Fönsterputsningens fundersamma tjusning.....

Idag har jag gjort något som jag länge har sagt att jag avskyr. Jag har nämligen putsat fönster här hemma. I våras när alla människor pratade om att de putsat och bytt till sommargardiner så hade jag själv ingen lust eller ork alls till detta Jag menar, visst finns det väl viktigare saker här i vår värld än att putsa fönster? Och är nyputsade fönster något man strävar efter två gånger om året och gläds så ofantligt åt, ja då är jag inte riktigt överens om vad äkta glädje är.

När jag nu summerar min fönsterputsardag så drar jag min egen slutsats..... det var inte så hemskt som jag kom ihåg det. En stor anledning måste vara att jag under hela dagen hållit mig ackompanjerad av självaste Lars Winnerbäck, denna fina poetiska ordrika människa. På hög volym har han guidat mig runt bland storstadsbetong, soldater, strimmor, genom långa dagar och bakom järnvägsspår.

Vemodet i hans texter har idag bidragit till något vackert och fint. Jag har tittat ut genom mina nyputsade fönster, sett tuppen och hans hönor utanför husknuten, lyssnat till hans kuckelikuande. Jag har sett småtjejerna leka ute i trädgården, jag har gosat med de små kattungarna och jag har druckit te och spelat yatzy med maken. Oförskämt bra med andra ord. Jag fascineras över människors dragningskraft till storstäder, folkvimmel och lägenheter. Men gläds samtidigt åt att jag har förmånen att bo här i lugnet mitt på landet och att vi alla känner och dras åt olika håll där vi trivs och mår bra.

Att lyssna på herr W.s senaste texter med mycket vemod ger mig en lustig längtan att bjuda hem denna något sorgsna människa hit. Tänk vårt lantkök, ett stort fat med hembakta kanelbullar, en kopp kaffe och en knaprig mandelskorpa och ett parti yatzy. Undrar vad hans texter skulle handla om efter det? Eller skulle kanske jag åka iväg till storstaden för att leta fram känslan han vill förmedla.

Nä jag stannar nog här.

Kram