

Igår kväll när jag kom hem från jobbet hade maken värmt lite glögg till oss. Han fick en paket med alla Blossas årsglögg sorter i miniatyr av tomten. En miniflaska räcker precis lagom till två små glöggmuggar, perfekt tycker jag. Igår smakade vi den sorten med havtorn och kanel, jättegod. Sen blir man så varm inombords när maken även lagt fram två pepparkakor försedda med varsen skiva grönmögelost på till mig. Jag älskar verkligen den kombinationen. Mums! Jag smög mig sen upp för att sova, medan maken somnade gott i soffan (något som händer en gång ibland, eller två eller mer). Han sov fortfarande gott i soffan när jag steg upp nu på morgonen.

Idag (när jag körde till jobbet) var det så där gnistrande ute. Det knakade i marken när man gick, termometern visade fem minus och det var helt tyst ute. Maken och jag hade som vanligt glömt släcka det stora blockljuset ute på trappan så det brann så fint i lyktan när jag gick till bilen.

Jag var beredd på både älgar och poliser när jag körde iväg till jobbet, men inget hände. Helt lugnt.
Mötte inte en bil, men hade mot slutet av resan ett par strålkastare i backspegeln, så någon mer än jag var tydligen ute och åkte samma väg denna morgon.

Drömmen om vovve

De senaste dagarna har en viss form av oro kommit krypande inom mig. Jag vet precis vad den beror på men gör allt jag kan för att den ska försvinna, eller åtminstone dröja lite till.
Oron i mig beror helt och hållet på min stora längtan efter hund. Givetvis skulle jag helst ta tillbaks min förra hund som var den bästa jycke man kan tänka sig. Men en pyttebit av mitt förstånd säger mig att det aldrig kommer bli så, vilket jag har accepterat nu.

Så successivt under hösten har mina tankar börjat närma sig en ny hund. Maken saknar precis som jag vår förra hund otroligt mycket, men har mycket svårare att förlika sig med en valp i huset. Jag förstår honom mycket väl, men kan inte rå för hur jag själv känner.

På något sätt känner jag mig tom utan hund, eller kanske halv eller hur man ska se det. Kanske som en som är nygravid och inte ser annat än höggravida magar gå omkring på stan, eller en kvinna som längtar efter att bli mormor och hör barnskratt och fniss vart hon än vänder sig. Sån är jag nu, jag ser hundar överallt, och då menar jag överallt. Jag söker efter dem med blicken, jag kan vakna på natten och höra hundskall i sömnen, jag pratar med alla om hund- både på jobbet och hemma. Jag längtar och längtar och längtar, men det hjälper ju knappast. Jag vill ju inte precis att jag en morgon ska vakna av att det sitter en herrelös hund ute på trappan, för så illa är det inte. Men nästan.

Jag har börjat surfa runt på hundsidor titt som tätt. För skulle det bli så att vi skaffar oss en hund framöver så måste jag ju kolla upp en del innan, för lite krav har jag ju. Men ska vi inte skaffa någon ny hund, har jag då surfat runt alldeles i onödan? Givit mig själv en massa falska förhoppningar, som i sin tur börjat ge mig ett konstigt positivt pirr i magen. Jag har så svårt att tänka mig en grön vår och sommar framför mig utan hund. För vad ska jag då göra, jag som älskar att vara ute i skogen och luffa omkring. Nä gå själv vill jag inte. Och jag vet att min granne B gärna ställer upp som promenadsällskap, vilket jag är tacksam och glad för. Men det är inte samma sak, samma känsla. För det bästa vore om jag kunde ta med mig min hund och granne B ut på promenad...........det är så jag vill ha det. Att kunna knata omkring med en unghund till hösten och plocka kantareller och trattisar, det är något av det bästa jag vet.

Jag vet att jag har alla mina höns och mina två goa barn och min man och alla vänner och så, men det är ändå något jag saknar. Bara ett litet tillägg i min vardag. Jag begär inte mycket.
MEN JAG VILL JU HA EN HUND! En egen gosig vovve att få klappa, träna och ha som familjemedlem.

Nej se det snöar...

Snön vräkte ner imorse eller på förmiddagen kanske man kan kalla det, när vi satt och åt senfrukost tillsammans. Det är så skönt nu när barnen har jullov och jag inte börjar jobba förrän på eftermiddagen. Då kan vi äta frukost tillsammans hela familjen, det uppskattar jag.

Efter frukosten åkte vinterkläderna fram och barnen skuttade glatt ut i snövädret. Lite synd bara att det endast ligger några centimeter snö på backen, gräset lyser igenom och grusvägen har inte hunnit bli helt täckt av is än. Men jag håller alla tummar jag kan för att det ska bli lite mer snö så barnen kan åka pulka och skidor på sitt jullov. Men som alla vet så har barn en härlig fantasi och det existerar inte orden "det går inte" för dem. Så pulkorna åkte fram och jag och min man drog allt vad vi orkade varsett barn efter oss ner längs vägen. Efter att ha hämtat morgontidningen (klockan elva) så vände vi om och knatade på hemåt igen. Barnen kiknade av skratt där de åkte i pulkorna, förmodligen kittlade väl gruset i rumpan på dem.

För tillfället så kämpar våra barn tillsammans med grannflicka för att samla ihop snö till en snöhäst. Förra året gjorde de varsen snöhäst som de satt och lekte på. För tillfället känns det lite mer avlägset att de ska kunna få fram tillräckligt med snö innan det blir kväll. Men som sagt, "det går inte" finns ju inte i deras värld så de lyckas säkert. Jag själv håller på att fixa till en julskinkepannkaka i ugnen, får se om det smakar lika gott som fläskpannkaka.

Jag har under senaste tiden lagt märke till att mina new hampshirehönor äntligen har lagt på sig lite och börjar bli riktigt runda och fina nu. Däremot tycker jag att brahma- fjädrarna har magrat av lite, inget kul alls. Och de som har fått så mycket rester nu under julen, de borde ju vara som små runda dunbollar och inget annat. Jag har synat dem allt jag kan, och kan inte upptäcka några konstigheter. Får nog ta hit min granne C eller E eller B och be om lite moraliskt stöd igen tror jag.

Det var den här julen det....

Jaha det var den här julen det!
Precis så brukar min makes 99-åriga mormor säga så fort vi har intagit jullunchen tillsammans med släkten. För henne är julen främst förknippat med dopp i grytan, en snaps och trevlig gemenskap med de närmaste.

Men så här på Annandagen är det inte utan att jag också säger de orden. Jag är mycket nöjd och belåten med årets julfiranden. Vi har hunnit träffa alla nära och kära utan att för den sakens skull behöva stressa ihjäl oss. Men visst är det väl skönt med lite lugn och ro också.
Jag hade turen att vara ledig på julafton, men jobbar istället alla andra dagar. Men vad gör väl det??

Idag är maken ute och eldar skräp. Tror det är första gången sen i söndags han är ute och får lite (frisk) luft, mer än transporterna till och från bilen förstås. Och skräp finns det en hel del nu efter alla julklappar som öppnats i huset. Vi som inte skulle ha så mycket paket i år. Men av någon anledning så förstår inte riktigt våra föräldrar vad vi säger när det gäller sånt. Min mamma älskar verkligen att köpa klappar vid jul, hon börjar i oktober och är färdig i god tid. Sen kan hon inte låta bli mot slutet ändå utan kompletterar in i det sista.

Igår kväll var vi bortbjudna till min pappa och hans sambo. De bjöd på lax,kokt potatis, sås och sallad. Och hör och häpna, men min man fick tillbaks sin aptit och åt. Det var riktigt kul att se honom äta igen. Och väldigt gott med lite vanlig mat efter all fet julmat. Bara det att efter maten dukade hans sambo fram hemgjord ostkaka med sylt, ris ala malta med saftsås och kladdkaka med vaniljglass. Hua meja, var jag behagligt mätt innan så var den känslan som bortblåst efter desserten. Och jag vet att man inte måste smaka av allt, och jag vet att man inte behöver äta upp barnens rester. Och jag om någon vet vilken otroligt dålig karaktär jag har emellanåt, som tex igår kväll. Jag var så mätt att jag trodde jag skulle spricka så när matmoran dukar fram kakor till kaffet så avböjde jag vänligt men bestämt. Nån måtta får det allt vara när det gäller födointag för min del.

Vi fick också ett kort besök av Tomten igår. Han hade glömt lämna lite klappar på julaftonen så han åkte runt och lämnade dem på hemvägen igår. (detta var en egen önskan från mig då min stora tjej blev något besviken på tomten den 24.e)

Det var nämligen så att jag hade bett min vän herr L om tomtehjälp på julaftonen. Stolt berättade jag en vecka innan att svärmor hade köpt en ny mask som skulle invigas dagen till ära. Kläderna var också ordnade och allt låg i en kasse i vår bil, bara att leverera till herr L. Jag brydde mig aldrig om att kolla grejerna utan tog för givet att allt stod rätt till.
Så klockan fyra, direkt efter Kalle Anka knackar det på dörren hos svärmor och svärfar. In kommer en ganska smal men väldigt tjusig tomte. Dock hade inte vår tomte så mörk röst som min dotter förväntat sig. Så när han hade börjat dela ut de första paketen säger min dotter till mig.
- Du mamma, det där låter precis som herr L hörru.
Shit shit shit, jag hatar såna här situationer. Jag är urkass på att ljuga och jag har alltid jättesvårt att finna mig snabbt. Istället låtsas jag som ingenting, och då händer väl det som inte får hända. Tomten tappar skägget........och näsan..........och glasögonen. Nej nej nej!
Stortjejen stirrar rakt ut och säger lite surt till mig att det är ju herr L. Shit shit shit, vad gör jag nu. Övriga släkten(utom barnen) skrattar så de kiknar, stackars herr L kämpar allt vad han kan för att få på sig skägg och doningar igen, och tillslut ställer sig svärmor framför honom för att skymma sikten. Men då är det ju redan försent, och min dotter har satt igång 20 frågor- leken. Å jag tycker verkligen sånt här är urjobbigt. För ett par veckor sedan var dottern övertygad om att det är någon som klär ut sig till tomte, men under julaftonens timmar blev hon mer och mer tveksam. Spänningen började komma och hon längtade efter tomten och det fanns en form av tro hos henne. Men mitt i allt stök och alla paket hann hon nog inte riktigt visa sin besvikelse mer än för mig. Jag besvarade hennes frågor så gott jag kunde, men lämnade senar över den biten till min man. Han är mycket bättre på sånt och när han började berätta sin historia om varför herr L var utklädd till tomte verkade dottern nästan köpa det. Hon var i alla fall inte lika besviken längre och förstod att tomten var tvungen att leja ut jobbet till några fler om han skulle hinna få ut alla klapparna på samma dag.

När kvällen kom frågade jag stortjejen om hon tyckte julaftonen hade varit bra.
- Sådär, svarade hon. Det mesta var bra, men tomten kunde ju i alla fall ändrat om rösten lite så jag inte hade känt igen honom.
Sån är hon min femåring, klok som en bok (ibland)
Stackars herr L var helt knäckt efter det inträffade, men vad skulle han ha gjort? En sak är säker, till nästa år är det jag som fixar fram en ny tomtemask, en riktig. Inget billigt trams som går sönder innan det är använt. Fattar inte ens varför de tillverkar sån skit.

Go jul alla

Nu är julskinkan provsmakad och den verkade få högsta betyg av alla. Ris ala maltan tog nästan slut och barnen har varit så där overkligt tindrande och glada ikväll, och sams hela tiden. Det är allt något magiskt med jul, kan det vara så att Tomten har så stor inverkan på barnen att de blir så milda mot varandra?

Meningen var att vi skulle sitta och kika på uppesittarkvällen på tv.n allihop. Det gjorde vi några timmar tills barnen började gäspa alldeles för mycket och längtade till sängarna. Efter att ha bäddat ner dem och sagt gonatt så kommer den första ut och säger att hon är rädd. Sen dröjer det inte många sekunder innan stortjejen kommer ut hon också. De frågar mig lite snällt om jag kan sätta mig vid datorn en stund. Ikväll är det faktiskt en sån kväll då jag helst skulle slippa sitta just här. Jag vill sitta nere hos min man, mysa vid tv.n och spela lite bingolotto för en gångs skull. (men maken är måttligt irriterad där nere för att programmet bara kretsar kring familjen Scollin- Wahlgren)

Så snäll som jag är så sätter jag mig vid datorn en kort stund tills mina små goa tjejer somnat. Håller sen tummarna för att maken fortfarande är vaken, sannorlikheten är ganska stor att han har somnat i soffan. Trots att jag bara varit iväg i tio minuter finns ingen garanti för vaket sällskap vid tv.n.

Nu vill jag passa på att önska alla jag känner och inte känner
EN RIKTIGT GO JUL!
Stor kram från lilla mig till er alla

Julgranar dubbelt upp

Stortjejen fick ta vår minigran på pakethållaren här om dagen. Meningen var ju att vi skulle haft en enbuske som vi brukar ha i köket, men resultatet av en klädd minigran gjorde mig riktigt nöjd.

Den stora granen känner jag mig däremot inte nöjd med. Den var inte alls lika fin när den kom in i huset (som jag försökte intala mig att den var när jag köpte den). Men nu står den i alla fall i vårt trärum och kommer säkert fungera utmärkt för sitt ändamål. Men jag har lovat min man att nästa år blir det en vanlig byagran här ifrån trakten. Men det grämer mig att jag ångrar köpet av detta träd och att jag inte lyssnade på maken innan.

Dan före dopparedan

Nu är granen klädd och familjen uppe på benen igen. Bjässeskinkan vi köpte igår är klar och ska bara griljeras. Ikväll ska vi provsmaka den och bara mysa tillsammans med familjen.
Maken är som sagt på benen, men det är väl att ta i om man säger att han är pigg. Han gick ner till brevlådan i dag på morgonen (vi har en liten bit dit) och när han kom tillbaks var han så trött att han fick gå och lägga sig en stund. Han har också gjort sig ovän med min lilla golvtomte som brukar stå i hallen. Samtidigt som jag plockade ner adventsljusstakar och stjärnor från vinden så upptäckte jag att tomten lossnat från sin platta (den som står på golvet). Redan då frågade jag min kära man om han kunde fixa den. Idag var den fortfarande inte lagad (ja jag vet att jag kunde försökt själv, hmmm) utan han började skruva och dra. Han svor och levde ute i hallen, skyllde på värdelösa skruvar från Claes Olsson och muttrade ganska irriterat. Hade nu min man varit helt frisk så hade han för det första inte pratat illa om CO, inte heller låtit sig brusas upp så för en stackars röd liten tomtes skull. Men jag vet att han inte var pigg. Gissa hur?

Han smög ner i badrummet en stund senare och plockade ut två Panodil ur medicinskåpet. Han, min man, den mannen som aldrig blir sjuk ni vet. Och som aldrig någonsin frivilligt skulle stoppa i sig värktabletter om det inte gällde livet. Så min enda slutsats idag är att det måste ha gällt livet. Jag som tyckte han verkade piggare. Men där ser man hur väl man känner sin man.

Nostalgitripp

Meningen var att jag skulle gå och lägga mig, men vad händer då. Jo You Tube fångar mitt intresse helt i onödan. Jag börjar lyssna på lite julmusik när jag plötsligt kommer ihåg en period i livet då låten The loner med Gary Moore betydde något alldeles extra för mig. Jag har aldrig varit något fan av GM, men den här låten gör något gott med mig. Precis som låten Proud Mary när den sjungs av Tina o Ike Turner och Sandy med Popsicle.

http://www.youtube.com/watch?v=D3-TgDjcBL0 Gary Moore

http://www.youtube.com/watch?v=54XRNQ2C2x0 Tina o Ike Turner

http://www.youtube.com/watch?v=Npd910J8l8c Popsicle


Jag fortsatte mitt lyssnande och när jag satt här och blev lite halvnostalgisk så började jag lyssna på låtarna vi hade på vårt bröllop förra året. Vårt bröllop blev precis så bra och underbart som vi drömt om. Inte för flott och pampigt utan på en typiskt svensk lagomnivå. Jag planerade allt in i minsta detalj och här gjorde sig mitt kontrollbehov återigen påmint. Planeringarna började ungefär ett år i förväg, men jisses så kul det var. Vi hade en hemsida också under den mest intensiva tiden där alla gäster kunde gå in och följa allt vi gjorde inför dagen D.
Tillbaks till låtarna vi valde till vårt bröllop. Maken hade en önskan när det gällde musiken och det var att han skulle få höra "Kärleken förde oss samman" - Lundells klassiker. Min man är och har alltid varit väldigt förtjust i Lundell, kanske därför han döpt vår kanin till Uffe.

Utöver den låten så valde vi den mest romantiska och fantastiska låten " Bröllopsvals från hagen" av Stefan Andersson. Den här låten finns endast i en version på You Tube, och den versionen är en inspelning från en konsert, med dålig ljudupptagning. Men att lyssna på texten till den här låten när man har sitt eget bröllop framför sig är något magiskt. När min lillebror hörde den första gången var inte tårarna långt borta och huden var täckt av ett vackert tuppaskinn. Och till vår stora glädje fick vi lyssna till låten både i kyrkan och på festen under vårt bröllop. Magiskt!
http://www.youtube.com/watch?v=TNUPq3Ou9wU Stefan Andersson

Den tredje och sista låten vi valde var en finstämd sång av Sonja Aldén. Har för mig att hon skrivit den speciellt för en vänninas bröllop. Den heter "Du är allt" och är en låt som ger rysningar långt in i benmärgen, vacker till tusen. Här sjunger hon den tillsammans med Shirley Clamp. Lyssna och njut!
http://www.youtube.com/watch?v=M6IGN7GYpRA&feature=PlayList&p=43FAB51A0C843C58&playnext=1&index=4 Sonja och Shirley

Till ingångsmusik i kyrkan fick vi kantorn att spela "Öppna Landskap" på en gammal tramporgel som stod i det lilla kapellet i skogen. Enligt henne lät det inte riktigt bra, men vi var jätte nöjda. http://www.kyrkomusik.se/song_lyssna.php?id=125
Som utgångsmusik blev det " Äppelbo gånglåt", en pigg och glad melodi som vi tyckte passade att leende och lyckliga gå ut till. Här en liten rivig version av låten från Morafestivalen. http://www.youtube.com/watch?v=ddpl5QYR4PI

Nähä nu får jag nog ta natt och fortsätta min nostalgitripp en annan dag.

Dan före dan före dopparedan

När det närmar sig jul har jag alltid en viss föreställning i huvudet om hur jag vill att det ska vara. Av någon konstig anledning blir det inte alltid som man tänkt sig. Ett exempel är ju gårdagen då jag inte alls hade tänkt komma hem från kalaset och se två familjemedlemmar bli sjuka, men så var det. Nattens sömn blev väl inte den bästa, men jag kröp på kvällen ner till stortjejen i hennes säng. Min sida av dubbelsängen var redan upptagen och det rummet omdöpt till sjukstugan. Lilltjejens säng lockade inte riktigt eftersom det var där hon började sin kaskad- överraskning igår kväll. Så lotten föll alltså på stortjejens säng vilket var ganska mysigt men inte när det gäller att sova en hel natt. Stortjejen gillade nog sällskapet, för hon kröp närmre och närmre och riktigt burrade in sig mot mig. (å jag som i vanliga fall vill ha utrymme och helst ingen tätt inpå) Men trots lite dålig sömn och så under natten så vaknade jag ganska pigg och glad.

Lilltjejen och maken hade gosat tillsammans de också, men blivit avbrutna av diverse transporter till och från badrummet under natten. Maken var mest lik en sloken blomma eller ett brunprickigt bananskal om du frågar mig. Inte alls så där positiv och go som jag är van att se honom. Han brukar i och för sig vara trött var och varannan dag under den här årstiden, men inte så urlakad som i morse.

Stortjejen och jag valde att fly fältet. Skulle vi bli sjuka så borde vi ha åkt på det redan resonerade vi och stack iväg till den lite större staden i öster. Listan på det som kvarstod i julklappsväg var inte jättelång, men absolut inte färdig heller. Jag försöker varje år få min lillebror att ta lite större ansvar när det gäller klapparna, men han har en förmåga att skjuta upp allt ännu längre än mig. Och sånt kan jag bli lite stressad av, jag som vill ha kontroll. Och tanken på att den 23.e december veta att min kära bror jobbar till klockan tolv och sen, efter det ska fixa klart klapparna klarar jag inte riktigt. Inte alls för att jag inte tror att han grejar det, det gör han garanterat det vet jag. Men jag vill VETA att det är klart för att kunna koppla av och koncentrera mig på annat. För tänk så hemskt om man sitter där på självaste afton och har glömt bort att köpa till någon, enbart för att man missuppfattat vem som skulle handla det. Nä det är mycket bättre att fortsätta vara lite av ett kontrollfreak tror jag.

Jag hade sett fram emot att få gå och sätta mig tillsammans med dottern på någon trevlig lunchrestaurang idag. Att laga mat här hemma lockade inte riktigt, och på inköpslistan hade jag i efterhand skrivit dit handsprit som en behövlig grej. Lite glatt frågade jag dottern var hon tyckte vi skulle äta för någon stans. - Jag vill ha hamburgare, blev svaret.
Jag kände hur jag började stelna till, när jag förstod att hamburgare för henne var Mc Donald´s eller Sibylla. Jag är verkligen ingen fin gourmet, men att åka dessa fem mil till den större staden och sen sätta sig på en hamburgerrestaurang är kanske inte vad jag längtat efter. Men vad gör man inte för sin dotter så här några dagar före jul. Det blev en trevlig luch på Mc Donald´s och dottern var helnöjd till min stora glädje.

Efter det la vi i ett härligt shoppingtempo (som jag bara tror att tjejer klarar) och strök den ena julklappen efter den andra på vår lista. Jag är så imponerad av min 5-åring när det gäller att gå i affärer där det kryllar av folk. Inte minsta pip på flera timmar utan vi hade det riktigt tjejmysigt hon och jag. Jag lyckades även fixa den sista presenten till henne också, men det var inte helt lätt. Vi gick för andra gången in i en butik som säljer klockor. En armbandsklocka med ett Hello Kittymotiv står högt upp på hennes önskelista. Men hur löser man det när ens femåring håller en i jackärmen nästan hela tiden. Jo då, en smart expidit och en kund som kan tala i gåtor. Expiditen fick dottern att gå och hämta en svart väska på andra sidan butiken medan jag snabbt som en vessla slank förbi glasmontern och visade vilken klocka hon skulle ta fram. Hon slog in den i ett fint rött paket och under tiden visade jag dottern den ena ointressanta prylen efter den andra. Hon fick välja hårspännen och pärlor i butiken, allt för att avleda. Jag betalade och gick vidare med en ledsen och besviken tjej. Hon ville ju så gärna ha den där klockan. Å va kul det är när man känner att man verkligen lyckas. Jag vet hur otroligt lycklig hon kommer vara på julafton när hon öppnar det lilla röda paketet.

När jag efter tre timmar märkte att humöret började svikta köpte jag en stor glass till henne och allt blev lugnt och gemytligt igen. Jag hade ju i bakhuvudet att hon skulle orka följa med mig till den stora matvarubutiken och handla julmaten också. Kunde ju inte gärna skicka maken till det, då hade vi nog blivit hungriga i jul. Något trött men på gott humör satte hon sig i vagnen som tillslut var så övertäckt med varor att hon knappt syntes.

Väl hemma upptäckte vi att våra två sjuklingar fortfarande låg pall, men de hade förflyttat sig från sängen till soffan. Och de hade fått i sig lite nyponsoppa. Det är så konstigt att se sin trygga, (starka) man vara så ynklig. Men han är inte typen som gnäller för lite feber, nix pix. För inte sjukskriver man väl sig när man åkt på vinterkräksjukan? Nä då! Då tar man det på sin flex, för någonstans där inom sig tror (hoppas) man på att bli frisk till dagen efter och då åka till jobbet. Att han inte klivit ur sängen mer än för att gå på toaletten under hela dagen räknas inte riktigt in i tankarna hos min make. För sjuk det är han ju inte!

Hur som helst så sitter jag nu här vid datorn, lyssnar på lite julmusik och känner mig lite konstig. Konstig därför att det inte alls känns som dan före dan före dopparedagen. Golvet har inte fått besök av dammsugaren eller moppen, granen är inte klädd och jag känner mig inte ens stressad. Jo lite kanske, men bara för att jag i en inre önskan hoppas och vill att barnen ska få med sig fantastiska och fina minnen från sina jular här hemma med oss. Utöver det är jag inte det minsta stressad, utan tycker det är lite småkul att se vad som händer om man hoppar över lite måsten. Jag har en granne som oroar sig om fönsterna inte är putsade och mattorna inte är piskade. Sånt bekommer inte mig, absolut inte mattorna och är fönsterna smutsiga så syns det bara när solen skiner och det gör den ju så sällan så här års.

Jag kom på nu att jag ännu en natt kommer krypa ner i stortjejens säng. Imorgon ska jag sprita lite här och var i huset, byta till rena lakan i sängarna och hoppas att magsjukan inte kommer tillbaks inom den närmaste tiden. Sen ska jag fixa julskinka och gröt och bara mysa med min familj (om de nu orkar det). Stortjejen och jag köpte på hennes begäran varsen bingolott idag, så det blir nog lite uppesittarkväll för oss i morgon skulle jag tro. Och givetvis ska vi klä granen också.

Kanske inte för känsliga läsare

Jaha då har vi varit hos min svägerska och avnjutit det bästa julbordet man kan tänka sig. Allt perfekt som vanligt, minikroppkakor (ja de är verkligen små), mumsiga köttbullar, inlagd sill och strömming, jansson och revben. Ja allt man kan önska på ett julbord fanns där. Men inte nog med det, hon hade även gjort en sötpotatisgratäng som man var tvungen att smaka. Allt var som vanligt väldigt gott, vällagat och fint upplagt. Till kaffet hade hon bakat en tårta och en lingoncheesecake, fixat chokladbollar och jordnötskakor, men även köpt en tårta. Skrev jag förresten att vi var 36 personer (på ett vanligt släktkalas). Tänk er själva att laga julmat till 36 personer varav nästan hälften är tonårsgrabbar med enorm aptit och en fjärdedel är medelålders män med lika god aptit de. Jag kan lova att det gick åt mat i huset ikväll.

När jag parkerar bilen här hemma säger min man lite försiktigt att han fått magknip (han som ALDRIG är sjuk om han får säga det själv). Meningen var att jag och stortjejen skulle klä julgranen tillsammans, lilltjejen hade redan somnat i bilen. Men min man hade verkligen magknip för han blev helt tyst och gick upp och la sig på soffan för att vila (inte likt honom det heller). Efter tio minuter kommer han ner, påpekar återigen att han har ont i magen, och talar om att han går upp och lägger sig. Jag börjar ana maginfluensa eller någon annan åkomma, han skulle nämligen aldrig i min vildaste fantasi gå och lägga sig klockan halv nio annars. Inte en chans. Jag frågar om han mår illa, men nix.

Jag sitter kvar i köket en stund och slår in lite julklappar när jag hör att han börjar springa fram och tillbaks till toaletten. Nu förstår jag exakt vad som är på gång och höjer musiken lite på radion för att slippa höra min man. Är nog enda gången jag inte vill höra på honom tror jag. Han går och lägger sig igen och jag sätter mig till ro med en kopp te vid datorn. Hör honom traska in i badrummet igen, och ljuden upprepar sig.

Men nu har han ont stackarn, på riktigt. Jäkligt ont, han skriker och tar sig över bröstet och säger att han inte riktigt får luft. Han skriker på mig trots att jag står bredvid honom. Frågar om han tror jag behöver ringa en ambulans (ja så illa var det, han hade lite smått panik och svårt att andas riktigt). Vad tror ni svaret blev? Nej förstås! Allt som har med läkare, vård och sjukhus är skrämmande och tabu för min kära man. Ska man då låta honom ligga sådär på golvet och kvida och skrika på hjälp?
Vad gör man? Jag ringde min svägerska L som vi just varit på kalaset hos. Drog mig lite för att göra det eftersom jag var rädd att hon skulle tro att hon hade matförgiftat honom eller så, men ringde som sagt ändå. Svägerska L är lugn, lika lugn som jag skulle jag tro. Men hon är ju lite äldre än mig och då också mer erfaren när de gäller det mesta. Sen har hon ju läst lite sjukvård och det har inte jag. Så lotten föll på L den här gången. I bakgrunden av samtalet hörde hon sin lillebror kvida och förstod mycket väl mitt dilemma, men tyckte absolut jag skulle kontakta sjukvårdrådgivningen. Jaha, vart ringer man då sa jag. Fy jag har verkligen ingen aning om sånt här. Jag tror att vi i vår familj hittills varit väldigt förskonade från konstiga sjukdomar och krämper, så jag har inte blivit rutinerad alls.

Men jag ringde dem och pratade med en mycket lugn (hon också) och trevlig person. Hon ville egentligen prata med mannen själv, men jag avrådde henne och sa att hon kunde lita på mig och mitt omdöme. Efter lite diskussioner fram och tillbaks så blev jag lite lugnare än jag varit innan. (tyckte faktiskt det var lite otäckt när min man tog sig för bröstet och sa att han inte kunde andas riktigt). Fast jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt tanken på om jag själv skulle sitta och svara folk i sjukvårdrådgivningen. För skulle jag bara utbilda mig till sjuksköterska och lära mig en massa om en massa så skulle förmodligen jag och mitt lugn passa utomordentligt bra på den arbetsplatsen. Men det var som sagt bara en tanke och det ska det stanna vid. När jag ändå hade den trevliga damen på tråden passade jag på att fråga henne lite om lilltjejen här hemma. Vi har börjat misstänka urinvägsinfektion hos henne och det kändes skönt att få även de tankarna bekräftade som icke korkade, trots min okunskap. Så imorgon ska jag ringa farbror doktorn och höra vad han säger om lilltjejen. Enligt min planering så skulle det passa mycket bättre att åka till doktorn imorgon än tex på onsdag, då vi har lite annat för oss.

Jag tackade damen så mycket för de kloka råden och la på. Ringde sen min bror för att prata av mig lite kort. Han berättade att han hade många (säkert tio) kompisar som för tillfället låg i maginfluensan. Hoppsan då, då är det kanske inte så konstigt om även vi får det. Men att veta att man just har varit på ett kalas med 36 personer som eventuellt kan vara smittade av magsjuka så där lagom till jul känns väl sådär. Av dessa 36 är det nämligen ca 25 vi firar jul tillsammans med. Tänk om halva skaran ligger och kvider den 24.e istället för att doppa i grytan och titta på Kalle Anka tillsammans med gammelmormor som snart fyller 100 år. Tänk om, hu hemska tanke.

Under tiden jag pratade med min bror hörde jag att lilltjejen började gråta. Jag gick in till henne med telefonluren mot örat, men när hon sa att hon hade ont i magen fick jag bråttom att avsluta samtalet och ta upp henne ur sängen. Frågade om hon mådde illa. Japp. Sprang ner och hämtade ytterligare ett kärl till henne och tio sekunder senare kunde jag konstatera magsjuka även hos henne.

Nu sitte jag här till ljud och dofter jag inte är vidare förtjust i och hoppas innerligt på att jag själv och stortjejen ska klara natten. För om vi nu ska få eländet så är det banne mig bättre att vi tar det i skift så vi kan pyssla om varandra lite. Men visst är det konstigt att man känner en obehaglig känsla komma smygande i magen när man vet vad som befinner sig inom husets fyra väggar. Är nog lika bra att gå och lägga sig.

Skogspromenad och kakfat

Igår kom granne R förbi när jag var ute i hönshuset och donade. Med sig hade hon två hemstöpta ljus till mig och min man och en påse hemgjort julgodis till barnen. Hon är så otroligt pysslig och duktig denna R, henne har jag massor att lära av. I gengäld fick hon med sig lite nyvärpta ägg hem, såna där små nybörjarägg från mina Silke och Hedemora.

På eftermiddagen gav vi oss iväg till den lilla staden. Svärmor fyllde år och vi skulle fixa en present innan vi skulle på kalaset. Hon hade gjort smörgåstårta som hon bjöd på och som vanligt bakat massor med kakor. Stortjejen är så förtjust i sin farmors hembakade kakor och kan nästan inte sluta äta av dem. Jag tror hon smakade varenda sort. Sen smög hon iväg bort till farmor, gav henne en kram och talade om för henne hur duktig hon är på att baka.

Mätta och goa efter kalaset körde vi hem mot landet igen. Vi hade en lugn och skön kväll framför tv.n, med undantag från lite sms av vår vän herr M (som vi ibland liknar vid Gustav Svennson).
Somnade gott och väcktes på morgonen av två gosesjuka döttrar. Vi låg kvar i sängen alla fyra minst en halvtimma (och det händer inte ofta) utan att varken jag eller döttrarna började få kryp i kroppen och skulle kliva upp.

Idag hände det vi längtat efter så länge. Vi har sett solen!
Den har strålat från himmelen hela dagen, helt underbart. Vi traskade ut en sväng i skogen för att hitta oss en enbuske att ha i det stora höganäskruset. Men istället hittade vi en söt liten minigran, och den ska vi göra lite julfin framåt kvällen. När vi var ute i skogen mötte vi granne R och hennes dotter samt barnbarn. De bad oss komma förbi på lite fika efter vår promenad, vilket vi inte kunde tacka nej till. När vi satte oss ner i R:s kök såg barnen till sin stora glädje ett nytt bord fullt med kakfat. Jag riktigt såg hur ögonen började tindra på dem. De åt och mumsade och jag tror nästan de testade varenda sort här också.

Jag kan inte riktigt beskriva hur mysigt det är att bo på landet. Att ha sån bra kontakt med en del av sina grannar och känna allas omtänksamhet och ödmjukhet. Men någonting är säkert, det är att jag verkligen uppskattar det. "Mitt i skogen men ändå så nära"

Jultraditioner eller inte

Avsaknaden av snö gör sig hela tiden påmind inom mig. Jag har lite svårt att få till den där rätta julstämningen när det inte är vitt eller kallt ute, bara regn regn och regn. Och jag är fullt medveten om att vi aldrig kommer kunna styra över vädret och att det inte spelar någon som helst roll hur mycket jag önskar en vit jul, det blir inte så ändå.

Jag vill också passa på att erkänna vilken fegis jag är, ja det måste jag vara. För ca en vecka sen fick jag ju reda på att vi inte kunde köpa julgran på vårt vanliga traditionella vis. Jag skulle då ta mod till mig och fråga en granne här i byn om vi fick hugga en på deras mark. Tror ni att jag har gjort det då? Nä, helt rätt. Fegis är vad jag är. Jag har hela veckan skjutit upp det, i och för sig har jag jobbat jättemycket och vi har inte haft någon telefon men ändå. Hade det varit lite jädraranamma i mig så hade jag traskat ner till granne R och frågat. Och jag är bombsäker på att jag hade fått köra ner i skogen och ta vilken gran jag helst vill. Och innan jag ens skulle hinna tänka den tanken så skulle säkert granne R.s man erbjuda sig att följa med och såga och köra och, ja ni fattar va? De är så snälla och omtänksamma. Så bortförklaringar från min sida går helt bort just nu.

Men istället sitter jag nu här hemma med en ganska vacker kungsgran, inköpt hos min gamle arbetskamrat från glasbruket jag jobbade på en gång. Han står och säljer granar utanför en bensinmack i den lilla staden och det har han gjort de senaste hundra åren skulle jag tro. Trevlig är han också så visst känns det fint att man gynnat honom. Men känslan! Det blev inte samma känsla som de andra åren när vi plockat med oss dem från farbrorn i skogen. Till råga på allt så kommer väl granne B.s man förbi när jag står där och velar som mest. Han skrattar gott åt synen och förstår inte varför vi inte frågat dem om gran. Jag vet att hela skogen hemma i byn är fullkomligt övertäckt med vackra granar, men det är ju det där med att fråga om lov, det är inte min starka sida. Jag vet att om man frågar kan man inte få mer än ett nej, men jag vet också att det finns de som skulle vilja säga nej, men inte kan. Och då skulle jag säkert gå och fundera på om de verkligen menar ja och inte nej, fast de kanske inte vill göra mig ledsen och ja, nä nu svävade jag nog iväg lite tror jag. Hur som helst så kunde jag ju inte gå ifrån min gamla arbetskamrat där jag stod med en kungsgran i ena handen för att ändra mig och traska ut i byskogen här hemma ändå. För vad skulle då han ha tyckt om mig, jag är ju inte bara kund utan fd arbetskamrat, och då har man väl en viss press på sig, eller?

Jag betalade (glatt, njae) 350kr för min gran och svärfar tog med den på släpet hem till oss. I bilen hem frågade jag försiktigt stortjejen när hon tyckte vi skulle klä granen (hoppades att hon skulle säga ikväll). I övermorgon svarade hon utan att tveka, men jag vågade inte fråga henne varför. Jag har varit väldigt noga med jultraditioner tidigare, men för varje år släpper jag mer och mer på det. Jag vet att annandagen knappt hinner ta slut förrän jag är less på allt det röda och alla tomtar och istället börjar drömma om ljusare tider och tulpaner. Så förra året började vi ta fram de tomtar vi har lagom till lucia. Det kändes bra att få njuta av dem lite innan jul, då man har så mycket att se fram emot. I år började jag redan i slutet av november intala mig att man gott kan ta fram tomtarna lite tidigare än lucia, det är ju då man vill se dem. Jag vill inte ta fram tomtarna dagen innan julafton för att sen tröttna på dem några dagar senare, jag vill inte det. Jag tycker faktiskt lite synd om dem, vad har de gjort för att förtjäna att ligga nertryckta i kartonger över elva månader om året för att sedan göra oss lyckliga några få dagar.

Så vid advent började jag så sakteliga ta fram och pynta med lite rött här och där, röda ljus och blommor och så. Sen tog jag mod till mig och fyra dagar innan lucia plockade jag fram mina tomtar, men bara de jag gillar bäst. De andra stackarna ligger kvar uppe på vinden i väntan på bättre tider eller mer omtänksamma ägare. Kanske skulle adoptera bort dem till granne C, jag vet att hon är helt tomtegalen och har mängder med tomtar överallt. Och har de tur får de vara kvar ända till påsk. Hon har tom haft en julgran stående till påsk en gång, låter inte riktigt klokt i mina öron, men för övrigt så är hon väldigt klok, min granne C.

På tal om julgranen så tror jag att stortjejen och jag får gå halva vägen var. Känns lite kittlande och kul på nåt vis att bryta gamla mönster. Vi har alltid så länge jag minns klätt granen kvällen innan julafton, ända sen jag var liten. Men jag skulle vilja fuska med det i år, se om det händer något eller om det blir lika magiskt ändå. För tänk om jag något år skulle jobba kvällen innan julafton. Tror ni i er vildaste fantasi att jag då skulle överlåta julgranspyntningen till övriga familjen. Aldrig i livet.
Jag vet inte varför jag är så bestämd med att jag vill vara där och styra och ställa. Jag borde kunna slappna av och låta barnen lite fantsifullt klä den precis så som de vill ha den, men det går inte. Det skulle aldrig gå, jag skulle inte fixa det helt enkelt. Jag vet att de om ett antal år kommer komma med den idén själva och jag har redan satt in en plan B i min tankeverksamhet. Vill de pynta en gran själva så ska de i så fall få en egen gran, på övervåningen. Jag vet hur gärna jag ville ha en egen julgran när jag var liten så de kommer säkert gilla den idén den dagen. Men granen nere i vårt trärum, den är jag chef över.

Lyckat julgodis

Se och beskåda ! Julgodiset har äntligen lyckats och det blev tredje gången gillt. Men skam den som ger sig. Nu är jag väldigt glad att jag inte gav upp efter två misslyckade försök. Bilden till höger föreställer den enormt avancerade kolan jag försökte göra tre kvällar i rad. Nu är det bara att hoppas på att jag kommer ihåg exakt hur hård kulan skulle vara när man gör kulprovet. För mer perfekta än så här kan kolor knappast vara, det är ju så man börjar längta efter julen på riktigt nu.
Bilden till vänster visar de smarriga godiset "Rocky road", Leilas recept. Dessa kaloribomber är bara så goda, men mycket mäktiga som väl är. Enligt receptet så skulle det bli tolv bitar. Men jösses, skulle man äta en sån tolvbitars bit så skulle man både må illa och hålla sig mätt resten av julhelgen. Jag delade upp dem i mindre bitar, så de blev precis lagom stora att avnjuta till kaffet (eller te), och man kan tom ta två stycken om man är sugen. De var dock inte så lätta att fotografera eftersom jag ville låta dem ligga kvar i burken.

Telekabel, kola och marsipan

Efter att bokbussen varit hos oss igår hände något märkligt. Jag har absolut ingen aning om ifall bokbussen i sig är inblandad i det inträffade eller ej. Men hur som helst så har något fordon (stort skulle jag tro) fått med sig byns telefonkabel när de passerat ledningen med en något för slapp och hängande kabel. Följden blev att hela byn blivit utan både telefon och internet. Och sånt får bara inte hända, speciellt inte när det i vår by bor två bloggtokiga människor som varje dag har något mer eller mindre intressant att skriva i sin blogg. Att i dagens Sverige kunna klara sig utan internet är en konst.

Vi är flera stycken som har ringt det stora telebolaget för att felanmäla problemet, men som vanligt så sitter felet i huset, eller kan de inte se någon störning eller säger de något annat som jag inte förstår mig på men som gör mig lika besviken. Igår när vi felanmälde telebrottet fick vi till svar att det skulle vara åtgärdat den 22 december. DET ÄR JU FÖR SJUTTON PÅ MÅNDAG! Inte klarar vi oss utan internet och telefon över hela helgen.
Nu är det inte så att vi alltid sitter vid datorn, tvärtom. Men när jag stoppat ner mina små tjejer i sängarna iför natten så har de som önskemål att jag ska sitta vid datorn tills de har somnat. Och vänlig som jag är så stannar jag snällt uppe vid burken en stund för deras skull. Men nu får jag väl passa på att börja läsa min nylånade bok istället, inte dumt det heller. Men det ger mig inte samma känsla av lugn som när jag varje dag får skriva av mig lite och på det sättet släppa taget om det som varit.

Igår när tjejerna somnat och jag hade ett litet glapp fram tills Bonde söker fru skulle börja, så var det dags för dagens kolasmet igen. Den här gången fick det bli vanlig smörkola utan några konstiga smaktillsatser. Jag satte igång att koka precis lagom till "BSF" började och i varje paus gick jag ner och rörde runt några tag i grytan. I sista pausen gjorde jag kulprovet som i mina ögon verkade alldeles perfekt. Då stängde jag av plattan men lät grytan stå kvar på lite eftervärme. När programmet var slut kl. 21 så gick jag ner och hällde upp smeten i formen. Och kan ni tänka er, det kändes som om jag lyckats. Äntligen!!! Men jag var stark där jag stod med grytan och sleven och var jättesugen på att smaka. Men icke, jag höll emot begäret och det gjorde jag även idag på morgonen när jag ätit frukost. Men i eftermiddag måste jag bara testa att sätta kniven i kolan och se om den är lika perfekt som jag hoppas på. För annars vet jag hur det blir, då måste jag göra en omgång till. Och nu känns det inte lika kul längre. Jag vet att man säger att övning ger färdighet, men hur mycket övning ska behövas för att göra lite vanligt julgodis. Ikväll ska jag och barnen göra marsipangodis istället, har jag kontroll på något så är det det här. Återkommer med bilder på mina senaste kola- verk om de blir bra.

Förresten så är jag idag sååå lycklig över att ha tillgång till internet på jobbet. Och att jag sen lyckades få till en liten lucka gör inte det hela sämre.

Bokbussen har varit här igen

Igår stressade jag hem från jobbet (eller det gjorde jag ju inte egentligen, körde hem direkt istället för att passera Ica- butiken i staden). Anledningen var att jag ville hinna hem innan bokbussen parkerade ute på ladugårdsplanen. Jag hann hem med god marginal, avstyrde ett gräl mellan barnen, pratade lite med maken och smakade en bit av chokladkolan som jag inte snott in i papper än. Den var faktiskt riktigt god, och nästan helt perfekt om den färdades raka vägen från kylskåpet och in i munnen. Lika bra att den får ligga kvar på brickan och bli uppäten på rätt sätt.

Var var jag nu då, jo bokbussen. Jag reserverade för ett tag sen en nyutkommen bok, "Född en blå dag- Daniel Tammet" och nu hade bokbussen fått in den. Jag var den första att låna denna bok och det känns på något sätt lite speciellt, som om man är utvald ungefär. Det är en självbiografi skriven av en man med en unik språklig och matematisk förmåga. Han kan blixtsnabbt utföra avacerade matematiska beräkningar och han behärskar tio språk. Daniel har diagnosen Aspergers syndrom och savantsyndrom och i hans bok får man följa honom från hans barndom upp i vuxen ålder. Det ska bli så hiskeligt intressant att få läsa den här boken och det var länge sen jag verkligen längtade efter att få krypa upp i soffan och läsa.

Kolautveckling

I förrgår skulle jag ge mig på att koka kola. Jag tycker att det är otroligt gott med hemgjord smörkola och förra året gjorde vi det flera gånger på jobbet med gott resultat. Men det kan man väl inte säga att det blev när jag skulle göra det i år. Nä då, jag gjorde precis som det stod i receptet och tillsatte den färdiga (trodde jag) kolasmeten med nystött kardemumma direkt ifrån morteln. Var helt övertygad om att det skulle bli den bästa kolan jag smakat, samtidigt så hade jag hela tiden en känsla av att det kanske inte var helt färdigkokt.

Men jag hällde upp smeten på oljat bakplåtspapper och ställde formen åt sidan i hopp om att kolan skulle stelna. Men det gjorde den inte, inte mycket i alla fall. Det är klart, lika rinnig var den ju inte när den stått i kylskåpet ett par timmar, men inte i rätt koncistens heller. Men jag lät den stå där, ville liksom inte börja skära i något jag visste inte skulle gå.
Men igår hade jag retat mig på den tillräckligt länge, så jag tog en sked och smakade. Mmmm riktigt god var den, men vem i familjen ska man låta gå lös på en halvseg kolasmet i en ugnsform?
Svar- Ingen!
Så kolan åkte i soporna. Nu i efterhand undrar jag varför inte mina höns fick äran att smaka på julgodiset. Men det var nog lika bra det förresten.

Nu har jag alltså gått och varit lite småirriterad på mig själv över mitt misslyckande i två dagar. Så ikväll när jag kom hem från jobbet satte jag igång med en ny omgång kolasmet, chokladkola denna gången. Jag lät den koka mycket mycket längre och testade att göra kulprov ett tiotal gånger. Sen chansade jag glatt igen med att hälla upp smeten i en ugnsform med lätt oljat bakplåtspapper. Och vad hände den här gången då?

Jo jag har just varit nere i mitt kök och provsmakat kolan. Och visst var den alldeles perfekt, särskilt om man har ömtåliga tänder och inte vågar sig på att äta knäck vid jul. Då är min kola den ultimata. Men det är ju inte så här jag vill ha min kola för bövelen. Det jag har gjort idag skulle man kunna kalla kylskåpskola. Det är bara om man tar den direkt från kylen som den är lagom hård (mjuk) för att man ska kunna äta den utan att bli kladdig om fingrarna.

Men tror ni att jag ger upp, aldrig i livet. Är det nåt som gör mig taggad så är det sånt här. Så imorgon när jag kommer hem från jobbet åker kolagrytan på igen, kanske ska testa en tredje variant då. Och kulan ska ta mig tusan vara som en studsboll innan jag häller upp smeten. Men lära mig göra kola, det ska jag innan jul. Om det så är det enda jag ska pyssla med under mina lediga stunder den här veckan. På återseende.

Julegran

Jag gillar verkligen julen, men i år är det något som inte stämmer. Detta något gör så ont i mig och tynger mitt julahjärta enormt.
Vi har under flera flera år (tillsammans med en annan familj i den lilla staden en bit bort) köpt julgran av en trevlig skånsk farbror i skogen. Han har sålt granar i mängder i den större staden, men vi har alltid valt att handla dem direkt hemma hos honom istället. Varje år har vi kunnat gå och kika på granarna som stått lutade mot husväggen på hans baksida. Och varje år har vi hittat de mest fantastiska granar man kan tänka sig. Vi som har väldigt lågt till tak i vårt hus har letat efter en låg gran, kompisarna däremot har behövt en högre. Valen har alltid fallit på kungsgranarna, de är så otroligt vackra, riktiga Kalle anka granar.

Vi har gjort detta till vår tradition och frun i huset där vi köper granarna har alltid kommit ut med några påsar hemgjort julgodis till oss. Det är inte för godiset i sig, utan för att det "alltid" har varit så och det hör liksom till vår tradition numera. Efter att vi varit där och hämtat våra träd har kvällen alltid fortsatt med god mat och trevligt umgänge. Vi har druckit glögg och mumsat på vårt godis och haft det allmänt gott. Sååå mysigt.

Men i år hände det som inte får hända. Den skånska mannen i skogen skulle inte sälja granar, för mycket jobb och för lite förtjänst. Folket vill ha granar så mycket tidigare och det räcker inte med att sälja de sista veckorna före jul.
Waaaaaaa (illvrål från mig)
Nu är hela julen förstörd, men vår tradition då? Har ingen tänkt på det. Vem ska vi nu åka till för att kolla in granarna och vem ger oss nu sånt där gott julgodis i små genomskinliga plastpåsar med rött band runt, vem vem vem? Hu så ledsen jag är.
Och jag vet att man kan åka in till Bauhaus och handla billiga kungsgranar, men det är ju stämningen man vill åt. Hur mysigt kan det vara i ett enormt köpcenter?

Nä, det lutar åt att jag återigen måste ta mod till mig. Gå ner och fråga granne R om vi kan få köpa en av alla deras trillioner granar de har i sin skog och kanske tom hugga den själv. Vi får ta med oss lite glögg ut i skogen och kanske lite godis också och på så sätt starta en ny tradition....även om det tar emot lite. Och det börjar ju faktiskt bli lite bråttom också. Ska mentalt förbereda mig några dagar så återkommer jag med resultatet.

Mobbing i kackelboa

Jag har under en tid sett hur mina tre Hedemoratuppar varit lite naggade i kammarna. Jag har också upptäckt att de nyligen blivit könsmogna och la på det viset ihop ett plus ett. Givetvis måste det ju vara deras sätt att visa sig på styva linan, visa vem det är i gruppen som bestämmer vart skåpet ska stå. Men eftersom kammarna endast var lite pickade lät jag dem göra upp sins emellan. Skulle jag nog inte ha gjort.
Igår när jag kom ut till dem så var en av tupparna alldeles blodig från kammen och ner mot nacke och rygg. Det var ett hiskeligt hallå i hönshuset och ingen rolig syn alls. Stackars lille tuppeluppen.

Vad gör man nu då, blev min direkta fråga. Ringde granne B men hon svarade inte, vilket inte tillhör vanligheterna. Hmm tänk tänk tänk.
Jag har en hundbur som jag lånat av min granne då mina dvärgar var sjuka. Nu stod ju ändå buren tom i stallgången och jag hade inte städat ur den. Så det fick bli till att placera den något nerblodade tuppen i buren så länge. Efter en timme eller två ringde granne B upp mig och jag fick äntligen tillfälle att berätta om de traumatiska upplevelser jag haft i kackelboa under morgonen. Som den goda vän hon är så förstod hon mig och stod bakom mitt beslut fullt ut.

Efter att jag plockat ut "blodtuppen" ur gruppen verkar allt ha blivit mycket lugnare. Det är förmodligen en stark och en svag man kvar i gruppen nu, och det är kanske inte så svårt för dem att bestämma vem som står högst i rang. En orange och en grå, båda fina på sitt sätt. "Blodtuppen" däremot, han sitter i sin bur och mina tankar kommer närmre och närmre huggkubben. Vet att det verkar grymt, men ska man ha höns så har jag lärt mig att man måste vara lite känslokall och halvmordisk. Jag är inte där än, men på god väg i alla fall. Och är nu gruppen lugnare och tryggare utan honom och han ändå inte mår bra tillsammans med dem så är nog säker det här det rätta. Eller? Fy stackarn! :( Får nog bli att ringa granne M i veckan, han brukar bara komma och hämta fjädrar som ska vandra vidare, och jag slipper vara med.

Tillökning

Jaha då har man gått och blivit med garderober då, så där helt plötsligt en söndag. Var ju inte direkt tanken, inte från min mans sida i alla fall. Igår pratade vi lite om ifall vi verkligen skulle få plats med dem i vårt sovrum. Jag var övertygad. Maken däremot tyckte inte riktigt som jag. Det kan ju bli så att den sticker ut precis vid dörrhålet och det är nog inte så kul att kliva rakt in i en garderobsgavel när man går in i sovrummet. Hmmm kanske inte, men jag hittade massor av andra lösningar för att vi skulle kunna ta hem dem hit. Men maken var inte lika övertygad ändå.

Idag pratade jag med min granne B igen och nu ville hon verkligen bli av med dessa garderober. De skulle fixa och dona lite och just nu står garderoberna väldigt mycket i vägen. Och sen vet hon ju hur väldigt gärna jag vill lägga beslag på dem. Jag lovade henne att skicka ner min man omgående för att han skulle få se på dem. Och utan minsta konstig fråga tog han den lille gröna bilen och pös ner till grannen. Han var borta en stund och när han kom hem igen var han som en annan människa. Han tyckte förmodligen att garderoberna var väldigt bra, även om han inte sa det. Men han sa istället att jag fick godkänt och att det var helt upp till mig om vi skulle köpa dem..........om jag tyckte att vi behövde mer förvaring. OM vi behöver, är det något vi behöver i vårt hus så är det ju förvaring. Så helt plötsligt låg beslutet i mina händer och då var ju valet inte så svårt.

Så nu har jag alltså blivit med garderober, ska få hem nykomlingarna i morgon. Så i övermorgon ska jag med omsorg sortera (läs kasta) bort gamla kläder och försöka mig på att på ett ordningssamt sätt lägga in kläder och annat som får plats i garderoben. Tänk vilken lyx. Mannen är lite orolig över vad vi ska göra av de två byråer (vad sjutton heter byrå i flertal, byråsar :) vi har i sovrummet nu. Men eftersom jag vet att vi även på bottenvåningen behöver mer förvaringsutrymme så ser jag inte det som något problem. Ska nog ta tag i det också imorgon.
Härlig känsla!!

Min kompis O

Känner mig bara tvungen att göra ett inlägg på min sida om min vän O. Han är blott sju år gammal, men vilken kille. Han har på något sätt en speciell plats i mitt hjärta. Kan vara för att han var den första lilla bebis som föddes i vår bekantskapskrets. Egentligen inte planerad, men kom till tack vare lite maginfluensa eller hur det var. Det gick några år då han var killen som alla ville gulla och skoja med, han var och är fortfarande en glad skit. Har nära till skratt och spexar ofta för småtjejerna.

Men det bästa av allt är att han emellanåt gillar mig oxå lite. Ibland är det mig han vill sitta bredvid när vi träffas och ibland (ofta) får jag tom en puss av honom. Fast däremellan har han massa andra tjejer i skolan som han säger att han gillar ännu mer. Men jag tror honom inte riktigt. För skulle han välja så är nog i alla fall jag den bästa, hi hi.

Lille O är en riktig klippa när det gäller att köra cross, han dånar runt runt på åkern hemma i byn. Cool som Tony Rickardsson.
Sen spelar han fotboll i ett lag i den lilla staden en bit bort. Är övertygad om att han kommer bli jätteduktig och tjejernas favorit. (och min)
Hästar gillar han också (precis som sin pappa). Bara det att jag gissar på att O kommer bli tuff likt en cowboy, medan hans pappa kör lite mer åt dressyrhållet. Han är så höjdrädd, så hinder är nog bara skrämmande för honom.

Nä en stor kram vill jag ge till min kompis O (och hans familj)
Kram kram