En sorts kärleksförklaring.....

Jag läste idag en helt otrolig dikt. Den fick tårarna att krypa fram bakom ögonlocken och den berörde mig så djupt på ett vackert och kärleksfullt sätt.

Ett annorlunda barn.
av Lisa Carlgren

Det är inte på samma premisser som andras vår tillvaro baseras på,

i vår sfär så kan vi aldrig planera fullt och vi vet inte hur dagen ska gå,

är det en bra dag så ler jag och gömmer mig inte i min mentala vrå,

jag fyller på mer ork till det eviga dränaget och tänker överleva ändå.

Man är som ett såll som läcker och det finns inget lim som kan hela,

det är bara de tunga bördorna man själv mentalt kan försöka dela,

i bland faller tårar, förtvivlan tar över och man reagerar med att fela,

jag tar på mig gladmasken, filtrerar, och klarar dagen genom att spela.

Det är samtidigt så starkt att bemöta ett barn av annorlunda karaktär,

livserfarenhet och en totalt annorlunda och givande livsatmosfär,

innerst inne så är det mörkt och det är tunga svarta tankar jag bär,

jag måste orka vidare och finnas till och i bland jag bara är där.

Du en totalt egen individ och du är pärlan som förgyller vårt liv,

efter diagnosen så växte mitt inre jag och tog ett stort jättekliv,

livets referensramar hamnade i ett totalt annat större perspektiv,

saken gjorde att vi var tvungna att ta oss genom djungeln med kniv.

Jag är så stolt över att att få vara din mamma och få vägleda dig,

vi växer tillsammans på livets väg och ofta säger du stopp och nej,

med tiden så är jag positiv och tänker att allt kommer att ordna sig,

jag är ett vildsto, heroisk kämpe och det finns därinne inom mig.

Det kommer att komma djupa dalar och bestigning av stora berg,

både du och jag kommer att ångra oss och få bekänna sin färg,

det lär dock inte på vårt förhållande bli en evig ärrig ärg,

vi är lierade i kropp, familj, hjärta hjärna, blod och märg.

Älskade barn, vårt liv berikas av ditt väsen varje solig levande dag,

jag och din pappa njuter så oerhört av dig i absolut varje andetag,

då och då sker det mentala , ömmande och dessa jobbiga bakslag,

då kramas vi i innerlig kärlek, ser tiden an och tar nya friska tag.