Fredagskalas

Igår var vi hemma hos min bror och firade hans födelsedag lite smått. Han har aldrig varit något för att ha kalas, gå på kalas eller fira födelsedagar. Men i år bestämde vi oss för att vi ville komma ändå, om inte annat för att träffas en kväll. Jag är lite osäker på om min bror tror att vi är storätare utöver det vanliga eller om han egentligen tyckte att vårt besök skulle bli riktigt trevligt. Faktum är att han i alla fall hade köpt ofantliga mängder mat, snacks och godis.

Det var smörgåstårta (mumsig sådan), kex i mängder, ostar i alla former och varianter, chips, jordnötter, salta pinnar och godis. Han bad mig ta med lussekatter som också åkte fram på bordet. Sen var det pepparkakor med ädelost, och kvar på bänken i köket stod en stor påse med ostbågar som vi inte ens öppnade. Till detta hade han köpt drycker av olika sorter och styrkor.
Jag var så mätt att jag nästan mådde illa efter att ha intagit diverse godsaker. Då kom min kära bror på att han glömt glöggen han köpt, och att han köpt dip-påsar men glömt gräddfilen, morötterna och blomkålen. Han var verkligen jättesugen på glögg, men jag fixade inte så mycket som en mun vatten till, jag var fullkomligt proppmätt.

Klockan åtta föreslog min bror att han och jag skulle åka till det närliggande stora möbelvaruhuset för att handla två förvaringsbänkar till hans lägenhet. Nu så här sent en fredagkväll var min kommentar. Vi surfade in för att se öppettiderna, men (tyvärr) de hade redan stängt. Jag tror inte han riktigt förstår hur jobbigt jag tycker det är att gå i detta varuhus när jag inte själv kan handla (det måste vara som att sätta en alkoholist i en bur omringad av mängder med öl och sprit). Kanske ingen bra jämförelse, men ni förstår kanske poängen, det är hemskt.

Vi bänkade oss framför På spåret (och blippade över lite till Idol emellanåt) men vi hörde inte så mycket av det. Stortjejen och lilltjejen hade fullt upp med att springa runt i lägenheten, slänga sig i sängen som är utan ben och i perfekt höjd för de små. Sen kämpade de båda två om att fånga morbrors och mormors (de var också där) uppmärksamhet samtidigt som de höll koll på godisskålarna konstant. Stortjejen som inte har några problem att erkänna att hon är trött (efter mig) bad mig bädda ner henne i sängen, sen somnade hon gott på några minuter.

Lilltjejen däremot, hon trotsade sömnen konstant (efter sin pappa). Istället för att sätta sig ner, lugna sig en stund och inse att hon faktiskt var riktigt trött så körde hon järnet. Hon skuttade, hoppade, skrattade, tjabbade och höll låda hela kvällen. Strax efter tio låg jag på golvet med min brors stora nya pläd omkring mig och kände hur jag höll på att somna. Och det var inte alls bra eftersom jag skulle köra hem. Så kvällen blev inte så sen igår tack vare mig. Som väl var så somnade lilltjejen i bilen hem och jag höll mig riktigt pigg och vaken.

Tusen tack lillebror för en trevlig kväll :)

En annorlunda morgon

Jag har endast varit vaken i drygt en timme, ändå har det hänt flera konstiga saker.
Jag satte mig upp i sängen efter att väckarklockan ringt, klädde på mig men insåg sen att jag var lite väl tidig. Då kröp jag ner igen fullt påklädd och snozade två gånger. Efter det klev jag upp ganska pigg och nöjd med mig själv. Åt en halv tallrik havregrynsgröt till frukost, fixade iordning mig (borstade håret och tänderna) och gjorde mig klar för avfärd.

Jag hade kommit ca en km på vår lilla bya väg när jag plötsligt ser några stora ben framför mig. Waaa en älg, och stor var den med. Den lunkar över och jag sitter lite anfådd och beskådar den efter inbromsningen jag gjort. Den kliver över en stenmur precis bredvid min bil och då ser jag ytterligare tre älgar en bit bort (kanske 20 meter)
Jag sitter där och njuter och tänker att dessa vackra djur kan finnas så nära mitt hem. "Mitt i skogen men ändå så nära" Tyvärr har det inte hunnit ljusna än så något kort kunde jag inte ta.
Efter att ha kikat klart fortsätter jag min färd mot den lilla staden och det väntande arbetet. Jag känner att jag har tuppaskinn över armarna. (gåshud säger nog en del).

Hinner nästan en mil när jag ser en man stå mitt i vägen. Oj då en polis, nu, klockan tjugo över sju en lördagmorgon. Ja ja, de ska säkert göra alkoholkontroll, mycket riktigt så var det. Men eftersom jag fortfarande var lite tagen av de fyra älgarna och inte kommit ner i varv än så börjar jag istället snacka på som sjutton med den uniformklädda mannen. Han var kanske trött för han verkade inte jätteintresserad av min älgberättelse men lyssnade nog ändå för att vara artig mot en kvinna som jag. Blåset fixade jag galant och inget alkohol fanns att skåda i mina andningsvägar. Polisen sa att det var okej att köra vidare, men medan jag tog på mig bältet så började han smyga runt bilen istället. Shit shit shit, skattemärket. Hmmm är det inte det som ligger hemma på vår köksbänkt, nä det var nog ett tag sen och det var nog inte vårt utan min lillebrors. Sa inte min man att det kommit bort för flera månader sen och att han skulle beställa ett nytt. Och det är jag övertygad om att han inte har gjort än. Åh nu när kontrollen gick så bra och så kommer säkert mannen runt för att ta ett snack med mig om en ynka liten lapp som felar på bilen. Nej nej nej, inte alls sugen på det nu. Och jag som ska iväg och jobba.

Men han lunkar fram mot bilen igen och verkar inte bry sig ett dugg om mig längre. Snabbt som attan startar jag bilen och kör iväg. När jag parkerar på jobbet går jag bakom bilen och kollar in märket som inte säger mig så mycket, men jag är säker på att det är alldeles för gammalt och att polisen måste haft dålig syn eller väldigt dålig belysning för att se det.

Nu kan jag i lugn och ro koncentrera mig på mitt jobb resten av dagen.

Du é min man......

Ibland är det så härligt att ha mycket att göra på jobbet. Idag tex så började jag ganska tidigt på morgonen och visste exakt vad jag skulle göra och i vilken ordning. Efter ca en timma får jag ett telefonsamtal av min jobbarkompis som berättar att hon försovit sig. Hon skulle börjat för en halvtimma sen och var precis nyvaken när hon ringde, stackarn. Det är min fasa att försova mig. Hur som helst så tog jag över hennes arbetsuppgifter också tills hon kom, inga problem.

Men nu är ju jag en sån människa som trivs allra bäst när jag är förberedd och har koll på läget, och den kollen tappade jag direkt. Hmmm
Och det är då jag är så otroligt tacksam över att jag är sååå LUGN. Tänk om jag stått där och stirrat och stressat, vad hade blivit bättre av det. Inget, exakt.
Så jag löste det lätt som en plätt.
Men då ringde telefonen igen. Det var min kära man.

Han hade (råkat) lägga sitt ena par bilnycklar i den bilen jag körde. Vi har två bilar och jag kan inte riktigt förstå varför man inte har båda bilnycklarna i samma nyckelknippa. Så nu satt han alltså där ute i skogen i vårt hus och kom ingenstans. Han skulle lämna lilltjejen på dagis klockan tio men insåg att han inte skulle hinna det. Då kom han på en idé. Han skulle ringa in till grannen och fråga om han fick låna hennes bil till dagis. Under tiden skulle han ringa till vår vän Herr H och kolla om han möjligtvis hade vägarna förbi under förmiddagen. Och på så sätt åka lite snålskjuts ner till den lilla staden där han jobbar. Telefonsamtalet avslutades och maken kändes ganska nöjd med sin lösning på problemet.

Knappt en halv minut gick sen ringde han upp igen. Ahhh ingen granne hemma, vad gör man då. Tur att han har en flexibel fru. Klart att man ställer upp när den man älskar sitter i knipa, så jag körde hem. Bad honon fixa en kopp te och två sportknäcke med fetaost tills jag kom hem. Var även tvungen att påpeka en gång till att jag inte förstår varför man inte har alla nycklar på samma ställe (hörde honom surra nån dålig förklaring om att det var längen sen han körde den andra bilen). Som om det skulle spela nån roll om nyckeln sitter i knippan oanvänd en vecka. Rostar den då eller, jag vet inte. Tungt att bära kanske?

När jag kom hem kilade maken med lätta steg ut till hönshuset(jag vet ju att han trivs där). När jag kom in och skulle äta mina två knäckebröd hade romantikern tänt tre ljus bredvid dem, lagt på röd paprika(vet inte om han försökt forma dem till ett hjärta som i pågens- reklamen, men jag hoppas och tror det) och skrivit en fin liten lapp till mig. Så rar han är min man. Tror nog att han ännu mer insåg hur förvirrad han faktiskt börjar bli. Han glömmer konstant var han lagt hammare, ställt kaffemuggen och så kränger han på sig lilltjejens strumpor helt ovetande. Men han är ju min man och det är jag evigt tacksam för.

Boken äntligen utläst

Jag måste bara berätta för alla er som inte tror mig. Jag har läst ut min bok, och det var ganska länge sen nu (2 veckor). Men det var betydligt längre sen jag började läsa den.
Det måste ju bara betyda att jag har väldigt mycket annat viktigt i mitt liv att göra. Jag vill ju så innerligt kunna koppla av med en bok, men tillfällena då jag unnar mig detta är lite för sällsynta. Får hoppas på skärpning.

http://blendablenda.blogspot.com/2008/11/nr-livet-stannar-malin-svstam.html
Kan väl säga att den i mina ögon var sådär. Första halvan var mycket intressant och väldigt tragisk då den handlar om en kvinna som miste större delen av sin familj under flodvågskatastrofen. Andra halvan handlar om hennes kommande år och hur hon faktiskt överlevde sig själv med all sorg och smärta hon gått igenom.

Luciafirande nr 2

Ikväll var det dags för stortjejen att lussa. Alla klasserna från förskoleklass upp till årskurs sex var med och gjorde ett jättestort luciatåg. Självklart så hade jag kameran med mig, och tur var väl det. Jag var tvungen att koncentrera mig på att ta kort, annars är jag övertygad om att jag inte kunnat låta bli att gråta. Jag blir så otroligt rörd vid såna här tillställningar.

Och ikväll var det något alldeles extra. Marken var täckt av vit härlig snö och under hela lussefirandet singlade snöflingor ner från himmelen, alldeles magiskt att stå utomhus då. Och denna vackra sång, jag är sååå imponerad av alla barnen som sjöng fantastiskt och verkligen såg ut att ha roligt. Det kommer bli ett härligt minne att bära med sig.

Min ljusstake

På söndag får jag tända det tredje ljuset i min fina ljusstake. Jag är så förtjust i denna lilla trälåda som jag köpte på en julmarknad på Kalmar slott för många år sedan. När jag köpte den visade också försäljaren att det är väldigt enkelt att skruva loss ljuskopparna och anväda lådan som fruktfat eller så övriga tiden på året. Men jag har inte vågat mig på att göra det än.Tror det kommer bli en sån där pryl som jag alltid tar fram om jularna och som ger mig extra mycket nostalgikänsla och värme inombords. Är lite rädd att jag ska förlora den känslan varje år om jag har den framme hela tiden, inte värt att chansa. Men jag får kanske byta ut nötterna någon gång, för de har nog hängt med sen jag köpte den tror jag.

Luciafirande nr 1

Nu har lilltjejen haft luciafirande på sitt dagis. Bilden talar för sig själv, en luciakö med deltagarna tätt tätt intill varandra. Småbarn är ju för goa. Lilltjejen satte sig lite på tvären då hon skulle skrida in i lokalen som en av två lucior. Men istället fick fröknarna dra in henne samtidigt som de försökte le och verka oberörda. Barnen bakom tryckte på och när lilltjejen äntligen stod där det var tänkt upptäckte hon till sin fasa att luciakronan började klia (jag hade klätt in den med glitter, ganska korkat). Hon avlägsnade sig från tåget (kön) och gick istället fram till mig och överlämnade kronan. Kommande minuter gjorde jag vad jag kunde för att få henne att gå tillbaks till kompisarna. När fem minuter återstod av lussandet gick hon fram och satte sig på golvet framför de andra.
Tror hon är som Lotta, envis som en gammal get.

Jag kom in :)

Jag borde hoppa, skutta och tjoa av glädje. Jag borde ringa runt till alla jag känner för att berätta det.
Nääää jag är inte gravid och jag har inte vunnit massor med pengar.
Nix, jag har kommit in på min utbildning jag sökt. En distansutbildning på halvfart.
Jag är jätteglad, verkligen. Men det är ju faktiskt så att jag jobbar heltid, har två ganska små barn och en hoper höns som behöver mig samt en stor längtan efter en hund. Sen är jag ju en riktig hemmamänniska, och den här kursen kräver att man är på skolan (universitet heter det nog lite fint tror jag) under fyra perioder a en vecka åt gången under det kommande året. Hua meja, jag som knappt kunde åka till Ullared eller till stora staden i öster innan jag började längta hem igen.
Jag ska självklart göra allt jag kan för att lyckas med min utbildning, men fattar inte riktigt hur.
Men intressant och spännande kommer det bli. Och det bästa är att jag har två vänner S och C som också ska gå samma första vecka som mig. Och de känner till skolan och lokalerna och kommer ta så väl hand om mig där. Det känns jätteskönt, för jag hatar verkligen att känna mig bortkommen på stora offentliga platser, hu

Födelsedagsbarnet

Vill bara säga grattis till min lillebror som fyller år idag. Hela 29 st.
Bilden tagen i somras då han lånade stortjejens solbrillor färdandes över ölandsbron.

Vill också passa på att tillägga att jag (eller kanske min man) kom ihåg att hissa flaggan idag när det är Nobeldagen. Ska bara komma ihåg att ta ner den ikväll också.

Kaninbehov

Jag förstår mig inte riktigt på min kanin här hemma. Han (jag tror Uffe är en han, han är döpt efter Ulf Lundell av min make) bor i ett stort hus på ca 6 kvadratmeter, och till det har han en stor hundgård. Med andra ord lever han som en prins, fast han har ju förstås ingen kaninkompis stackarn.
Hur som helst så ligger hans rastgård alldeles intill vår jordkällare. Uffe har grävt en lång gång under nätet och djupt ner i marken mot jordkällaren. Där nere bor han i omgångar, men jag förstår inte riktigt varför. Och inte sticker han iväg heller.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Min fråga är hur renliga kaniner egentligen är av sig. Jag upptäckte för ett tag sen att han fixat en egen liten toaletett i uterummet. Han har aldrig bajsat inne i det stora huset där golvet är täckt av mjukt sågspån. Nä då, han skuttar ut och gör sina behov på samma ställe varje dag. Är alla kaniner såna eller blir det lätt så när de har så mycket yta att vara på. I så fall tycker jag lite synd om alla kaniner som bor i små burar och tvingas göra sina behov där de står, men de kanske inte bryr sig så mycket som jag verkar göra.