Muffins och semlor

Nu har jag äntligen fått hem min bok "A piece of cake" som varit slut i den lokala bokhandeln sen innan jul. Igår kom maken hem med den och jag började så sakteliga bläddra igenom den. Log åt alla vackra bilder på mumsigheter som jag skulle vilja baka, men kanske inte borde. Varför ska det vara så att jag älskar att baka och laga god mat, men samtidigt så vågar jag knappt smaka på det innan vågen börjar röra sig uppåt. Trist tycker jag!

Jag vet att ett sätt att slippa lite av tyngden skulle vara att på ett effektivt sätt träna ett par dagar i veckan. Och jag vet att jag både borde och kanske måste ta tag i det nu. Men varför är jag inte motiverad? Åhhh jag blir lite arg på mig själv.

Men hur eller hur så slog jag upp en trevlig sida i boken ungefär 1,5 timme innan jag skulle iväg till jobbet idag. Jag och lilltjejen hjälptes åt att baka finfina blåbärsmuffins med smulpajstäcke. De blev riktigt tjusiga och såg verkligen goda ut. Precis när andra och sista plåten var klar kommer maken hem från stan med en påse i handen. Jag ser ju direkt på påsen vad det är i den. Smarriga semlor, de första för i år. Hmm från det lilla gemytliga konditoriet i den lilla staden, de som inte gör annat än att bakar det bästa av det bästa, alla kategorier. Nu stod jag alltså i köket med två plåtar blåbärsmuffins och en påse semlor. Vad gör man då?

Muffinsen fann jag inga problem alls över att låta bli. Men semlorna, och just från det stället, hu det är ju rent omöjligt. Stortjejen åt först upp all sin grädde på sin semla och tog sedan nästan all min grädde. Jag har inget emot grädde, men just på semlor vill jag inte ha så mycket. Locket gav jag till lilltjejen. Hon åt nämligen bara upp locket på sin semla, resten kletade hon ut över hela tallriken. Rackarns unge! Kvar var då underdelen av bullen plus mandelmassan. Jag tror nog att det är så jag egentligen skulle föredra en semla i min smak, och kanske lite lite grädde också. Så när jag nu tänker efter så var det nog inte så farligt ändå att smaka årets första semla :)

Jag hoppas på att muffinsen smakade bra och att familjen tar vars en ikväll. Eller att de kanske bjuder bort dem imorgon eller så. Bara så att jag snart kan få baka ytterligare nåt gott ur boken att bjuda någon på.

Voff

Jag känner mig bara tvungen att skriva ett inlägg till ikväll, ett kort men viktigt. Det är min bloggvän "Livet på landet" som återigen har gjort mig så glad med en vacker och genialisk hundbild. Hon känner numer till min ömma punkt HUND och ger mig nästan dagligen en vink om hur fantastiskt det är med en egen jycke. Som om jag inte visste det innan ;)
Hoppas ni är många som går in på hennes blogg och kikar på de fantastiska bilderna på sidan, jag gör det dagligen!

Jag lägger istället in en bild jag fick skickad till mig på mail idag.

En vän när det gäller

I morse skulle jag och granne B ta en fika igen efter ett långt uppehåll över jul och nyår. Vi träffades vid åtta då vi började i hönshuset där jag var tvungen att se de "små" Isbar och Marankycklingarna (där två ska bli mina, lyckliga jag). Sen fortsatte vi med att kika på Koola Viola och hennes kompisar i kackelstugan. Men de var mer intresserade av att undersöka den tomma hästboxen i stallet just då. Roligt nog så fick jag se en härlig tuppdans då den otroligt stiliga tuppen just humpat en höna framför ögonen på oss. Han såg inte riktigt klok ut i sin parningsdans, men han verkade väldigt nöjd.

Efter det hoppade vi ner i badtunnan en stund, fortsatte med lite te och macka och en herrans massa hönsprat och givetvis lite prat om annat också. Maken kom förbi och lämnade lilltjejen då han skulle vidare till jobbet och vi fortsatte att ta igen allt vi inte hunnit prata om den senaste tiden. Framåt halv tolv kom vi på den lysande idén att ta med lilltjejen ut i hönshuset, hon hade ju faktiskt inte sett kycklingarna på jättelänge. Vi tog förgivet att hon skulle jubla av glädje och vara lika entusiastisk som vi, men så blev det inte. Hon kikade in på kycklingarna, blängde lite på de stora hönsen och bad sedan om att få gå och sätta sig i bilen för att åka hem. Jag vet inte riktigt vad jag missat i min uppfostran, mina barn är ju inte alls intresserade av fjädrarna.

När min make senare kom hem från jobbet, berättade han att han träffat granne B.s man på stan. Och att han i sin tur hört rykten om att vi fikat i över fyra timmar. Skulle det vara något konstigt med det? Har man mycket viktigt att säga varandra så måste det få ta sin lilla tid, så är det bara.

En av sakerna granne B och jag diskuterade var om jag skulle våga öppna upp båda hönsgårdarna samtidigt. Jag är väldigt osäker på hur min brahmatupp fungerar, han känns fortfarande väldigt ungtuppig och jag har inte sett några tendenser till att han skulle vara könsmogen än (men han är ju enorm och har garanterat storlek XL i hönsfjäderdräkt). Och skulle han verkligen bry sig om småknattarna i granngården. Varken jag eller grannen trodde att det skulle bli några problem. De har ju lärt känna varandra under lång tid nu, fast med nät emellan.
När jag kom hem öppnade jag upp båda grindarna och släppte ut alla fjädrarna samtidigt. Allt var mycket lugnt och trevligt till en början. Fjädrarna skuttade glatt ut för att äta lite vete jag hade med mig men vad är det jag ser. Jo mitt framför ögonen på mig hoppar den smått gigantiska Brahmatuppen på min svarta lilla dvärgkochinhöna och naffsar henne i nackfjädrarna. Jösses vad förvånad jag blev, vad hade han på henne å göra? Han som är så stor och hon som är så pyttig. Det gick snabbt som sjutton att stänga in alla stora fjädrarna igen för att låta småfjädrarna fortsätta sin utevistelse i det fria. Puh vilken tur att jag inte lämnade de små liven ensamma ute. Nu är jag i alla fall övertygad om att jag är väldigt bra att ha för mina fjädrar.
En vän när det väl gäller liksom :)

Bara lite vinterbilder

Sommardäck, bruna bönor och dinkelvåfflor

Åter igen en långdag på jobbet, har inte riktig vant mig vid att jobba var och varannan dag än. Tidigare jobbade jag dygn och fick på så sätt mycket ledig tid varje vecka. Men nu är det andra tider och det är mycket positivt med det också.

Ikväll kom min lillebror förbi en liten stund. Han hade äntligen fått tummen ur för att hämta sina vinterdäck (det är väl ett tag sedan de skulle varit på). Ibland är det så med min kära bror att han vill så mycket men det har svårt att bli av. Jag sa ibland....
Det här med däcken tex, så länge han har kunnat låna firmabilen har han liksom inte behövt sin bil så mycket. Å andra sidan bor han i en stad där det sällan är vinterväglag och det är nog också lite av anledningen. Men han är smart min bror. Han ringde till polisen häromdagen för att höra hur mycket man får betala i böter om man blir stannad och har sommardäck på bilen. 800 kr per däck, alltså 3600 kr. Ganska dyrt pga att man inte riktigt orkat ta tag i det tidigare. Så lillebrorsan tog istället en runda hem till oss ikväll (vi har däcklager till flera i vårt stall) vilket vi är glada för, jag och barnen.

Det serverades granne B. våfflor med hälften dinkel i smeten och till det jordgubbssylt och vispgrädde. Barnen gillade kvällsmaten och blev både mätta och nöjda. Lillebror åt även han med god aptit, men skulle sedan vidare till sin fotbollsträning. Måste kännas underbart att springa av sig efter att ha käkat våfflor och grädde. Men han mår förmodligen betydligt bättre än mig som väljer att sätta mig vid datorn efter att ha intagit två mäktiga våfflor. Fast kanske inte, jag tror att jag mår ganska bra om man jämför med mitt dåliga samvete som dyker upp ibland.

På tal om mat så var jag och min jobbarkompis D och käkade lunch idag. Vi åt i en personalmatsal på ett äldreboende i den lilla staden där jag arbetar. Gissa vad det var till lunch då? Jo bruna bönor och stekt fläsk. Jag jublade av glädje. Jag älskar verkligen bruna bönor, men det blir aldrig att jag gör det hemma, för det är nog nästan det enda min make inte gillar. Och att köpa såna där korvar i disken på ICA gör jag inte, de smakar inte alls som hemgjorda. Så efter luchen var jag mätt som en plätt och nästan nostalgiskt lycklig. (Och ni vet väl vad som händer om man äter mycket bruna bönor va?? Tur att maken jobbar ikväll, för honom alltså) Det är hur många år sen som helst jag åt BB, och jag kan inte begripa varför. Det är ju bara att koka lite potatis till gubben så klarar han sig. Jag måste verkligen skärpa till mig, kan inte avstå sådant utan anledning. Nä här får det bli ändringar.

Men i alla fall, när min bror var hemma så sa han att han kanske även kommer förbi en stund imorgon...... och kanske på lördag förmiddag också. Det låter nästan lite för bra för att vara sant, men dyker han upp en stund imorgon så blir vi ju glada igen, och det ska vi ju sträva efter att vara. Meningen var att vi på antingen fredag eller lördag skulle tagit med honom till vår fantastiska skridskobana, åkt lite och grillat korv och så. Vi har nämligen märkt på honom den sista veckan att han är lite sugen på att ta på sig grillorna och testa. Han har ju för sjutton spelat hockey i unga år, det sitter säkert i. (tror han slutade när han var 12-13 år eller så)
Men när jag sitter och kollar på Smhi så blir jag lite osäker, det ska vara plusgrader ett par dagar nu. Plus betyder ju att isen smälter, och under isen finns en djup damm vilket inte verkar lovande. Sen är ju inte jag så haj på om det måste vara många plus under längre tid för att isen ska smälta. Men det kommer ju i vilket fall som helst att vara väldigt blött eftersom ingen har hunnit med att skotta där efter senaste snö- cenitmeterna som kom igår. Men vi kan ju alltid åka till den uppspolade isbanan i det lilla samhället jag växte upp i annars. Där finns ingen djup damm under utan bara en grusfotbolls plan. Och den är upplyst också. Hmm tåls att tänka på.

Liggsjukan har kommit

Så fort jag slutat jobba idag måste jag kila ut i kackelboa. Igår såg jag något misstänkt ute i ena hönshuset, och då menar jag inte att katten Zlatan hoppat in till mina Brahmor och New Hampshirehönor och stod och mumsade i sig att julskinkan som var kvar.

Nix jag såg en viltfärgad ulltuss ligga helt stilla under silkeshönsens egenfixade värprede (det under gödselplattan till sittpinnarna). Så mysigt tänker ni säkert, en liggsjuk höna. Och så kul med lite kycklingar om tre veckor. Men mitt spontana svar är nej, nej, nej!
Jag vill verkligen inte ha några små kycklingar nu, det är inte alls enligt planerna vare sig med ras eller tidpunkt på året. Kycklingar vill jag säkert ha framåt vårkanten när det är lite varmare. Nu är det urkallt och även om jag vet att hönsmamman säkert tar hand om sina små bebisar och värmer dem så vill jag inte ha några just nu.

Granne B tycker att jag ska peta under lite Hedemoraägg och ta fram kycklingar av dem. Men jag har ju ingen uppvärmd och mysig sadelkammare där jag kan få fram massor med plusgrader så här års. Är jag en grym och ond hönsägare om jag inte låter henne ruva nu? Tror nog att granne C tycker det, lite i alla fall. Hon är en sån sann djurvän denna C. Men jag ska nog höra med henne ändå, vad hon hade gjort hon som är rutinerad.

Nu är glada julen slut slut slut...

Lika mycket som jag längtar efter julen varje år, lika skönt tycker jag det är när man "städar" bort den. Jag brukar nästan alltid vänta till tjugondedag knut innan allt pynt och plock åker ut, men i år var tålamodet inte långvarigt. Igår plockade jag ihop alla julsakerna och klädde av den stackars granen som jag aldrig gjorde mig vän med.

Jag vet att min granne C förmodligen gråter och sliter sitt hår när hon hör hur jag gör. Hon har nämligen lika svårt varje år att ta farväl av julgrejerna och skulle helst ha kvar granen till vårkanten om hon fick välja.

Barnen tar jag istället med på julgransraskning på rätt dag och då dansar vi runt den stora julgranen i det lilla samhället istället. Mycket bra tycker jag.

Hur som helst så måste det väl vara ett vårtecken att julen är över, dagarna är ljusare och vi befinner oss på rätt sida nyår?

Jag vann

En sak till innan läggdags ikväll. Min käre vän herr H (som jag ibland kallar herr M har jag sett) har lagt ut en intern auktion bland sin släkt och sina vänner. Jag tror i och för sig att den mest är gjord för att reta mig men det erkänner han inte.

Hur som helst så handlar denna historia om att han och familjen under ett par dagar i januari behöver hundvakt. Jag älskar verkligen deras hund, en jaktlabrador, och det vet ju herr H om. Jag har sagt till honom flera gånger att jag gärna ställer upp som hundvakt och just därför vill han nu på detta vis verka lite svårflirtad. Han vill få mig att tro att alla han känner är precis lika angelägna som jag när det gäller att få vara passare, men jag vet att så är inte fallet (inte riktigt i alla fall).

Men idag erkände han det för mig. Jag är den utvalda som ska få äran att vara hundvakt i flera dagar. Skoj skoj tycker jag

Älskade årstider

Jag har nu suttit här vid datorn en stund och kollat in lite kort igen. Utanför fönstret blåser det iskalla stormvindar (tycker jag i alla fall) och det är lite sådär läskigt och mörkt med vinande ljud. Och av någon anledning hamnar jag på sommarbilderna bland våra kort. Jag har alltså suttit och drömt mig bort mot sommaren trots att jag älskar både vintern, våren och hösten. Jag måste vara som gjord för att bo i Sverige, jag älskar årstiderna nästan jämt. I alla fall när det är vinter då det ska vara vinter och sommar när det ska vara sommar, då älskar jag Sverige.