Adventskalender

Jag sitter nu för tredje året i rad och försöker förstå mig på mig själv och varför jag gör som jag gör ibland. När min äldsta tjej var tre år så ville jag göra henne glad i decembermörkret och ordnade en adventskalender med små paket i. Och ja, hon blev nog ganska glad, för inte hade hon väntat sig det. Lilltjejen var då endast några månader och var inte involverad i det hela. Men den månaden blev tydligen starten på en stark tradition i vår lilla familj.

Året efter föll det sig helt naturligt att jag givetvis ville göra små presenter till båda töserna, de blir ju så glada och tycker det är så kul. Efter att fjolårets kalender var avslutad gick tankarna ut på att i mycket god tid hitta små finurliga prylar att slå in i paketen. För det gör ju absolut inget om allt är färdigt redan i oktober, och det känns ju inte lika kostsamt som när man ska fixa till 48 paket sista veckan i november. Och är man ändå på Ullared så fixar man ju lätt som en plätt en massa bra prylar.

För det är faktiskt så med mig att jag tycker det ska vara ganska vettiga saker de får. Alltså inte godis mån- sön, nix det går bort hos mig.

I år har jag under hösten haft fullt upp, bytt jobb, pysslat om hönsen, funderat på hund igen och otroligt nog inte haft en tanke på denna kalender. Jag kom dock på den för ett tag sen när jag var uppe på vinden för att hämta ner barnens vinterkläder. Då låg den där, fint i hopvikt i en vrå. Jag gjorde en chansning och låtsades ha glömt bort den totalt. Har inte nämnt något om den till någon av barnen och hoppades in i det sista att även de glömt.(hur grym kan man vara som mamma egentligen, låtsas glömma en tradition. Skulle jag då nästa år kanske låtsats glömma midsommarafton istället, för att jag inte orkar plocka blommor till kransarna. Nä fy det är så man skäms. Först starta en tradition sen........)

Tur att man har en dotter som har ett minne som inte liknar något annat. Hon minns allt, både det mest oväsentliga men också saker som jag ofta borde komma ihåg men inte gör. Hon minns sånt som hänt för flera år sen trots sin unga ålder, nästan lite läskigt ibland, med tanke på sin mammas minne vill säga.
I fredags eftermiddag påminde hon mig i alla fall med en väldigt tydlig och bestämd stämma.
- Mamma, du vet väl att det är första december på måndag och att vi brukar ha vår almanacka med paket i trärummet då. (vi kallar vårt vardagsrum för trärummet då hela rummets väggar består av timmer i orginal).
Jag kunde ju inget annat än att plocka ner kalendern och börja fundera. Skrev en liten lapp till min man som skulle till stan på vad han kunde tänkas köpa. På bara några timmar ordnades klappar till de första tio dagarna. Nu är det bara 14 kvar, puh. Och bara en dag kvar till första december.
Men vad gör man väl när små barnaögon tindrar?