Vilsa skövlar och vi har haft tuppslakt......

Trots att vi gör allt vi kan för att hålla illbattingen under uppsikt så lyckas hon gång efter gång ta sig till något av alla körsbärsträden i trädgården. Hon måste mumsa i sig rejäla mängder bär eftersom hon vid varje rastning lämnar efter sig körsbärskärnor i massor.

Idag hade lilltjejen hällt upp en stor skål med kattmat till katterna....... ifall de skulle dyka upp och vara hungriga. Av någon konstig anledning så hittade Vilsa till skålen först och tyckte tydligen att kattmat också var helt okej.

Granne C:s man var uppe och hjälpte mig att nacka tuppar här hemma idag. Urk, det är verkligen inte min grej alls det där. Men vi fick in en så smidig rutin på det att jag faktiskt slapp se själva hugget. Och det är ju det jag tycker är läskigast. Istället fångade jag in en tupp i taget och när jag levererade den till Herr M så hade han liksom redan fixat den föregående tuppen klart.
Efteråt var jag med då han flådde dem (himla smidigt sätt) och jag tog även hand om djuren då de skulle bli till mat istället för djur, så att säga. Tills de låg i frysen alltså.
Inte heller det gjorde mig något, men det där med hugget, det väntar jag nog på ett tag till tror jag.

Jag har ju fått göra det helt ofrivilligt tillsammans med min tjejkompis en gång då hennes hund fick tag i en höna som blev skadad. Ja herre jösses, kan nån tänka sig två tjejer stå adrenalinstinna till tusen, en med en skadad höna i ena handen och den andra med en yxa. Båda är lite smått chockade och tårarna sprutar. Men vi visste vad vi skulle göra och vi gjorde det oxå. Det roliga var att jag skulle hålla i hönan och hon skulle hugga. Men när jag står där med hönan upplagd på huggkubben så kollar jag hastigt till på kompisen..... som står och blundar även hon. Å hur rädd blev inte jag om min handled just då =)
Nä vi fixade det hela och nu är detta en sån där episod vi gärna berättar om när vi träffas, och faktiskt fnissar lite åt också.