Gamla kort på goa människor

,
,,







,

På en dators avstånd

Vilken konstig känsla. Jag har inte varit i närheten av en dator på flera dagar, varken på jobbet eller hemma. Jo i närheten kanske, men inte startat upp den och kollat över alla de sidor jag brukar vilja uppdatera mig med dagligen. En både skön men samtidigt läskig känsla.

Och anledningarna har varit många. Alldeles för mycket jobb och för lite sömn, inte mått riktigt bra, njutit av ledig tid med barnen och fixat för morgondagens kalas. Med andra ord fullt upp. Kvällens inlägg blir därför minimalt, men jag hoppas på att kunna kluttra ner lite dagsanteckningar på bloggen kommande vecka då skollivet börjar. Jag, tjejen från landet ska åka till staden och börja läsa på högskola. Visserligen på distans men jag måste ju dit och irra runt ett par veckor ibland ändå. Kommande veckas schema verkar ganska fulltecknat av föreläsningar, och jag är säker på att det blir väldigt intressant men lite ansträngande för lilla huvudet.

Sen måste jag med alla medel passa på att gratulera min kära granne tillika KOOLA VIOLA som vunnit utmärkelsen Årets blogg 2008. Gå för sjutton in och läs hennes intressanta vardagsbestyr som hon på ett utmärkt sätt kan få vem som helst att bli intresserad av.
Kram på dig kompis

Kackelnytt

I dag på morgonen hade jag pga en sällskapssjuk dotter inte så mycket tid hos fjäderbollarna. Nä det fick bli lite mat och vatten och ett hurtigt go morron, det var allt. När jag en timme senare kört min dotter till dagis hade jag lite tid över att kolla till dem igen, innan jobbet väntade.

Vid den första titten på morgonen fanns det allt som allt fyra ägg i redena. Två bruna hos de stora (de fick ligga kvar i skåpredet sen igår) och två i dvärgarnas rede (oxå de sen igår). När jag en tredje gång kikade in hos dem innan jag körde till jobbet så blev jag helt paff. I storbumlingarnas torvbad låg inte mindre än fem brun- rosa ägg. Fem, fattar ni?? Alla fem hönorna har värpt vars ett ägg, det är ju inte klokt. Tre från New Hampshire och två från mina Brahma. Åhh att de äntligen har förstått. Vilken känsla, det pirrade i hela kroppen av lycka.

När jag gick vidare till Hedemorahönsen så trodde jag inte mina ögon. I redena hittade jag sju små ljusbruna ägg. Nu hade jag svårt att stå still..... på riktigt. Av mina sju Hedemorahönor så har alla värpt ett ägg var till oss dagen till ära. Kan det va så här bra på riktigt?

Mina storbumlingar får nu gå lösa ute varje dag och tom NH hönorna har blivit riktigt tuffa. De var så skygga i början, men nu kommer de springande från ladugårdsplanen så fort man kommer ut, i hopp om att det ska bjudas på något gott.

Smådvärgarna sitter ute så fort de får en chans, men tyvärr vågar jag ju inte ha dem lösa ute längre, inte tillsammans med den nyss könsmogna Brahmatuppen i alla fall. De kanske kunde få varannan dag eller något, eller halvdagar ute i det fria. Men en sak som är lite trist är att en av mina dvärgkochin verkar mobbad av övriga gruppen. I höstas när flera fjädrar hade fått någon form av höstförkylning, fick jag under ett par veckor sätta ihop denna dvärgkochinhönan tillsammans med de två Sabelpootarna (en tupp och en höna). De måste fått tycke för varandra, för sen jag flyttade på SP.arna så har den här DvK blivit helknasig. Hon sitter konstant uppe på det ena värpredet och sitter i stort sätt där från morgon till kväll. Verkar inte må dåligt eller så, men är kanske lite rädd eller utmobbad av de andra. Vad gör man undrar jag?

Hedemorafjädrarna är fortfarande ganska skygga, men kommer i alla fall fram och äter strax bredvid mig om jag sätter mig på huk. Men å andra sidan så kan man ju inte gulla med alla så det gör absolut inget.

I slutet av veckan kommer granne C och hjälper mig att lysa äggen. Nu är det väl ändå vår på gång!

Restfest från frysen

Igår gick jag och hade vårkänslor. I morse när jag skulle följa stortjejen ut till skolbussen så snöade det. Och faktiskt så låg det ett vitt litet puder på marken under förmiddagen. En halv millimeter eller så, men det var ju i alla fall vitt och ljust. Nu kan man nästan bara skymta lite vitt stänk, mer är det inte.

Maken var och hjälpte granne C och hennes man med deras dator igår kväll. Och hon hade dagen till ära börjat plocka ner julsakerna, redan!
Jag tror att hon hade det som mål, att vara klar med det tills min man skulle dit. Hade hon då inte behövt, det är ju länge kvar till påsk än.

Jag och lilltjejen har i alla fall haft lite ut med det sista juliga ur frysen- fika nu på förmiddagen. Det är ju så att jag gärna bakar mer än vad vi äter upp, och när jag var ute i den stora frysboxen i garaget idag så hittade jag flera påsar med lussekatter. Gyllengula och granna låg de där i sina påsar. Jag tänkte direkt på hönsen, men samtidigt gick en liten tanke till lilltjejen som jag vet älskar lussekatter. Så hon och jag fikade på kissarna, det låg sju stycken i varje påse. Hon och jag åt varsen och vipps så blev det fem över till fjädrarna. Inte utan att jag kan offra mig på en lussekatt då och då den kommande tiden om uträkningen fungerar lika bra som idag. Återigen blev alla glada och nöjda.

Måste bara lägga ut en bild på fyra av de ägg jag plockade hos fjädrarna idag. Jag gillar verkligen alla olika färger och ser fram emot att få Isbar- och Maranägg framöver.

Det händer i kackelboa

Igår kväll när jag var ute och nattade mina fjäderbollar så blev jag riktigt glad. För det första så visade det sig att två av New Hampshire hönorna har lagt ägg i sitt nya värprede. Jag förstår att de inte riktig haft koll på var de ska lägga sina ägg tidigare. Jag menar hur ska hönorna kunna veta att ett gammalt furuskåp med söndersågade dörrar ska vara rede för dem att värpa i. Nä, hur ologiskt som helst. Men glad blev jag då jag tidigare bara vetat om att en av NH hönorna börjat värpa.

När jag traskade vidare in till dvärgarna så hade det hänt något även där. Jag har inte sett ett ägg där inne sedan jag flyttade ut den tjuriga silkeshönan för drygt en vecka sen. Men nu hade två av mina Dvärgkochin hittat till redena. Tidigare har de ju mest använt dem till att göra sin behov i, men de har förmodligen då inte vetat om att en av deras saker i livet är att värpa ägg. Men i de två redena låg två yttepyttiga små ägg. Så söta att det nästan är synd att använda dem. Som små overkliga konstverk. Hur som helst så känner jag att det börjar hända lite ute i hönshuset och att alla små pippifåglar verkar må riktigt fint just nu. Och som alla vet, då mår ju även jag bra.

Hos mina Hedemora får jag i snitt fem ägg per dag, de har blivit riktiga äggproducenter och använder sig nästan alltid av redet. Visst har jag plockat något ägg i gödselbingen, men det måste ju bara hamnat där av misstag någon gång. Ploppat ut för snabbt helt enkelt.

När Sabelpootarna har flyttat hemifrån ska jag använda den stallboxen att ha mina kommande kycklingar i. Först ska den lilla Marandamen och den lilla Isbardamen få växa till sig lite där inne. Efter dem blir det förmodligen silkesmamman med sina hedemorakycklingar som får ta plats innan jag hittar någon som är intresserad av dem. När kläckaren hos granne B har satt igång på högtryck om en månad så väntas sedan både Australorp, Orpington och Plymouth rock till en början. Sen vet man aldrig vad det blir, jag kanske har turen att få tag på någon tvärrandig, röd, blå eller legbarfärgad dvärgkochin. Men det märker jag som sagt framåt vårkanten. Skoj ska det bli i alla fall.

Våren i mina tankar

Det finns så många saker som får mig att längta till våren. För det första så är det givetvis vetskapen om att det kommer bli små söta dunbollar ute i kackelboa. Men det är med mig precis som med många andra, jag njuter av att se alla vårblommor. Krokus, blåsippor och vitsippor. Alla gör de mig så där oförklarligt varm inombords. Och när naturen börjar vakna till liv efter vintervilan. Gröna knoppar och fåglar som kvittrar..........och höns som värper utav bara den.

I den lilla blå fågelholken på lekstugan hoppas jag återigen på inneboende. Två år i rad har vi haft en liten fågelfamilj boende där, trots det minimala utrymmet.

Jag längtar efter att få besöka granne E och få vara med och klappa på lamm ungarna när de är små. Så ljuvligt söta, och en härlig känsla att ta med barnen dit.

Att hänga tvätten på tork ute är något alldeles speciellt. Jag är medveten om att jag nyser så in i vassen efter att lakanen har hängt ute, men det struntar jag i. Jag tycker det luktar så friskt och gott, så det längtar jag också efter.

Men snart är den här och jisses va jag ska njuta. Det lovar jag.

Maken i köket

Ytterligare en lång dag på jobbet har passerat. Men idag har det gått riktigt bra trots att jag fortfarande känner mig lite konstig, inte sjuk och inte helt frisk heller. Är kanske så de flesta ser mig i vanliga fall.

När jag kom hem möttes jag av något för mig chockerande. Av någon anledning så är det jag som under de senaste tio åren av vårt förhållande alltid lagat maten här hemma. Vi har varit tillsammans i 10,5 år och jag kan tänka mig att maken lagat middag en sisådär 30 ggr under den tiden. Hoppas nu inte jag skriver något olämpligt för det är inte min mening. Det kan mycket väl vara så att han fixat käk fler gånger, kanske 50 eller så. Antalet har liksom inte så stor betydelse. Vad jag vill få fram är att jag nästan alltid ordnar middagen. Jo jag vet att han oftast sköter grillen på sommaren, men som de flesta vet så fixar jag marinaden, potatisen och övriga tillbehör. Och då är det väl ändå jag som lagar maten eller? Strunt samma.

Men den senaste tiden är det något som hänt. För sedan jag bytte jobb har min kära man insett att det är mycket enklare att han gör maten som kommer hem tre timmar innan mig än tvärtom. Det är något som liksom har klickat till hos honom. Å det bästa av allt, det var värt att vänta på. Men jag vill absolut inte klaga på honom (han klipper ju gräset varje sommar). Jag är själv mycket medveten om min egen makt i köket. Finns det någon plats i huset jag trivs på så är det i köket, och är det något jag gillar att göra så är det självklart laga mat och baka. Han har inte haft det lätt min make, att ta plats i köket. Å andra sidan så har han heller inte gjort några större försök att putta bort mig därifrån. Och tidigare så har mina arbetstider (ibland) gjort det väldigt naturligt att det hamnade på min lott.

Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det var att sätta sig till dukat bord när jag kom hem från jobbet strax innan fem idag. Köttfärslimpa, potatis och brunsås. Mumsgott!
Att maken sedan är livrädd för att misslyckas hör väl inte hit. Han påstår att jag kan laga mat och utefter det sätter han upp skyhöga mål för sig själv. Som om jag någonsin varit kräsen. Jag äter ta mig tusan det mesta och skulle aldrig drömma om att kritisera för kritiserandets skull. Näpp, sån är jag inte. Men väldigt tacksam över lite god husmanskost till middag. Tack maken!

Söndag

Jag går mer eller mindre som en zombie ikväll. Jag jobbar sedan tidig förmiddag men är inte riktigt på alerten. En liten löjlig känsla av halsont har kommit krypande, men den är inte alls välkommen. Har inte tid med det om jag kollar kalendern kommande vecka. Den är fulltecknad och det ryms inte en massa sånt trams nu. Så bort med såna tankar omedel bums.

Om en vecka ska jag börja skolan, hua meja vad tiden fram tills dess gick snabbt. Jag har inte bestämt än om jag ska sova på studieorten under veckan eller om jag ska pendla. Så klart vill jag inte sova borta hela veckan utan någon hemfärd måste det bli. Men väljer jag att pendla så kommer jag hem lagom tills barnen ska varva ner och krypa i säng, vilket inte känns så bra. Och om det blir pendling så har jag ju två alternativ, åka tåg eller köra bil. Ja det tåls att tänka på. Men det behöver jag ju inte fundera på nu, det är ju flera dagar kvar dit.

Men ska jag vara riktigt ärlig så har inte min studielust vaknat till liv än. Jag trodde nog att den skulle ha visat sig vid det här laget, men det har inte funnits utrymme. Men det blir säkert så att efter en vecka i skolan så har tröttheten vänt och jag har hur mycket energi som helst, hoppas hoppas!

Idag har min lilltjej varit på sitt alldeles första barnkalas. Ja i alla fall det första "lämnas själv barnkalaset". Maken var och lämnade henne och hon skulle kalasa tillsammans med tre grabbar från dagis. De hade mumsat korv med bröd och sedan marängsuisse och som slutkläm fått fiskat i fiskedamm. Enligt maken var det en nöjd tjej han fick med sig hem. Och vipps så har hon också gått och blivit stor. Bara att inse faktum, det behövs en ny liten i familjen nu. Ja en valp alltså :)

Fjärde i fjärde......på skoj

Eftersom jag och min make använder oss av samma lager när det gäller fotografier så har jag inte varit med i utmaningen fjärde i fjärde. Så på eget initiativ och för att just den här lite grå söndagen ha något vettigt att skriva så lägger jag in min fjärde bild från den fjärde mappen på vår externa hårddisk. Bilden är visst tagen 2004-02-16 och kan ni tänka er, på min hund. En bild som saknar skärpa och stil ( oj det lät ju nästan som Michelangelo). Nästan så man skäms lite över hur suddig bilden är, men ska man ta den fjärde i fjärde så blir det så här. Här var Pepsi 4,5 år och i sitt livs högform.

Förresten så har jag nu fastnat för en handfull olika kennlar som jag ska beskåda lite närmre. Maken har ändrat strategi och verkar vara riktigt sugen han också. Så framåt våren/sommaren går nog årets dröm i uppfyllelse.

Jag har under den senaste veckan börjat spåna lite på hundnamn. Till min fasa har jag upptäckt hur oerhört kräsen jag är. Jag har ingen aning om varför, men av någon anledning så måste det tydligen vara ganska viktigt för mig vad hunden heter. Jag vill gärna att det ska vara lite annorlunda, men absolut inte krångligt. Och med annorlunda menar jag inte att det ska sticka ut och vara speciellt, nä det ska vara ett namn jag inte hört på flera andra hundar bara. Lite käckt så där. Jag har fastnat lite för olika varumärkesnamn och produktnamn. Favoritnamnet ett tag var ju såklart IKEA, men maken sparkade bakut. Förstår inte varför.

Finns det någon som har något bra förslag på tik- namn så lägg gärna in det som en kommentar. Jag har hittat en sida på flera flera hundra olika namn som jag ska gå igenom lite ingående framöver. Jag menar om det nu blir så att drömmen går i uppfyllelse, ja då måste man ju ligga steget före.

Vårens första symöte

Igår kväll besökte byns alla tanter granne C för att ha det riktigt trevligt på årets första symöte. Innan jag ens kommit upp för hennes trappa mot farstu kvisten mötte mig just den synen jag fasat över. Att jag samma dag fast några timmar tidigare haft vårkänslor kändes som bortblåst.

För hos granne C lever julen ända fram till påska om hon får bestämma. Det var som att kliva in i ett tomtelandskap utan dess like. Hon skulle ta mig sjutton passa i ett sånt där "hemma hos" reportage i någon veckotidning. Det var tomtar överallt, och då menar jag verkligen överallt. I varje liten vrå stod det en tomte, både i vardagsrum, sovrum, kök och farstu. Badrummet var jag aldrig inne i, men det fanns säkert en uppsjö av tomtar där också. I fönsterna hade hon lagt ut bomull (föreställande snö) och på den stod det tomtar tätt tätt från kant till kant. Julgranen stod i ett hörn, vackert pyntad, frisk och fin. Men nu? I slutet av januari, då jag bytt ut allt mitt röda mot vackra tulpaner och ljusa gardiner.

Men det som förbryllar mig mest är att stollan plockar fram allt det där kvällen innan julafton. Hon berättade att hon i år jobbade den 23.e och istället fick hålla på med plockandet långt in på natten. Hua det är så långt ifrån min verklighet man kan komma, men jag säger absolut inte att det är fel på något sätt, tvärtom. Charmigt liksom, och väldigt ambitiöst att orka med det varje år. Hon hade även hunnit med att damma alla dessa rödtoppar en gång under senaste månaden, bara det få mig att krypa ur skinnet.

Symötet var i alla fall riktigt trevligt och hon är ju så duktig på att laga mat och baka fru C. Hon hade bakat bröd och gjort paj med en massa mumsiga tillbehör. Till det serverades rött vin, mineralvatten och cider. Men det som slog allt var desserten. En oemotståndlig glasstårta, kladdig chokladbotten och ovanpå det en smarrig hallonglass. Vackert och gott för att beskriva det enkelt.

För ovanlighetens skull var det igår ingen som sydde eller stickade. Den enda som hade framme något var granne S som visade upp en liten duk hon börjat brodera på. Av någon konstig anledning hade vi väl så mycket att prata om efter det långa juluppehållet, att sydoningar kändes överflödigt. Och prata det kan de, tanterna i byn. På hela den tiden vi träffas är det inte många minuters tystnad, eller sekunders. Nä, en riktigt lyckad start på den nya syterminen blev det och kul att nästan alla kunde komma.
Och lite hönsprat hann vi med borta på kanten där vi hönstokar hamnade.

Vårkänslor

Så fort man har passerat nyår i almanackan så börja jag längta evinnerligt efter våren. Jag är fullt medveten om att det är åtskilliga månader tills dess att våren knackar på. Men efter alla röda julblommor, mörker och tända ljus händer något med mig. I stort sätt varje gång jag är och handlar nu efter nyår så har jag med mig en bukett tulpaner hem. Jag tycker det är något speciellt med dessa blommor.

Som barn och tonåring riktigt avskydde jag dem, det kan jag inte förstå nu. Men jag är född i februari och det har varit så genom hela min uppväxt att när jag har fyllt år så har alla släktingar kommit med tulpanbuketter till mig. Men nu, som vuxen finns det inget jag uppskattar så mycket som en bukett tulpaner denna årstid, lite synd bara att de inte står så länge. Men det är nog meningen kanske, att man ska byta ut dem mot nya med jämna mellanrum.

När jag var ute och promenerade med lånehunden idag upptäckte jag något som i mina öron inte riktigt stämde. Vädret är så där lite halv ruggigt, runt nollan och från himmelen kommer det någon form av väldigt fint isregn. Marken är ömsom frusen och ömsom slaskig med lite snöblask som ligger kvar. Och mitt i allt det där rusket så hör jag fågelsång. Riktigt fågelkvitter som man hör från träden om våren. Det kanske är så att fåglarna alltid börjar sjunga redan i januari fast jag inte har lagt märke till det tidigare år. Jag måste erkänna att vårkänslorna tog överhand när jag hörde detta. För att inte tala om längtan till våren!

Men jag har bestämt mig för att inte längta allt för mycket utan passa på att njuta till fullo även månaderna fram tills dess. För visst är det härligt när det börjar bli ljusare ute och man har så mycket att se fram emot snart. Så jag hoppas att fåglarna kvittar på och fortsätter ge mig vårkänslor varje dag nu fram tills det är vår på riktigt.

Livskvalité

Åhh nu har jag tom mailat en hundkennel. Idag fick jag svar från dem och tiken har börjat löpa. Om 14 dagar ska hon paras och sen är det bara att hålla tummarna....... för kennelns skull så klart. Jag har ju absolut inte bestämt mig än, men visst är det en kittlande tanke. Att det faktiskt kan vara så att tiken som paras om 14 dagar kan bli en kommande mamma till en kommande valp, som i drömmarna och tankarna skulle kunna bli vår. Nä den tanken verkar nästan för bra för att vara sann. Men drömma får man ju, det kan ingen ta ifrån en. Men tänk om......(hoppas hoppas)

Idag har jag varit hos granne B och smakat hennes bullar. Det var inget fel alls på dem, mer än att en del av dem var lite i överkant brunbrända. Men det är ju bara lite färg, inte hela världen. Men jag måste säga att hon är lite som en kvinnlig gentleman, hon tog nämligen den mest brända själv och lämnade den perfekt gyllenbruna till mig. Återigen imponerade hon på mig, bullarna var som sagt riktigt riktigt goda. Och pinnarna med förresten.

Min make har lite svårt att förstå hur jag och granne B överhuvud taget kan ha något vettigt att prata om. Han menar på att eftersom vi hade hönsträff i söndags (i ca 5,5 timmar) och symöte ikväll så kan han inte riktigt få ihop att man måste träffas och fika däremellan oxå, åtskilliga timmar. Men vadå, det kan ju hända en hel del i hönshuset på några dagar, skinnägg och ruvvilliga hönor o så. Och allt sånt måste stötas och blötas, så är det bara.

Och vad skulle symötestanterna säga om vi inte pratade om annat än höns när vi träffas. Inte poppis skulle jag tro, vi har nämligen varit farligt nära det flera gånger. Sen finns det ju faktiskt mer i våra liv än höns. Hund och häst tex. Och våra barn. Och våra män, där finns alltid lite att prata om. Och sen har vi en tendens till att sitta och bara berätta för varandra hur bra vi har det och vilken tur vi har som bor just där vi bor. Med skogen inpå knuten, trevliga grannar och förmånen att kunna ha lite höns som kan gå lösa utan att störa någon. Livskvalité helt enkelt. Å det kan man väl aldrig få för mycket av, det tycker inte jag i alla fall.

Hundvän till tusen

Gissa om även min kära make börjar längta efter hund nu när vi har en lånevariant hemma. Smart drag av mig tycker jag.....

Olika färger

Tänk att det kan bli så olika färger på samma sorts höns/tupp ur exakt samma kläckning. Coolt tycker jag

Hundvakteriet har börjat

Idag är då dagen då jag fått hämta hem min lånehund för ett par dagar. Ägarna befinner sig i huvudstaden och har lämnat över ansvaret till mig och min familj. Jag hämtade henne på ägarnas kontor där hon under eftermiddagen mest befunnit sig på dörrmattan med en något butter min och med en djup suck ibland. Husse i huset tror förstås att hon är urless för att de åkt iväg, men jag vet sanningen. Hon visste att jag skulle komma och hämta henne under dagen, men började känna sig trött på all längtan och väntan efter mig. När jag väl kom dit mötte mig en överlycklig svart hund, med viftande svans och en tunga som överöste mig med pussar. En glad hund helt enkelt, och inte den minsta saknad efter sin retfulle husse.

Imorgon ska jag vara ledig från mitt jobb för att ägna dagen åt hunden, grannen och dottern. En riktigt härlig dag kan jag tro. En lagom promenad till granne B för att fika lite, en hund vid min sida och en bekväm dotter i sulkyn (som hon egentligen är för stor för).

Nu ska jag kila ner och ta mig en kopp te. Har just varit på ett intensivt föräldrarmöte i skolan och känner mig lite sömnig. Lika bra att lägga sig i tid så jag hinner med allt skoj i morgon.

Koola bullar

Ha ha jag kan inte annat än att fnissa åt Koola Violas bakkonster. Inte för att jag tycker hon är sämre än någon annan på det, nix så menar jag inte. Men att kunna skriva om ett par plåtar vidbrända bullar på ett så komiskt sätt, det är unikt. För det är alltid en sak att vara med om nånting men en helt annan sak att kunna berätta om det på ett intressant och underhållande sätt. Men det kan hon, Koola Viola.

Dotterns kommentar

Måste bara berätta vad lilltjejen sa då hon skulle gå och lägga sig och jag bad henne tända sin fönsterlampa.
- Nä, mamma. Jag får ju inte tända den lampan för dig. Då kan jag få strömavbrott i fingrarna och då kan man bli sjuk!

Stackars unge vad jag skrämt upp henne. Det var så att under julmånaden hade hon ett jättestort belysnings hjärta hängande i sitt fönster. Och till detta hjärta fanns ingen strömbrytare, utan man var tvungen att dra ur kontakten varje kväll, något jag inte ville att hon skulle göra själv. Snacka om att hon tog det till sig. Och inte vill ju jag att hon ska få strömavbrott och bli sjuk stackarn.

Förresten så försöker jag göra allt jag kan för att uppfostra mina tjejer på bästa sätt. Men den här lilla donnan hon retar mig flera gånger i veckan. Varför?
Jo för att jag inte kan böja min tunga. Fatta hur förnedrande det är, när tom min lilla treåring klarar det och det är lögn för mig. Det är något jag aldrig har kunnat, trots att jag vid flera tillfällen försökt stå framför spegeln och med handkraft böja tungsidorna uppåt åt vars ett håll. Men det är fullkomligt omöjligt. Tur att det inte har någon större betydelse i livet mer än viss form av förnedring.

Den cerisrosa jackan

När jag jobbade så där lite lagom hårt idag ringde min mobil. Det var min vän J som ringde från sin mobil, vilket hon inte brukar göra när hon vet att jag är på jobbet. Jag var mitt i ett samtal och lägenheten jag var i för tillfället har så urdålig mottagning. Ska man prata i mobil när man är i den lägenheten så måste man kila ut på altanen först, en altan med betongplatta och en nedrans massa blåst, och idag regn också. Så vad gjorde jag då när J ringde. Jo, jag tryckte upptaget....... eftesom jag faktiskt var upptagen. Givetvis skickade jag också ett sms (jag kan sånt) och förklarade att jag jobbade men att jag skulle ringa upp henne när jag slutade.

Efter att jag slutat gjorde jag som jag lovat och ringde henne. Ahh inget svar och just den tiden måste betyda att hon just nu är och hämtar barnen på dagis och fritids. Men hon ser ju att jag ringt och kan om det är något viktigt ringa upp mig. Fortsatte till en av den lilla stadens matvarubutiker, inte min favvo ICA där jag brukar handla utan en annan.

När jag var på väg mot raddan med kundvagnar ser jag en sån där företagsmonter strax bredvid. Ni vet en sån där det står en ganska ung person, i det här fallet en flashig tjej, som försöker locka alla kunderna till sin monter i hopp om att sälja ett telefonabonnemang. Jag avskyr verkligen sånt. Att inte själv få välja när man vill byta eller köpa något utan bli påhoppad när man lite lagom trött har varit och handlat veckans mat. Det trista är att jag har väldigt svårt att vara trevlig mot dessa människor som av någon anledning har valt detta som yrke. Jag vill inte verka otrevlig på något sätt, men ofta så är det så att dessa människor inte godtar ett nej, eller kanske jag är inte intresserad. Nä för då har de inpräntade följdfrågor som kommer ur deras munnar snabbare än blixten. Som om ett nej inte alltid är ett nej, ungefär så. Urk! Men jag sa på ett ganska vänligt sätt att jag inte var intresserad och sen nästan sprang jag ifrån henne med min stora kundvagn framför mig.

Inne i butiken ringde min mobil, det var J. Hon berättade att hon försökt ringa mig tidigare då hon stått i den lilla stadens största klädbutik, en välkänd klädkedja. Hon hade hittat två urfina vinterjackor i en härlig cerisrosa färg och tänkt att en sån skulle passa hennes dotter perfekt nästa eller nästnästa vinter. Men då kom hon också att tänka på min stortjej som är lika gammal som hennes tjej. Till saken hör att hennes tjej i år hade just den här jackan och hon var supernöjd med den. Dessutom var det halva reapriset på jackorna idag, kanonerbjudande alltså. Men eftersom jag inte svarade när J ringde så vågade hon inte köpa den till mig. Men klurig som hon är min vän J så hängde hon undan en i sitt namn och köpte den andra själv. Sen ringde hon mig igen då jag stod i matbutiken och berättade. Jag handlade kvickt som attan och kilade sedan över det lilla torget och vidare till klädbutiken.

Lycklig som om jag vunnit på lotteri gick jag ut ur butiken med den cerisrosa jackan i en kasse (plus lite till såklart). Var tvungen att ringa maken och berätta det underbara som inträffat, men han blev inte alls lika exalterad som mig. Fast visst tyckte han det var okej att jag köpt en så bra jacka till ett så bra pris, men han kvittrade inte som jag, inte direkt i alla fall. Men det är tur att J och jag förstår varandra i såna här läge för det gör vi.

Hundnostalgi

Imorgon och fram till fredag ska jag (vi) vara hundvakt åt lilla Jazza. Hon är en jaktlabrador, en riktigt snäll och lyhörd liten dam. Av någon anledning så kan jag tänka mig att min längtan efter egen hund inte kommer bli mindre då man fått låna henne, tvärtom. Jag kommer i alla fall njuta av att ha en lånehund ett par dagar.

Men som jag skrivit tidigare så har jag börjat spana lite på olika kennel hemsidor för att få en uppfattning om både hundar och ägare. Men det är inte helt enkelt, och det finns en uppsjö av olika kennlar som har just den rasen jag vill ha. Och jag ska inte kalla mig kräsen, nä då. Men noggrann kanske. Jag vet vad jag inte vill ha och jag vet ganska väl vad jag vill ha, men kräsen är jag inte.
Utställningsresultat och sånt är totalt ointressant för mig, däremot vill jag att hunden ska ha goda jaktliga egenskaper.

Jag har ju tidigare tränat jaktträning med min gamla hund, en fritidssysselsättning som är något alldeles speciellt. Jag saknar både träningen och människorna runt omkring, särskilt L, R och U, som jag tränade mycket med. Det blir inte lika mycket "slänga käft" med herr L längre.
Eftersom min förra hund var ganska duktig apporteringsmässigt så åkte jag även på diverse tävlingar, sk jaktprov. Hon gick väldigt bra på proven och tog sig upp i öppenklass som väldigt ung. Jag som inte är en tävlingsmänniska för fem öre trivdes inte riktigt på alla dessa tillställningar. Jag har en tendens att bli lite osäker inför en massa nya människor, särskilt när det (enligt mig) verkar ligga väldigt mycket fokus på allt runt omkring också och inte bara hundarna. Ja ni vet, märkeskläder, prylar, dyra fina bilar och pratet som kan bli i tajta grupper. Jag kände mig inte riktigt hemma där och ville inte leva upp till alla förväntningar. Nä stora tävlingar och mycket folk är helt enkelt inte min grej.

När Pepsi startat i öppenklass och även det gick bra, blev hon uttagen som enda unghund att tävla för Småland i lag- SM för retriever. Vi tränade var och varannan helg och det var många långa resor under den våren, men jätteroligt och mycket lärorikt på alla sätt. Var tävlingen ägde rum minns jag inte, men den var gigantiskt. Alla lag från hela Sverige samlades på samma ställe med alla sina hundar, alla skulle ha boende, mat och så. Ja det var så bra planerat och sammanställt och alla verkade ha så skoj, både hundar och förare. Men mitt i allt det roliga fanns ett stort allvar och en vinnarinstinkt (vilket jag verkar sakna, ser det mesta som en kul grej).

Det gick i alla fall väldigt bra för vårt lag minns jag, vilket vi så klart fick tacka våra duktiga hundar för. Jag kommer också ihåg att när jag skaffade Pepsi fick hon nästan all min lediga tid. Jag tränade henne i stort sett varje dag under de tre första åren, och det gav resultat, inget tvivel om det. Men ska jag nu skaffa en ny hund, samtidigt som jag har två små barn, jobbar heltid och läser på halvtid. Då får nog kraven sänkas rejält känns det som, och det är faktiskt ganska skönt. Inga prestationskrav utan målet kommer bli att få en trevlig sällskapshund som gillar att träna, men som även kan koppla av när det behövs. Det verkar ju Atlas fixa galant :)

Så det är just en sådan hund jag har börjat leta efter......

Diskmaskinen

Nu har jag varit ute och spanat in den platta silkeshönan för andra gången på två timmar. Och hör och häpna men hon ligger kvar på äggen. Bara att hoppas att hon fortsätter med det tills små kycklingar börjar pipa under henne. Jag får väl också be granne C om lite lyshjäp framöver.

Jag måste bara passa på att så här dagen efter den stora hönsträffen få höja min man i skyarna. Han sa själv att han inte ville delta i träffen, men han var titt som tätt i rummet där vi satt och flikade in med någon intelligent hönskunskap. Men det är inte därför han ska höjas, närå.
Min kära man tog hand om all disk igår kväll, och det var inte lite kan jag lova. Allt från tallrikar och kristallglas (som måste diskas för hand) till smutsiga gratängformar och grytor. Vilken klippa han var och är. När vi hade haft vår sista lilla konferens ute i hönshuset och jag kom tillbaks in, så fanns det inte så mycket som en tesked kvar att diska. Vilken klippa!!

Nu gäller det bara för mig att gottgöra honom på något sätt, men å andra sidans så lagar jag ju mat i stort sätt varje dag så det är nog lugnt. Go är han i alla fall

Hönsträffen avklarad

Hönsträffen är avklarad och alla verkade bli mätta och nöjda. Och givetvis hann vi med en del hönsprat också. Maken gick lite fram och tillbaks mellan oss hönstanter och datorn, men jag tror hela tiden han hade ett öra åt vårt håll för att inte missa något.

Jag bjöd på rökt andbröst med getost och hembakat bröd till förrätt. Till varmrätt var det örtmarinerad ungtupp, timjanpotatis, grönsaksomelett och gräddstuvade kantareller. Och till dessert en frisk citronpaj med vaniljglass, den var väl sådär, men vi mumsade i oss av det mesta.

Granne B hade med sig listor över vilka raser vi skulle tänka oss ta kycklingar av framåt våren. Hon och jag, som är nybörjare båda två ville ha två av en, två av en annan och två- tre av en tredje sort. Och så höll vi på. Granne B har fått lära sig att önskar man två hönkycklingar så kan det vara klokt att lägga åtta ägg för större chans att få vad man önskar. Så helt plötsligt var det åtta av den, åtta av den, sexton av en annan osv.

När hon sedan frågar de rutinerade grannarna C och E vad de önskar för något så stannar det vid att C vill ha max två raser och E nöjer sig med en. B och jag bara stirrar på varandra och börjar fundera på om det bara är för att vi är gröna och orutinerade som vi gör på detta viset. Eller är det så att vi kankse vågar lite mer, eller har vi inte förstånd att sätta stopp utan låter vårat ha-begär styra för mycket. Ja jag vet inte, men det är svårt att sluta när man väl har börjat. Vi vet säkert precis vilka raser vi vill ha när vi också har hållt på med höns uppåt 20 år.
Vi hann även med att planera in lite önskemål om studiebesök vi vill göra under våren. Det finns två- tre olika fjäderfä människor vi skulle vilja besöka för att få lite större inblick i deras raser och dess mentalitet.

Som avslutning på kvällen traskade vi så klart ut i kackelboa allesammans. Där spanade tanterna in mina höns och jag fick tillfälle att visa upp det nya lite konstiga värpredet vi satt upp. Granne C som är en inbiten silkesmänniska gick igång fullständigt på den liggsjuka silkeshönan under gödelplattan. Hon tyckte absolut att jag skulle lägga under lite ägg hos henne, och jag som lärt mig lyssna på de lärda följde hennes råd. Jag hämtade lite Hedemoraägg och granne C petade under dem. Men helt plötsligt kom hon istället på idén att flytta ut henne till den tomma buren i stallgången. Jag burrade upp med lite mjukt hö och C flyttade både höna och ägg. Hon kryssade dem och instruerade mig om hur jag skulle göra.

Imorse när jag kom ut låg hönan platt som en pannkaka. Bara det att hon låg på andra sidan buren och inte alls på den lilla fina högen med ägg. Puckohöna!
Jag petade under äggen igen och hon hjälpte till. Nu ska jag snart ta en vända ut till hönshuset igen och se om hon behagat ligga kvar på dem.

Semester eller hund?

Idag på morgonen verkade det på min man som om han oxå, helt plötsligt blivit helt inne på att vi ska skaffa hund. Han sa det så klart inte rätt ut, det skulle han aldrig göra, men lite så där i förbi farten.

Vi satt och pratade lite löst om sommaren och semsestern och så. Planerna ligger just nu vid att vi ska åka till Dalarna tillsammans med våra vänner J och H och deras barn. Vi spånar på boende och möjliga aktiviteter och maken och jag är övertygade om att vi kommer kunna ta en massa fina kort där uppe, i en helt annan natur än vad vi är vana vid. Men när vi satt här och pratade imorse så sa jag lite flyktigt att tänk om (när) vi har en hundvalp framåt våren/sommaren, då vill jag ju inte lämna den en hel vecka för att vi ska åka på semester. Nää sa maken, det vill man ju inte.
Min första tanke var då, vad säger han? Nu fattar jag ingenting, han sitter här och håller med mig om att vi förmodligen har en hund till sommaren. Hmm den sidan har han inte alls visat mig så tydligt innan, men vilken härlig känsla. Undrar om han förstår vilken lycklig fru han kommer ha här hemma sen och att det är orsaken till vad han sa idag. Eller börjar han kanske tröttna på alla vinkar jag jämt ger om hur gärna jag vill ha hund. Eller är det så att han verkligen själv börjar längta efter jycke, på riktigt alltså. Det kan ju faktiskt vara så. Jo så är det nog. Det lättaste kanske vore att fråga honom, men det törs jag inte. Då kanske han kommer på andra tankar igen och det vill jag inte. Nä jag låter bli det.

Men om, jag säger om vi nu ska skaffa en valp så vore det ju bättre ju tidigare det blir. För skaffar man den på våren, kanske i mars- april nån gång så är den ju inte valp utan unghund framåt sommaren och då är det kanske lättare att lämna den om man åker iväg. Visst skulle vi kunna ta med oss hunden på semestern, jag skulle inte tveka en sekund. Men en så ung hund kan man ju inte direkt lämna mer än någon yttepytte liten stund ibland. Och jag som har pratat så varmt om Tomteland där uppe i Dalarna för barnen. Att framåt sommaren säga att vi ska åka dit på semester, men vi kommer inte kunna gå in där, nä det skulle nog inte uppskattas. Man kanske får ta med sig hundar in där, det måste jag kolla upp. Eller så skaffar man hunden tidigt och hittar en urproffsig hundvakt som man litar på i ur och skur, och hoppas på att man klarar av att lämna sin hund under semestervistelsen. För att vänta med att skaffa hund ända tills efter sommaren det klarar jag inte.
Ja det här tåls att tänka på
Men jag ska nog börja läsa lite i min flatte bok igen tror jag :)

Ettårs kalas och vuxenplanering

Igår var vi på kalas igen. Den här gången var det min kusins minsta flicka som fyllde ett år. Vi kom dit klockan tre och började med att mumsa smörgåstårta, kex och ost, barnen åt kycklingtacos. När alla var riktigt mätta och mörkret hade infunnit sig traskade vi ner till deras lilla damm bakom ladugården. Vi snörade på oss skridskorna och åkte nästan allihop. Eller i alla fall 12 av16 gäster, inte illa. Imitten spelades det lite hockey/bandy och utanför banan åkte vi som behövde lite mer utrymme. Isen var perfekt, blank och slät (med undantag för lite skrovliga plättar här och var), och mannen i huset hade satt upp en stor strålkastare. Med andra ord kände vi oss lite som NHL-spelare eller deltagare i Stjärnor på is. Kul hade vi och efter åkturen var alla väldigt kaffesugna, alla utom jag som istället längtade efter en stor kopp te.

Barnen måste ha fått mycket energi av all den friska luften, för när vi kom in igen var de så fulla av bus och skrattade så de kiknade. Inte en tendens till att de visade sig trötta, och inget pip eller gnäll. Kusinen dukade fram bullar, kakor, glass och tårta. Ja jösses vilken avslutning på kvällen. Jag var riktigt mätt och go trots att jag bara tog en gång av godsakerna. Hon hade gjort polkagrisglass som var sååå mumsig och busenkel. Bara vaniljvisp och krossade polkagrisar som läggs i form och fryses in igen. För många år sen hade jag och min vän J dille på att alltid göra sådan dajmglass, jag tror vi åt det nästan varje gång vi träffades. Ett tips till alla med tidsbrist och dålig fantasi, och man kan variera det hur mycket som helst.

Efter tårtan började sällskapen att dra sig hemåt, men som vanligt hade vi svårt att slita oss. Jag fattar inte varför det nästan alltid är vi som stannar kvar längst när det är kalas någonstans. Vi är nog inte mycket för att ta avsked helt enkelt, eller så behöver vi flera timmar på oss innan vi kommer igång riktigt. Svårstartade kanske? Vad vet jag. Eller tycker vi bara att det är så kul när vi väl träffas så det lätt blir ganska långvarigt. Strunt samma.

Jag satt ute i köket och pratade lite med kusinen när våra två män kom ut till oss. Lite lätt berusade av öl och whiskey och med breda leenden berättade de att de suttit och planerat en kommande vuxenkväll. Men eftersom de kom ut till oss så tolkade jag snabbt det hela som att de behövde lite assistens, någon som styrde upp deras tankar och idéer lite. Och av någon konstig anledning så blev denna någon jag. Varför har jag så svårt att släppa taget om sånt här? Varför måste jag alltid ta fram papper och penna och skriva upp och styra och ställa. Jag vet i och för sig att jag gör det ganska bra, styr och ställer alltså. Men samtidigt så vet jag att grabbarna skulle fixa det själva, fast lite mer omständigt och krångligt kanske ;)
Men jag skrev och vi bollade alla tankar och idéer fram och tillbaks och tillslut hade vi kommit fram till en, som vi tror, ganska trevlig kväll fram i mars.

Första bumlingägget

Hönsträffen närmar sig med stormsteg och jag tror att jag har hyfsad koll på läget. Äh det är ju bara ett gäng damer från landet, här behövs inga ny skurade golv och dammade lister. Nä vi ska ju ändå ta en sväng ut i hönshuset efter middagen och vin bjuder jag dem på direkt. Så inga höga prestationer här inte.

När vi kom hem från ett kalas ikväll (jo vi har varit på kalas igen, skriver mer om det sen) så hade granne C.s man ringt och pratat in på telefonsvararen. Så jäkla kul!
Han undrade om jag hade bett honom nacka en tupp eller två nu innan hönsträffen imorgon, han hade nämligen för sig det. Jag blev så full i skratt. Våra män som ska verka så ointresserade av dessa höns och hönsträffar, men de gör inte annat än att tänker på det och pratar om det. Goa gubbar allihop på sitt vis. Det roliga är att det inte är mer än ett par veckor sedan han var här och hämtade två tuppar för nackning, men den ena av dem behöll de själva då de saknade silkestupp. Hur som helst så ska han ha en eloge för sitt engagemang och sin vilja att hjälpa till.

Får nu för allt i världen hoppas på att damerna inte blir besvikna när det imorgon inte serveras tupp från egen gård. Men det blir ju fler träffar och fler tuppar så chansen finns ju framöver.

Förresten så har jag idag gjort något jag är lite stolt över. Jag har sålt avelsägg av Hedemora. Helt otroligt egentligen. Min granne B har hållt kontakt med en kvinna som vi har köpt Isbar och Marankycklingar av. Denna dam var på jakt efter Hedemoraägg och då kunde ju lixom granne B vara länken mellan oss. Jättepraktiskt, eftersom jag jobbar så mycket.
Idag kom då denna dam och hämtade 15 st Hedemoraägg, som jag innerligt hoppas är befruktade. Jag har ju sett humpning där inne, men inte så aktivt som i de andra hönshusen. Men jag hoppas, hoppas och hoppas att de är befruktade. Om inte så kör jag nog upp med ett 15- fack till henne längre fram tror jag. Som avslutning på denna affär bjöd granne B på nybakad sockerkaka och te/kaffe. Hon har talanger jag inte visste om granne B, sockerkakan alltså :)

När jag kom hem och gick ut i mitt kackelboa gjorde jag en upptäckt som i sin tur har gjort mig varm och glad hela dagen. En av mina stora hönor har äntligen börjat värpa. Jippi!!
Jag gissar på att det är en av New Hampshirehönorna, och jag hoppas på att de andra också sätter fart snart. Men jag har dåligt samvete så det bara sjunger i väggarna här hemma. Denna stackars höna har inte något mysigt litet rede att lägga sitt ägg i (än). Vi (läs maken) byggde två tjusiga reden till dem när de flyttade in där, men fick plocka ner det i höstas då vi insåg att Brahma hönorna aldrig skulle få plats där. Lite snopet faktsikt, men redet flyttade vi istället in till dvärgarna som nu har gigantiska reden också (de har nu både små och stora, gottegrisarna).

Min pappa flyttade för ett tag sedan och skulle slänga en gammal furumöbel som stått i hans kök. Det är ett skåp med två dörrar på framsidan och ett hyllplan inuti. Jag kom på den lysande idén att vi kunde använda skåpet till att göra värpreden åt storfjädrarna. Såga ut hål på framsidan, lägga hö på botten samt på hyllplanet. Sen är det bara för fjädrarna att hoppa in och ruva på vilken våning de vill. Och tänk så smidigt att rengöra, bara öppna dörrarna och sopa ut. Imorgon (innan hönsträffen) har maken lovat mig att sätta in skåpet till bumlingarna. Jag hoppas och tror att de ska bli nöjda med sin nya möbel och att det så småningom kommer ligga drösvis med vackra ägg i skåpet. Ska fota imorgon och lägga ut en bild. Vet inte om det kallas att man är kreativ eller bara väldigt bekväm, jag tror på det sistnämda.

Helomvändning

Från att igår ha känt mig obotligt trött så har jag gjort en helomvändning. Jag gick och la mig halv tio igår och trotsade min pratsjuke man då han kom hem från sin innebandy. Somnade på direkten och sov som en liten gris fram tills att makens uppochhoppa- klocka ringde arton minuter över fyra. Öppnade ögonen men slöt dem lika fort, och sov vidare till klockan ringde kvart i sex. Och hör och häpna, men jag är som en annan människa idag, utvilad, pigg och glad. Härligt och precis så det ska vara när en ledig helg närmar sig.

När jag klev upp imorse var det såklart mörkt, men när jag följde med stortjejen ut till skolbussen en stund senare hjälpte månen till att lysa upp lite för oss. Jag kan inte skryta med att vi har mycket snö, men det är i alla fall ett vitt puder på marken. Detta minimala snötäcke hjälper i alla fall till att göra det mycket ljusare ute och idag när termometern visade -9 grader så gnistrade det som kristaller på hela "lagårdplanen", som annars mest är lerig och geggig. Bara det gjorde att jag blev ännu piggare och gladare. Jag öppnade även två av tre hönsluckor imorse, får väl se om de vågar sig på att sticka ut näbbarna i kylan idag.

Barnen har önskat hemgjord pizza då vi ska vara hemma och mysa ikväll, och den önskan ska jag väl kunna ordna. Idag måste jag även åka till den lokala och mycket fina Ica-butiken i den lilla staden. Jag har inte hunnit skriva ner vare sig menyn inför hönsträffen på söndag, eller inköpslistan. Men det räknar jag med att göra innan dagen är slut. Jag funderar på om vi i den lokala hönsträffs- klubben kan starta om från noll igen. Jag menar när det har varit nyår så ska man ta nya tag, tänka framåt och glömma det som varit. Alltså kan alla förtränga den gourmetmiddag vi fick på granne C.s hönsträff och låtsas om som det här blir den allra första de går på. Då finns det inget att jämföra med och alla sitter och mmmm.ar och tycker allt är alldeles underbart...... för de vet ju inget annat då:)

Nä, faktiskt så är jag inte det minsta orolig. Jag gillar ju att laga mat och jag vet av erfarenhet att dessa härliga "tanter" gillar käk av alla de slag. Och även om middagen har en cetral roll på våra möten så känns det som om det kommer bli vääääldigt mycket hönsprat också. Nu har ju även maken slått på stort och börjat plugga höns för att imponera på gästerna. Det är så man börjar misstänka att det är något särskilt han är ute efter. Det verkar nämligen inte riktig vara min gamla vanliga man som gör på detta vis, inte så här offentligt i alla fall. Men skoj ska det bli att träffas alla igen.

Lite familjekort :)

Zzzzz

Jag kan inte minnas när jag var så här trött sist, eller kan jag kanske det. Jo det kan jag nog förresten. Strunt samma. Jag är hur eller hur hutlöst trött. Jag klarar liksom inte av det aktiva liv som flertalet människor verkar leva, jag vill ha lugn och ro och kunna koppla av lite här ute på landet där jag bor. Istället känns det som om jag jobbar precis hela tiden, varje dag i ur och skur.

Det gör jag ju såklart inte, men nästan. Fråga min granne B om ni inte tror mig. Nästa vecka jobbar jag alla dagar utom fredag, men vad hände då. Jo, jag fick idag veta att jag ska på möte ett par timmar på just den dagen, suck. Fast mötet i sig ska bli jättekul och mycket intressant, men nu kommer jag helt plötsligt få jobba elva dagar i rad.......och det är ju inte så bra. Och inte lagligt heller enligt min arbetsgivare, kommunen. Men nu ska jag inte gnälla mer om det, utan bara konstatera att min tid till att blogga och pyssla med hönsen är minimal just nu. Tur att man kan drömma om hund och längta efter sin familj lite samtidigt som man jobbar.

På lördag kommer det en tjej/dam/kvinna till mig och ska hämta lite Hedemoraägg, spännande tycker jag. Men jag är jättenervös. Tänk om hon kör alla milen hit till mig och inte får med sig ett enda befruktat ägg hem. Hu så pinsamt, jag som vill göra henne nöjd, glad och lycklig med resultatet av äggen. I de andra hönsgrupperna jag har gör inte tupparna annat än att humpar hönorna för tillfället. De stackars hönorna har inte en chans utan blir överfallna var de än befinner sig. Till och med min stora Brahmatupp har fattat galoppen trots att han inte verkar ha riktigt koll på hela sin kropp än. Men han kämpar på och verkar trivas med vad han håller på med. Men mina Hedemora är jag inte helt säker på. Visst jag har i smyg både sett och hört humpelibumpning där innifrån, men är jag i närheten verkar de så pryda och ordentliga och vill inte alls göra det inför allmän beskådning. Nåväl, jag håller tummarna för att hon får med sig befruktade ägg hem och att det blir en himla massa granna dunbollar av dem, och många hönor så klart.

Fikadags på jobbet

När jag kom till jobbet igår möttes jag av två slutkörda vänner. De hade haft jättemycket att göra under hela dagen, och var nog därför ganska glada att se mig. Kvällen gick ganska snabbt då vi också hade mycket att pyssla med.

Idag vankas det personalmöte i gruppen, och för att på ett rättvist sätt förse alla med fika har någon gjort ett rullande fikaschema. När jag i godan ro satte mig ner igår och kikade framåt mot tavlan upptäckte jag till min fasa att det är min tur att ta med fikat idag. Visst man kan köpa en burk kakor på affären och ta med, men jag kan för min inre syn se mina vänners besvikna miner då. Inte för att de är kräsna på nåt vis, tvärt om. Men de älskar verkligen bakverk av alla de slag. Förra gången tog jag med en citronpaj och serverade vispgrädde till plus att jag köpte en ask Nobless också. Alla åt så de var sprickfärdiga och kvar fanns en bit paj som skulle räcka till två rejäla portioner. De som jobbade kvällen la båda in fina vinkar om att de gärna skulle ta vars en bit till lite senare om jag ville lämna kvar den. Skålen med grädde nästan slickades ren och alla var så där buslyckliga efter sockerintaget.

Och kan det finnas något mer tacksamt för mig, jag som gillar att baka, än när det man bakat går åt och uppskattas? Nix pix!
Jag ska strax skutta ner i köket och baka en god kaka att ta med till dagens möte. Jag vet att jag själv inte borde äta av dem, men visst är det väl så att man beslutar bättre på mötet om magen är mätt och glad? Nä, kanske inte förresten. Det är nog bara något jag drömt...

Men en kaka ska det bli. Jag satt och letade upp ett recept på nätet på en långpannekaka. Jag tycker det är så smidigt att baka mjuka kakor på långpanna, det blir så många och det går så snabbt. Den här gången får det bli en kaka jag smakat tidigare, men aldrig fått receptet på. Den är med kladdig chokladkaks botten och över det ett toscakokos täcke. Jag har aldrig testat det förut, men hoppas på ett gott resultat och mycket bra beslut på mötet idag.
Måste även lägga in en liten bild på lilltjejen som trivs så bra ute i sin sandlåda. Jag ville inte störa henne utan tog kortet genom fönstret bara för att....
Ps har lovat henne lite fika när hon kommer in sen :)

Svintogranne vart tog du vägen?

Nu sitter jag här hemma med mitt silkeslena hår på axlarna...........äh det var väl att ta i. Men det är i alla fall inte lika tovigt som grannens. För jag sköter mig på den fronten, använder urrensnings-schampo var tredje gång jag tvättar håret, kletar i MASSOR av balsam varje gång (det är inte alls jobbigt) och borstar håret morgon och kväll. Att borsta håret tar på sin höjd en minut per dag, det tror jag du har råd med grannen. Fast det är klart, då är ju mitt hår redan mjukjobbat sedan några år tillbaks så det är nog såklart lite mer tidskrävande för dig.

Å andra sidan så tror jag det var ganska klokt att klippa av ditt hår lite. Jag menar, ett långt hår som inte får se varesig sax eller kam mer än en gång om året kan ju inte mycket annat än att söka kärlek till sig själv. Kramas och flätas samman alltså. Men du ska va mäkta imponerad av kvalitén på ditt hår, så mörkt och så mycket glans. Konstigt att inte det osammarbetsvilliga vattnet i brunnen även tar bort glansen i ditt hår, men det är väl i håret envisheten sitter kanske :)

Telefonkö 39 minuter

Jag måste bara fråga- Ska det va så här?
Jag har under en veckas tid försökt ringa Försäkringskassan vid ett flertal tillfällen. Först svarar en mekanisk röst, sedan ska man knappra in en siffa, bli omkopplad, knappra in ytterligare en siffra, bli omkopplad igen, trycka in sitt personnummer för snabbare betjäning och sen.....
Ja då säger ytterligare en mekansisk röst att det är hög belastning hos FK, så försök att ring senare. Jag försöker tänka lite Pollack ibland och retar därför inte gärna upp mig på småsaker (som man väl får kalla det här). Men när jag försökt ringa FK på detta vis och samma procedur utspelar sig gång efter gång när som helst på dygnet så kom allt lite irritation smygande. Hmmm

Idag när jag fortsattte mina försök, knapprade, väntade, knapprade.... ja ni förstår va? Och det sedan svarar en mekansisk röst som säger att det är 39 minuters kötid och att jag befinner mig på plats 289 i kön. Jag bara gapade! Jag hade ingen möjlighet i världen att vänta 39 minuter för att få prata med någon på Försäkringskassan. Så istället för att brusa upp stack jag iväg på lite ärenden, och gjorde ett nytt försök att ringa en timma senare. Helt plötsligt var det "bara" 11 minuters kötid och jag var på 219 plats. Den ekvationen får jag inte riktigt ihop, men det kanske var många på luch första gången jag ringde, vad vet jag. Hur som helst så väntade jag snällt de 11 minuterna i kö och fick sedan hjälp med mina ärenden. Det tog en vecka, men nu är det fixat :)

Fast de är ju iklass med Telia för sjutton ;)

Alkollås

Sitter här och funderar lite. Varje dag när jag jobbar så har jag tillgång till arbetsplatsens bil. Denna bil är försedd med alkolås och för att jag och mina arbetskamrater ska kunna starta bilen så måste vi varje gång blåsa i en dosa som finns i bilen. Alla i arbetsgruppen har vars ett personligt munstycke att blåsa i, och detta är mycket lätt att byta. Någon finurlig prick i gruppen har också gjort ett litet stativ som står mellan sätena för att vi lättare ska kunna hitta vår alldeles egna plastmojäng.

Jag tycker självklart att det här med alkolås är en utomordentligt smart idé och är mycket tacksam över att det finns i vår bil. Men varför i hela fridens namn kan jag inte se lite normal ut när jag ska blåsa. På morgonen när man ska starta bilen tar det en halv evighet (en lång stund i alla fall) innan den har värmts upp så att man kan blåsa. Och eftersom bilen inte går att starta förrän man har blåst så fungerar ju inte heller fläkten, vilket får till följd att bilen ofta immar igen. Det gör så klart ingenting, men jag känner mig allt lite fånig när jag sitter där i den igenimmade bilen och väntar.

När man sedan blåser ska man ta ett ganska djupt andetag och blåsa ut i munstycket. Efter en kort stund hörs ett litet pip, och då ska man direkt dra luften inåt istället. Alltså först blåsa ut, vänta på pip, sen suga in. På displayen står det då "trevlig resa" och det går att starta bilen. Busenkelt egentligen, men jag får inte in nån riktig rutin på det utan känner mig lite allmänt lustig där jag sitter.

Men syftet med låset är ju bra och det är huvudsaken. Jag har varit med om att den inte godtagit mitt blåsande och sugande utan började blinka orange istället för grönt. När jag läste på displayen stod det kort o gott "sug längre". Jag satt där med en arbetskompis bredvid mig och ingen av oss kunde hålla sig för skratt. Tur att man är lättroad ibland.

sabelpootarna ska flytta

När jag satt och pratade med granne B sist, så kom vi ju otippat in på lite hönssnack. Av någon anledning berättade jag då att jag funderar på att sälja min små sabelpoot höns. Jag tycker verkligen om de små liven och tycker de är otroligt vackra. Men jag kan ju inte ha allt (börjar jag så smått inse), och framför allt förstår jag inte varför jag fastnat för så många raser med hög ruvlustfaktor.

Visst jag kan inte på något sätt säga att jag har ont om plats hemma, för att kunna avdela till kyckling grupper och så. Jag har ett helt stall med sju boxar och två spiltor, varav tre av boxarna är omgjorda till hönshus. Men jag är faktiskt riktigt nöjd med att ha det så. Jag känner att min tid är tillräckligt fullproppad med jobb och aktiviteter och jag erkänner att jag inte skulle hinna med mer djur, även om jag skulle vilja. Jo ett djur förresten, en hund skulle jag absolut hinna med.

Men på hönsfronten är tre grupper alldeles lagom för mig. En grupp med stora, en grupp med mellan och en med små. I min "små"-grupp finns idag dvärgkochin, silkeshöns och sabelpoot, alla ljuvliga små varelser som har varit trevliga att lära känna. Men av dessa tre raser är det dvärgkochin som kommit att ligga mig varmast om hjärtat. Så nu har jag bestämt mig för att det bara ska finnas den rasen i min minstinggård.

Jag var inne och kikade på fairy dreamlands hemsida häromdagen, då jag såg att hon var på jakt efter sabelpoot. Perfekt tänkte jag och bad min granne B fråga henne om hon var intresserad av dem. Granne B har haft lite kontakt med henne angående ägg o så och var redan mailvarm..... och hon har lite mer tid än vad jag har för tillfället;)
Fairy D blev jätteglad och förmodligen kommer vi att kunna byta två ljuvliga höns mot lite ägg framöver. Alla nöjda och glada. Men jag kommer såklart sakna mina små sabelpootar lite, de är ju så vackra, och tuppen är så tuppig och fin. Men någonstans får man ju inse sina begränsningar och sen mår jag ju lite extra gott när jag får göra någon annan människa glad. Perfekt lösning alltså.

E!

Förresten så fick jag ett sms igår av E, en fd arbetskamrat till mig. Detta var ett ganska kortfattat sms, men det innehöll så mycket. För det första så blev jag väldigt glad bara över att E tänkte på mig och skickade iväg det. För det andra så innehöll meddelandet text som gjorde mig väldigt glad och tacksam. Tacksam över att jag tidigare hade ett så bra jobb och att jag då fick ha E som jobbarkompis. Jag och E jobbade oftast våra helger ihop och båda två har en förkärlek till matlagning, så det finns många anledningar till att vi trivdes bra ihop på jobbet. Något som är ganska viktigt då man ska tillbringa 24 timmar tillsammans.

Sedan jag bytt jobb har jag haft fullt upp med allt det nya, och har då inte funderat så mycket på det gamla stället. Men det är faktiskt så att det finns två personer på den platsen som tankarna stannar vid ibland, varav E är den ena. E är både omtänksam, varm och har en förmåga att få människor att känna sig lugna och trygga. Och det är en god egenskap inom den yrkesgruppen vi jobbar i.

Orange himmel

I morse var himlen så där overkligt vacker hemma hos oss (förmodligen hos er också). Strax innan solen gjorde sig påmind skiftade himlen i orange färg av alla nyanser man kan tänka sig. Det var helt obeskrivligt. Min första tanke var att det här måste jag föreviga.

Så snabbt som ögat hämtade jag kameran och sprang ut på altanen för att ta några kort. Kameran ville inte riktigt som jag och lät lite konstigt. Jag fumlade lite på knapparna när jag sedan läste i rutan att minneskortet saknades. Morr....
Jag sprang upp till datorn och gissade på att det satt kvar sedan maken suttit där igår, men icke. Sprang ner igen och letade runt på diverse ställen där han kan ha tänkas lagt det. Men jag hittade det inte någonstans. Kikade ut genom fönstret och upptäckte att himlen började skifta i en mer rosa färgskala än tidigare. Inte lika vackert som innan men fortfarande tillräckligt tjusigt för att fotas.

Joggade uppför trappan igen och försökte hålla tillbaks irritationen i rösten då jag väckte maken. När jag frågade om han visst vart han lagt kortet skuttade han liksom ur sängen och gick raka vägen fram till trappräcket. Men visst la jag den här på avsatsen igår sa han bestämt. Sen kom han på att det kommit något i vägen just precis när han skulle gå ner med kortet och sätta i det i kameran. Men vad var det som kommit i hans väg då? Han hade ingen aning. Så istället fortsatte han med letandet av minneskortet. Själv började jag plocka ur diskmaskinen och såg nu att även den rosa himlen var på väg bort och att det började bli riktigt ljust ute. Suck! Men va sjutton det går ju fler tåg, det är väl inte hela världen. (men lite besviken var jag allt)

Efter ytterligare fem minuter hittade maken i alla fall kortet. Men det låg precis under datorn i en skrivbordslåda. Det måste trillat i lådan då den stått med en liten liten glipa öppen. Konstigt tycker jag, när han la det på avsatsen vid trappan när något kom emellan. Vi kanske har spöken hemma vi oxå :)

Hönsträff hos mig snart

Den 18.e är det dags för mig att bjuda in till min alldeles första hönsträff. Detta är ett ganska nytt och mycket speciellt sätt att umgås tillsammans med andra fjädertokiga tanter i byn. Vi har i och för sig symöten där alla tanter i och lite utanför byn är med, men av någon anledning så är inte alla de andra lika intresserade av vad som hänt i våra hönshus mellan gångerna. Så för att göra pinan lite mindre för de andra damerna samtidigt som vi ska få ett större utrymme att kackla ifred, så har vi lagt oss till med att ha hönsträffar.

Den senaste träffen som var hos granne C var ju något i hästväg. Visserligen arbetar granne C i kök till vardags, men att få till denna gourmet meny då krävs det talang, det kan jag intyga. Sedan den träffen har ju en viss granne B hetsat mig en aning då hon är fullt medveten om att det är min tur här näst. Och alla ska veta att det är ingen lätt match jag går in i, eftersom jag hamnar efter granne C på vår lilla gå- runt lista. Men jag börjar få ganska bra koll på vad jag ska bjuda på hemma hos mig och det känns himla skönt.

Det vi vill få ut av våra träffar är för det första god mat, ah? Och måltiden ska vara lite genomtänkt också, vi gör nämligen vårt yttersta för att få in ingredienserna fågel och ägg i menyn. För sånt imponerar på deltagarna i den här lilla klubben. Nu är det ju så att man inte alltid har en stackars tupp hemma som väntar på att vandra vidare. Men som väl är går det lika bra att köpa sig en pippi i frysdisken för att använda till middagen. Samtidigt så har vi en i vårt gäng som är mjölkallergiker och detta gör att vi ovana måste tänka ännu ett steg längre. Men gissa om vi blir både klokare och mer erfarna av dessa träffar.

Men det är ju inte bara mat som träffarna handlar om. Nej för sjutton, höns också.....och kycklingar......och tuppar......och foder......och ohyra.......och böcker.......och allt annat som hör våra kära djur till. Nu på den kommande träffen ska vi tex ha en lång diskussion om vilka olika ägg vi ska jaga rätt på innan den stora äggkläckaren ska dåna igång. Jag och granne B pratade lite om det igår och kom fram till att det är ganska många nya raser som ska introduceras i vår by. Jippi!

Ska bli så skoj att få höra hur alla resonerar om vad de ska satsa på i fjäderväg. Själv är jag väldigt mycket inne på att ta två av den, en av en annan och två av en tredje ras, och kanske något mer. Återkommer med det efter hönsträffen tror jag.
Sen tror jag allt att vi ska sätta oss ner och räkna ut hur många olika hönsraser vi har här i byn. Åh så skoj vi ska ha på vår träff.
Sa jag förresten att vi tar ett gott glas vin till middagen också :)