Stan i rask fart. . .

Lilltjejen o jag tog en snabbrunda till den lite större staden idag. Jag är oerhört imponerad av oss båda. Glatt humör hela tiden o allt i en hejdundrande fart. Bland annat så rusade vi igenom Ikea på en kvart. Har väl aldrig någonsin hänt mig tidigare. Lilltjejen flåsade efter en stund längs gångarna i det stora varuhuset. Vi tog även en liten tur inne i centrum där jag fick tag på en liknande våningsskål jag drömt om ett tag. En av mina jobbarkompisar berättade för mig att hon varje fredag kväll lagt upp helgens godis i en liknande skål. Detta till familjens förtjusning så klart, och fortfarande är hennes vuxna döttrar lika förväntansfulla när de kommer hem en fredag. Tyckte det lät så mysigt så jag tar nog efter idén tror jag. Hittade mig oxå en fin klänning på Indiska till den stundande cykelfesten nästa helg. 250 personer som ska trampa runt i den lilla staden för att mumsa god mat o ha så där oförskämt trevligt.

I underjorden finns en hemlighet. . .

Strax intill vårt hus ligger det en gammal jordkällare. Jag har under många många år drömt om att få använda den, o då har ju min tanke varit till potatis, grönsaker, saft o sylt. Men jag har samtidigt insett att det aldrig kommer hända, jag är för ohändig o det är alldeles för mycket jobb. Jag har ju oxå drömt i många år om ett uterum. Inte heller detta kommer bli av då vi ska byta fönster o dörrar framöver. Men jag har istället bestämt mig för ett uterum i underjorden. Vår gamla jordkällare ska någon gång framöver bli ett jättemysigt kryp-in. Kanske en mysig plats för höstens kräftskiva eller en svalkande plats då skinnet svider o är lite rött efter en dag i solen. Eller kanske som jag lovat stortjejen, en perfekt plats för barnkalas. En liten avdelning att sitta i o en större som discodansgolv :-). Detta råkade jag nämna för dottern som gick i taket av glädje. Gissa om jag har press på mig nu att måla så det blir klart innan maj-kalaset.

Håller tummarna för att det ska kunna bli några efter- bilder här snart =)

Vår idyll....

Här är det tydliga beviset på att vi borde (läs måste) byta våra fönster och dörrar. Vi har faktiskt haft en glipa mellan ute och inne på våra ytterdörrar under vintern. Men visst är det så att man håller sig friskare med lite drag i huset?

Dörren är husets ansikte, inte sant??

Äntligen har vi mötts, jag och maken. På dörrfronten alltså =)
Eftersom flera av våra fönster är på gränsen till uppruttna (alltså inte glaset utan det runt omkring) och flera fönsterrutor sprack i senaste stormen så har vi bestämt oss för att byta. Vi tänkte först renovera dem, men det blir ju massor med jobb, och vi får aldrig tid till det. Och våra fönster är ju inte sådär gamla och handblåsta och fina på något sätt. Nix de är hemska, fula och repiga och jag tänker inte ens ge mig på att gissa årtal. Fula är de i alla fall. Men bytet är något som har fått mogna under väldigt lång tid, det är ju inte gratis precis.

Fönstervalet kom vi gemensamt fram till ganska snabbt. Men dörrarna!!!!
Det har vi inte enats om alls. Jag vill ha pardörr, har alltid drömt om pardörr och tycker det är så fint. Särskilt på vårt gamla gamla hus. Maken som är en väldigt förnuftig make har förklarat för mig ungefär femitoelva gånger att det inte går att sätta in en pardörr här. Det finns liksom ingen plats. Eller jo, det skulle få plats men då kommer vi inte ha någon plats till att hänga upp våra kläder eller ställa våra skor på. Så visst har jag insett att det inte funkar. Jag hittade en kanonfin enkelpardörr (en enkeldörr som ser ut som en pardörr) som jag föll för. När jag fick veta vad den kostade höll jag på att sätta i halsen. Hujeda mig va dyr den var. Blev tvungen att sätta mig ner och fundera över om jag innerst inne tycker det är värt det. Nä!

Så vi bestämde oss i vintras för en fin dörr i en katalog och fick offert på den. Massor med andra saker kom emellan och vi har inte hunnit tänka på fönster och dörrar sen dess. Fram tills nu....
När vi i veckan skulle bestämma oss för våra önskemål så har jag inte kunnat släppa längtan efter en enkelpardörr. Maken sa lite fint att han inte bryr sig så mycket om vad det blir, men att jag var tvungen att bestämma mig till dagen efter. Hjälp!

Surfade runt bland dörrsidor och hittade en annan dörr som jag inte sett tidigare. En enkelpardörr.
Åkte till den lilla staden och dess snickeributik (eller vad det heter) och bad om hjälp. Efter lång tid och många telefonsamtal fick jag fram information jag blev väldigt glad av och inte glad av.
För det första så är dörrar väldigt dyra, väldigt väldigt dyra. MEN, jag upptäckte att om vi köper min favo- enkelpardörr till rätta ingången och sedan väljer en kampanjdörr till groventrén så blir detta billigare än vad det hade blivit om vi valt två halvtjusiga varianter på två ställen. Så igår gick jag mest runt och var så där barnsligt nöjd över att jag valt så rätt. Och maken protesterade ingenting utan verkade mest nöjd över att se mig så nöjd tror jag. Fast lite protesterade han..... när jag berättade att jag inte alls vill att dörren ska vara vit. Nä, jag har ju alltid drömt om en dörr i färgen guldockra. Får se om maken och jag möts ikväll igen.... tillsammans med en dörr i guldockra =) eller om jag drömmer vidare

De dansade en vår.....

På vägen hem från kennelträffen var jag bara tvungen att stanna till vid Hornborgasjön och beskåda alla tranorna. Vilken härlig syn det var, det fullkomligt kryllade av tranor, men även en hel del andra fåglar. De lät och de drog folk till sig. Vilsa satt bakom stängslet och kikade på dem med ganska vagt intresse. Skoj var det i alla fall att få se.....
Undrar om barnen i Skara firar tranedagen och hänger upp strumpor vid sängen?? Det måste ju vara hur mycket godis som helst i de strumporna i så fall =)

Kennelträff- 2010

Helgen som varit har gått i hundens tecken =)
Jag satte mig i den färdigpackade bilen klockan fem i lördags morse och begav mig norr ut. Vilket min make inte hade en aning om, hans lokalsinne är fortfarande inte av denna värld, men det är nog oxå det enda som är lite defekt hos honom.
Hur som helst så var mitt slutmål ett mysigt litet pensionat/vandrarhem en kort bit från Läckö slott, alldeles intill Vänerns strand.
Resan upp gick alldeles utomordentligt bra och jag var på plats redan kvart över nio, alltså i mycket god tid. Gutt!!

Lördagen ägnade vi åt avkommebeskrivning på våra ettåriga hundar. Inger Karlsson- Micawbers kennel, skötte hela upplägget och försökte även att hålla reda på alla papper i blåsten. Hela Vilsas syskonskara (förutom Carl som bor i Japan) hade tagit sig till kennelträffen under helgen. Jätteskoj att se alla igen, för vår del var det väldigt länge sen.

Efter upplägg med både sök, markeringar, kontakt med vilt och vatten så var hundarna ganska trötta framåt eftermiddagen. Vi tog en välbehövlig paus och passade på att prata lite med varandra i stället samt att kika på kort. Vi hade nämligen turen att ha två hobbyfotografer med oss under helgen, Zeldas matte och Mollies husse. Det klickade vart man än såg, vilken förmån, jag som hade nog med att föra hund. Så framöver så kommer det nog lite bra bilder att visa upp från vår härliga helg. Tills dess får det bli oredigerade foton, men det går ju det oxå.

Zelda och Vilsa fick en härlig kvällspromenad för lite fotografering och bus i skogen och på klipporna. Vi hade lite kaxigt sagt att vi tycker det är stor skillnad på dem utseendemässigt. V är bredare över nacken och högre, Z har lite spetsigare nos och smalare huvud, de är inte lika i pälsen osv. När vi var ute på vår lilla promenad upptäckte vi dock hur lika de är, i alla fall på håll. Rätt som det var stod T och fotade V, fast hon trodde det var Z. Själv trodde jag att det var V som fått tag på en död halvrutten mås i vattenkanten och började skälla lite. Plötsligt upptäcker jag att det inte är min hund. Ja ja, lite lika är de kanske..... om man bara ser en av dem.

På lördagskvällen hade vi bokat bord på strandgården och där serverades en god grillbuffé. Till det tog jag ett glas rött vin och kände mig så där härligt nöjd. Dagen hade gått bra, trevligt hade vi haft, alla var rödbrända i ansiktet efter att ha kisat mot solen och hundarna var trötta. Nöjd alltså =)

Natten vill jag inte ägna så mycket tid här på bloggen. Det är bara att inse, jag är som en gammal tant. Eller rättare sagt, som jag har hört många gamla tanter beskriva sig själva när det gäller sömn. Jag kan inte sova borta. Jag kan inte koppla av, det snurrar i huvudet, jag snurrar i sängen och sova det gör jag då rakt inte. Nog om det.

Eftersom det blir morgon oavsett om man har sovit eller inte så är det bara att ta tjuren vid hornen och starta en ny dag. Och denna söndag startade jag på ett otroligt bra sätt. Jag hade nämligen beställt frukost på pensionatet. Jag hade över huvud taget inte lagt någon tanke på vad det skulle vara för frukost, men jisses så positivt överraskad jag blev. Det var ingen stor frukostbuffé alls, men den var så lagom, så perfekt.
Det fanns exakt det jag gillar allra bäst.
Nr.1 Nybakat bröd- ett fantastiskt gott frukt- och nötbröd och dessutom goda nybakta frallor. Men oj va jag led med M som har glutenallergi. Att behöva sitta och se dessa skapelser ligga på våra andras tallrikar och inte ens få provsmaka. Men det är ju värt det istället för att få magknip.
Nr.2 Te- klarar mig inte utan en kopp te på morgonen
Nr.3 Ägg- har jag någonsin sagt att jag gillar ägg till frukost?? Har kanske även talat om att jag har höns, jo visst sörru.

Med denna ljuvliga frukost i magen var jag redo att möta dagen. En dag som Håkan och Annelie Johansson skulle guida oss igenom. Vilsa och jag fick träna oss på att få avlämningarna mycket positivare och roliga, oj va vi jönsade oss. Men det behövdes bara två gånger så fattade hon galoppen och behöll dummien i munnen. Duktig tjej!

Vi tränade även stadga, inkallning och en hel del annat matnyttigt. Jag praktiserade mina övningar en bit in i skogen sen med två linjetag samt en störningsmarkering och det funkade perfekt. Kul!

Glömde förresten skriva att Vilsa efter lite hjälp apporterade både duva och kanin. Oj vilken nöjd och stolt matte hon hade.

Framåt luchtid valde jag att bege mig hemåt. Jag kände att Vilsa började bli lite trött i huvudet efter dagens intryck. Jag ville också köra medan jag kände mig pigg, så jag tackade för mig.

Nu i efterhand vill jag summera den här helgen som oerhört lyckad på alla sätt och vis. Mycket trevliga människor med glimten i ögat och med sunda hundambitioner, dvs man tränar främst hund för att det är såååå skoj. Och visst ska jag erkänna att jag blir lite sugen på att starta henne på jaktprov framåt hösten. Men det får vi se då.

Vilken klok tjej. . . .

Var på en liten föreläsning o lyssnade på Laila Bagge förra veckan. Jag känner verkligen att mina små men dock förutfattade meningar suddades ut direkt. Så ödmjuk o jordnära samtidigt som hon visar på enorm drivkraft o engagemang. Nä en stor eloge till LB m syster för en trevlig o intressant kväll att följa hennes resa till den hon är idag :-)

Dottern satt fast i en kam

När jag kom hem idag satt dottern fast i en kam...... eller rättare sagt så hade det fastnat en kam i dotterns nytvättade, fortfarande blöta hår. Makens plan hade varit att få de nyduschade små tjejerna i säng innan jag skulle komma hem så jag bara kunde gå upp och pussa lite på dem som gonatt. Men istället så möttes jag av en liten tjej i nattlinne och med tandborst i munnen som berättade att hennes storasyster satt fast i en kam.
I badrummet satt min lagom lyckliga man och kämpade med allt vad han var värd för att få loss dotterns hår ur kammen. Han hade ringt vår goda vän J som är frisör och bett om råd. Massor med balsam och en virknål eller liknande hade hon föreslagit. Och min make som annars gärna står för egna initiativ följde J.s råd utan minsta tvekan. Så han satt där och trasslade och trasslade och verkade inte komma många steg närmre en lössläppt kam. Jag tog över en liten stund, men blev snabbt avbytt igen av maken (behöver jag säga att han är envisheten själv när det väl gäller??)
När han hållit på i över en timma föreslog jag att han skulle hämta något verktyg att liksom knipsa av hela kammen med. Han kilade iväg och kom snabbt in igen med en stor tång, en sån där som någon i Emil- filmen skulle använda för att dra ut Linas onda tand med. Just en sån hittade han, och ni kan ju tänka er dotterns min.
Men maken tog i för kung och fosterland och knipsade och knipsade.... och konstaterade att kammar nu för tiden tillverkas i väldigt hård och bra plast.
Men efter ytterligare en halvtimma var kammen borta och bara tovorna kvar. I med mer balsam och sen fortsatte maken urtovningen. Till slut kunde vår otroligt trötta, ömma och tålmodiga lilla tjej gå och lägga sig. Dock med lite svintoaktig lugg, men utan en lila kam i pannan.

För det är ingen vanlig dag. . .

Det är Vilsas 1-årsdag, hurra hurra hurra! Idag fyller Vilsa o hennes syskon hela ett år. Jag skulle göra mig till o trimma födelsedagsbarnet lite idag, så där som uppfödaren gör i en handvändning. Så jag la fram kam, två olika saxar, den superduper bra underulls-rakblads-grejen som vi fick med Vilsa-kittet samt lite gott hundgodis som belöning. Allt gick bra o jag började känna mig lite lite nöjd. När jag mot slutet satt med saxen intill det mjuka lilla örat så kom stortjejen skuttande runt husknuten. Vilsas huvud gjorde en 180 graders böj o ritch så hade hon ett vitt snyggt hack i örsnibben. Men nu kan jag ju så klart inte skylla detta på dottern, nä! För när jag är färdig med allt o ställer V vänd mot solen så ser jag faktiskt fler ställen där uttunningssaxen kommit åt lite väl bra. Skönt att det är två veckor kvar till kennelträffen så stackars Vilsa inte behöver skämmas öronen av sig inför sina syskon o sin mamma.

Ska tillägga att den här mobilbilden är tagen från den sidan där jag faktiskt lyckades ganska bra. Inga hack i alla fall, hi hi