Jag kan inte låta bli att småfnissa lite åt min man. Han som alltid är positiv och glad blir som förbytt när det exempelvis (som idag) ska baxas in nya möbler i befintligt rum.
Vi har äntligen fått tag i en bra bäddsoffa, perfekt att fälla ut då våra Skåne- vänner kommer på besök till oss. Nu är det ju så att vårt hus är väldigt gammalt och väldigt snett och vint..... och väldigt opraktiskt däremellan.
Maken (som jag vet gillar den nya soffan) har vid flera tillfällen försökt ta ner mig på jorden och på ett moget sätt förklarat att det inte alls är säkert att vi får in en soffa i rummet. Detta då det första problemet blir den smala och lite branta trappan. Andra problemet är vår minimala takhöjd, vilket kan resultera i att den inte kommer kunna resas upp för att sedan transporteras över räcke, genom en smal passage och in genom dörren till rätt rum. Att just denna bäddsoffa väger massor med kilo har maken också poängterat vänligt för mig.
Jag har lite nonchalant hela tiden sagt något i stil med..... - Så klart det kommer gå. Sanningen är den att jag inte haft en blekaste aning om hur vida det skulle gå eller inte. Men det gaur om man vill, och jag har tänkt positivt..... fast lite på avstånd.
Jag har ju sett soffan i rummet framför mig i mitt huvud en längre tid nu, så visst sjutton måste det väl gå.
Min käcka inställning till det hela har nog provocerat min make något tror jag. Men snäll som han är så hade han idag fixat både släp och bärhjälp till vår (hans) utmaning.
Jag kan säga att det gick åt mycket muskelkraft, det rann massor av svett från deras pannor, det gick åt en del verktyg för att skruva isär alla lösa delar på soffan och min käre make hann med en hel del ord ur sitt inre register också.
MEN..... nu är den fina bäddsoffan på plats och jag (och maken) är hiskeligt nöjda och glada. Får ta en bild på lilla soffan imorgon..... och pussa lite extra på maken som tack för hjäpen.
Hoppas ni oxå har haft en fin fin kväll.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar