Mitt andra gympapass är nu avklarat och jag kan erkänna att benen är stumma och att jag fortfarande har en frisk rodnad kvar i ansiktet efter att blodet rusat runt i kroppen. Ett uppehåll i träningen på hur många år som helst (åtta år sen jag höll igång regelbundet) har utan att ljuga gjort sitt. Visst känner jag mig som en elefant då jag på ett smidigt sätt ska skutta med i de snabba låtarnas koordinationssteg och i nästa stund försöka mig på kissande hunden och tunga tunga armhävningar.
Att det sedan var min pigga, hurtiga och alltid så glada svägerska som var ledare ikväll var ju bara ett stort plus. I dimman där jag stod såg jag henne framför mig som en studsboll med ett konstant leende och jag insåg att det där med friskis verkligen är hennes grej. Har man väldigt svårt att sitta still så är friskis kanon, och har man alldeles för lätt att sitta still så är friskis nödvändigt =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar