Skogsfynd..... djurspår!

Jag tog med mig Vilsa ut i skogen en kort stund idag. Ja alltså ännu längre ut i skogen än där vi bor, i den täta djupa skogen. Jag besökte den lilla grusvägen som efter en liten bit blir till en stig. Där har jag i alla år plockat mig lite kantareller, enda tills förra året. Då hade nämligen markägaren fått för sig att han skulle slänga ut mängder med röda tegelpannor just där. Sen skulle han ta sin stora traktor och köra fram och tillbaks över dessa tegelplattor tills stigen blev en tegelväg istället.

Förmodligen så är det något gammalt fiffigt sätt att använda tegel på och det har säkert något syfte ute i naturen, men snyggt är det då rakt inte. Nog om det nu.
När jag gick där på min gamla stig och retade mig lite på att teglet gjort att mina kantareller inte alls har samma chans att ploppa upp ur marken fick jag se en massa tassavtryck. Avtryck från något djur och jag har inte en aning om vad det kan vara. Jag är verkligen urkass på sånt. Hare har jag lärt mig då man liksom ser skutten i slagen.

Är det någon som vet vad det här kan vara ifrån för djur? Jag som alltid varit en riktig tuffing i skogen (förutom när det gäller att passera kohagar då) är numer en riktig fegis. Jag tycker det är urläskigt att traska omkring och se vart vildsvinen har varit. Fy, och de är ju så nära överallt känns det som. Försöker man sedan förklara sin rädsla för någon av det manliga könet som till råga på allt är jägare, tja då får man inget medlidande direkt. Åhhåååå de skulle aldrig göra något, den enda gången det kan hända något är om du hamnar mellan suggan och kultingarna. Men HUR ska jag då veta ifall jag är mellan henne och kultingarna när jag befinner mig mitt ute i skogen tillsammans med min lilla hundvalp- ungdom??? Nä just det, klura på den ni!

Jag vill inte känna mig så där mesig och rädd när jag går i skogen. Jag sjunger och visslar, tjoar och pratar med Vilsa på ett märkligt konstigt sätt. Men ändå tycker jag det är läskigt. Har jag min gamle vän M med mig i skogen är jag helt plötsligt hur lugn som helst. Vet inte om det beror på att hon kan skrämma bort otäckingarna eller ifall hon väsnas mer än jag. Men hon är så härligt orädd och jag minns att hon även var det då vi var ute och gick kvällspomenader i en ganska stor stad hon bodde i för några år sedan. Nå väl, jag får väl skaffa mig lite musik i öronen och ta mod till mig och ge mig ut i urskogen någon dag igen snart.

Ps. tro nu inte att jag tror att det är vildsvinsavtryck på bilden för det tror jag inte. Inte heller är det hund då det inte finns några hundar alls i det området. Men lite nyfiken är jag allt.....