Hönsresa

Jag kan inte fatta det själv!
Att jag lyckades stå emot när mina grannar idag åkte på hönsresa. Jag ville på ett sätt följa med, men jag har en svaghet jag själv är otroligt medveten om. Finns det höns jag gillar till salu så har jag väldigt svårt att stå emot, utan kommer garanterat hem med några pippifåglar i en wellpapplåda. Senaste gången jag var iväg hade jag sån otur och fick med mig en massa sjuka djur hem, vilket jag inte upptäckte förrän långt senare.

Nä för tillfället är min lilla besättning alldeles lagom, särskilt med tanke på att det snart är vinter. Jag kommer säkert utöka med några individer till framåt våren.

Hemma i mitt stall, omgjort till hönshus finns följande fjäderfä- raser.
Brahma- stora, stiliga och lugna. Min lilla Astrid är en riktig knähöna.
New hampshire- dessa var inte riktigt pigga när jag köpte dem, men jag försöker få dem att må riktigt gott här hemma. Jag gillar deras härligt röd-bruna färg.
Dvärgkochin- dessa små godingar är de charmigaste jag har. Så otroligt tillgivna, hoppar gärna upp i knät och barnens (och mina) små kelgrisar.
Sabelpoot- ganska nyinköpta och även de har varit lite krassliga sen jag hämtade dem. Men små och mycket vackra i sin färgskala.
Silkeshöns- Gillar verkligen att titta på dessa små dunbollar, men av någon anledning så kommer vi inte riktigt överens mentalt. Kan inte sätta fingret på vad det är, de känns lite stirriga, men på avstånd gillar jag dem.
Hedemorahöns- Dessa köpte jag i våras, men även de är lite smårädda (om man jämför med dvärgkochin och brahma, hi hi). Men de är så jättevackra i alla sina olika kulörer.
Sen har jag även maran- och isbarkycklingar på gång hemma hos granne B. Jag hoppas att det kanske blir nån höna kvar till mig. Och skulle det inte bli det så är jag övertygad om att hon kläcker fram nya till mig till våren.

Inget är som mammas bak

Det är nåt sånt i den stilen min kära make brukar säga till barnen tror jag. Bilden till vänster känns lite missvisande då det i mina ögon ser ut som gigantiska berg av pepparkakor hemma på bänken. Jag har ta mig tusan stått och bakat hela dagen, puh.

Det blev såklart inte riktigt som jag hade tänkt mig, eller hoppats på. Lilltjejen som fortfarande inte har kommit hem följde med mormor o herr L på julmarknad idag, mysigt! Maken var först lite trött efter gårdagens partaj med jobbet, men fick sen bråttom ut efter frukost. Han löste inte ens melodikrysset. Nä han skulle elda sa han, och det var ingen lögn kan jag tala om. Han eldade nog allt som kom i hans väg. Det gamla soffbordet hamnade på brasan, liksom massor med annan bråte han hittade lite var stans ute i våra små förråd.

Kvar var jag och stortjejen som skulle baka pepparkakor. Vi bestämde oss för att fråga grannflickan H om hon ville vara med och baka. Hon kom in och tjejerna var jätteflitiga en hel timme. De kavlade och fnissade om vartannat, men bestämde sig efter en stund för att gå ut istället.

Kvar blev då jag!
Med en enorm pepparkaksdeg, ha! Som jag har bakat idag säger jag bara, kavlat, tryckt och gräddat. Och inte brände jag mycket heller (är så lätt att glömma en plåt om något kommer emellan). Men idag kom inget emellan, mer än lite lunch förstås, men sånt gör man ju på rutin.

Nu är jag ialla fall klar med baket, och förutom alla kakorna så blev de också alla delar till det traditionella pepparkakshuset. Imorgon ska vi sätta ihop det och göra det riktigt fint. Återkommer med bild om det blir bra.

Förresten syns det att jag har gjort pepparkakshundar, typ flattar? Tror allt att det där med hund förföljer mig.

Balder

Känner bara mig tvungen att skriva några rader om våra vänner i Skåne, M o M.
Fröken M har jag känt sen jag var sex år då hon flyttade in och blev granne med mig. Sen dess har vi varit bästa vänner och kommer säkert alltid förbli.
Herr M är då sambo med Fröken M och för ovanlighets skull så beskriver jag honom som lång, snäll och lika teknikgalen som min man.

Vi försöker träffas ganska regelbundet (varannan månad el så) och har under åren hittat på en del kul ihop.
Vi har dock en regel då vi träffas, att varje gång spela minst ett parti poker. Nu är det ju så att våra kära män lägger ner väldigt mycket energi på att tänka i spelet och vill för allt i världen inte förlora mot oss tjejer. Det är bara ett problem.
Vi spelar tydligen inte riktigt som man ska........enligt dem.

Nä, när vi spelar har vi väldigt svårt att lägga oss, trots att korten är ganska dåliga, särskilt Fröken M. Att vi sedan lyckas få in nån näst intill omöjlig pokerhand (statistiskt sätt enl männen) kan göra min kära make smått illröd om öronen. Men erkänner han då att vi spelat bra?? Näää då, för det är bara tur. Ha säger jag, jag är övertygad om att man måste tro på turen lite oftare. För träffas man bara en gång varannan månad och spelar kort så måste det vara trist att ge sig på att vara skicklig också. Särskilt när vi har fullt upp med diverse drycker och allt godis.

Något som däremot är skickligt är om vi i vår lilla pokerkassa får ihop tillräckligt med pengar för att kunna göra något riktigt skoj framöver. Men jag håller tummarna och fortsätter hoppas på turen.

Ps. Bilden föreställer min kompis Fröken M efter att ha åkt Balder på Liseberg för 1,5 år sen. Sen dess kallad Balderfrissan
Ps igen. Får ändra min förklaring till kortet ovan. Min man påpekade att kortet inte alls är taget i Göteborg utan på en strand i Halmstad. Å visst när jag tänker efter har han ju helt rätt. Men det var efter ett Balder-åk på Liseberg frissan kom till och förmodligen blåste det mycket i Halmstad just den dagen vi var där, med tanke på frisyren. Nog om det oviktiga nu.

Mamma- dotter kväll

Lilltjejen fick jag aldrig med mig hem efter Ikea resan idag. Låter allvarligt men saken är den att hon stannade kvar hos mormor som bor halvvägs hem till oss. Maken är ute och käkar med jobbet och kvar är jag och stortjejen (som egentligen inte är mer än 5 år).

Vi bestämde oss för att ha en riktigt mamma- dotter dag. Vi skulle ta med pizza hem från stan, men det blev att vi satte oss på pizzerian och åt där. Inte varje dag man äter den nygräddad, men gott var det och riktigt trevligt.

När vi kom hem hade vi storslagna planer på hur kvällen skulle forsätta. Men det blev inte riktigt så, tjejen började gäspa nästan direkt. Jag ville hålla henne vaken en stund till och började därför locka med diverse godsaker, men utan nåt större resultat. Kom då på att vi hade köpt oss två skraplotter (såna som tar lite tid att skrapa) och lockade med dem till min dotters stora förtjusning. Hon uthärdade den ena lotten med gott och trött humör, men när det var dags för den andra började ögonlocken bli tunga. Hon somnade gott i mitt knä utan att vi vunnit nånting på lotterna. Men för att sammanfatta vår mamma- dotterkväll så blev den både mysig och bra, fast kanske inte så lång.

Läser just nu

Jag har ett begär när det börjar närma sig jul och jag står i kön i mataffären.
Alla dessa inredningstidningar som lockar med den ena bilden vackrare än den andra. Jag tycker det är en speciell känsla att krypa upp i soffan och drömma sig iväg till julen som faktiskt bara är en månad bort. Jag tycker det finns så mycket värme och glädje med julen och jag mår liksom bra när jag bläddrar i dessa tidningar. Kanske är därifrån jag fått min ljus- inspiration, vad vet jag. Jag gillar det i alla fall.

Ljus

Har idag varit och besökt det gigantiska och helt underbara IKEA tillsammans med lilldottern. Tyvärr fick vi stressa oss igenom alla fantastiska avdelningar pga att vi hade en tid att passa, suck! Men vad gör väl det, jag var ju där en stund i alla fall. Av det jag fick med mig hem var nog ca 70 % av allt ljus. Blockljus i rött och vitt, vanliga vita kronljus och så värmeljus. Kan berätta att vi har en ganska stor konsumtion av ljus under hela höst- och vinterhalvåret.

Vårt hus är liksom ett typiskt "tända ljus hus", gammalt som gatan och lågt till tak. Vi har även börjat ha en lykta tänd ute på trappan, det känns lite välkomnande och så tycker jag. Fast med tanke på att vi bor mitt ute i skogen och det sällan kommer "helt appropå- besök" på kvällarna så vet jag inte vad det är bra för.

Nu är det ju så att vi fått in en viss rutin på kvällarna då vi ska blåsa ut alla dessa ljus innan läggdags. Ljuset på trappan har däremot inte hittat sin givna plats i våra blås-rutiner än, så vi glömmer det ofta. Som mest brann det konstant i fyra dygn, eftersom vi glömde det på kvällen och på dagen då det var ljust (om man nu kan kalla det så i november) såg vi inte att det brann. Det måste i alla fall varit bra ljus som varade så länge.

Förra helgen fick jag istället se en mycket lämplig atteralj hos min svägerska L. Det var ett litet klot som hon lagt i ena blomkrukan vid ingången till huset. Fru L är så där otroligt pysslig, allt stämmer alltid in i minsta detalj och vad hon än tar sig för så blir det alltid perfekt. När hon bjuder på mat, vilket hon är en klippa på, så ser det aldrig för mycket ut. Fattar ni, det är lätt att laga mat, men svårt att lägga upp det så att det fortfarande ser nätt och lite lagom ut, men det kan Fru L. *Fusk, fusk, fusk*

Tillbaks till klotet. Det är alltså ett runt klot i plast som ser lite frostat ut. Detta klot drivs av solceller och laddar sig alltså dagtid för att sen lysa på kvällen. Och det bästa av allt, man behöver aldrig stänga av det.

Inte lika mysigt som ljus såklart, men ett bra alternativ.
Jag köpte själv ett klot här om dagen, men har inte satt ut det bland mina nervissnade och stelfrusna sommarblommor än.
Ska fixa till det när snön töat bort och lägga in en bild.

Symöte

Varannan torsdag vallfärdar "tanterna" (där ingår jag) i vår by hem till varandra för att ha symöte. Jag bodde ganska många år i vår lilla by innan jag började delta i dessa tillställningar. Av en slump var jag förbi hos granne C när hon berättade att hon var på väg till symöte. För mig lät det då väldigt gammalmodigt och inte alls intressant. Men granne C övertalade mig (var nog inte så svårt) att komma hem till henne gången efter då det var hennes tur att agera värdinna.

Sagt och gjort, jag tog mig dit. Men jag som varken är nån hejare på att sticka eller sy tog med mig diverse smågrejer och satt och slog in paket till barnens adventskalender istället. Granne B som på den tiden inte heller var så vidare flink när det gäller korsstygn och maskor lagade allt som oftast makens kläder (som tycks gå sönder titt som tätt).

I min fantasi hade jag innan jag gick dit första en liten tanke om vad de gjorde på mötena. Massor med skvaller och prat om kakrecept och så. Men när jag var där och insåg att de här tanterna syr ju på riktigt, blev jag lite smått chockad. Det var dukar och stickningar i mängder och alla var flitiga som få. Fick också reda på att denna lilla junta startade nån gång på 60-talet och håller på än. Snacka om att man känner för att förvalta detta kulturarv.

Nu har jag varit med i över ett år och det känns lite som om mötena ändrats en aning. Jag och granne B har lärt oss sticka och känner oss ganska stolta över detta. Av någon konstig anledning har det också införts att dricka vin mitt i veckorna. Träffarna blir senare och senare (förstår inte hur tanterna orkar vara vakna så sent), och ordet plockmat har fått en helt ny betydelse. Jag måste erkänna att jag inte alls trodde man kunde ha så här kul när man från början bara har en sak gemensamt- att man bor i samma by. Men kul har vi och arvet ska vi fortsätta förvalta väl.

När livet stannar- Malin Sävstam

Jag kan ju inte vara sämre än min granne B och min kära man. Att läsa i det tempot granne B gör ligger inte riktigt för mig även om jag vill. Jag har liksom lite svårt att koncentrera mig på att läsa när det finns så mycket annat man kan (läs måste) göras. Som tex baka, laga mat, plocka bland diverse prylar här i huset och surfa.

Men en och en annan bok läser jag faktiskt, och för tillfället är det den här boken. Jag kommer förmodligen inte skriva så mycket mer om böckerna än ifall jag tycker de är bra eller dåliga.

Men visst ser det bra ut? Och som jag skrev tidigare, jag vill faktiskt läsa mer......

Kolmården

Vill bara visa min lycka över den lilla minisemester vi hade i september. Vi åkte till Kolmården över en helg, där vi bodde hos en mycket gästvänlig familj, lite släkt i släkten eller hur man ser det.
Denna familj består av en delfintokig mamma, en pappa och deras tre barn.

På något sätt så kretsade mycket av denna helgen kring två nyfödda delfinkalvar på Kolmården. Vi fick följa dem via en webbkamera kvällstid, och fick utöver det direktrapporter kontinuerligt av delfinskötare P.

Jag som påstår att jag brinner för mitt jobb, pyttsan!
Fru P brinner för sitt jobb på ett sätt jag aldrig tidigare skådat. Jag ger mig sjutton på att hon tillägnar delfinerna en tanke varje vaken sekund. Tänk att ha ett gäng delfiner som familjemedlemmar, fast nån kilometer ifrån. Kunna åka till dem i ur och skur och träna, umgås och snacka lite. Och att alltid få samma glada och härliga bemötande. ( Precis som att ha hund)
Häftigt!

Eftersom vi fick tillfälle att gå back stage och klappa dessa godingar, måste jag ju så klart lägga ut nån bild också. Vill påstå att det var ett besök som gjorde stort intryck på oss alla.
Ett stort tack till fru P och hennes familj.

Vovve!!!

Jag försöker stå emot det dagligen, men tanken kommer oftare och oftare smygande.
Känner mig lite som en svikare när jag börjar tänka dessa tankar, även om jag vet att det finns många med mig som fungerar likadant.
Vad jag pratar om, jo tanken på ny vovve.
Jag vet ju att jag aldrig kommer kunna ersätta min förra hund. Men det är ju inte heller det som är meningen, för inte ska hon ersättas. Snarare kompletteras.

Jag känner mig nästan som en smygalkoholist när jag surfar in på hundsidorna. Hoppas på att ingen ser mig och gör någon det så är jag beredd på en liten vit lögn snabbt som ögat. Vet inte varför jag känner på det här viset, jag är ju inte dummare än att jag begriper att min hund inte kommer tillbaks till mig igen.

Men den längtan efter hund som jag börjar känna nu stör mig. Jag har inte varit ute och gått en vanlig promenad på eget initiativ sen i somras. Ni hör ju själva hur korkat det låter, jag som älskar att promenera. Och sedan vi fick ta bort Pepsi så känner jag ingen som helst glädje och mening i att gå. Och vad blir då följden av det, jo man sitter vid datorn och skriver massa goja istället ;), blir allmänt lat och bekväm och för att inte tala om trött.

Nä det vet i sjutton om jag inte ska kliva ut ur garderoben och berätta för omvärlden om mina tankar kring en ny jycke. Jag menar, alla vet ju att jag älskar hundar så varför ljuga. Å jag som är så dålig på att ljuga.
Nä go vänner, jag erkänner- JAG VILL HA EN VOVVE .....men inte nu.......men kanke till sommaren.