En del vänner har man känt ganska länge under sina år på den här planeten. En av dem är pojken eller jag menar Herr H.
Herr H och jag körde moped tillsammans när vi var 15 år. Vi spelade också innebandy på en grym nivå i samhällets stora och ganska slitna sporthall. På den tiden ( låter som om jag var lastgammal igen) spelade man mer för att det var skoj, och lagen bestod alltid av både tjejer och killar. Det var också i denna sporthall som Herr H lärde känna min man. Herr H var under sin ungdom en ganska kul prick, alltid nära till skratt och alltid lika rolig att driva med. Sen var det alltid enkelt att veta vilket håll han skulle springa när han försökte ta sig förbi en i innebandyn, halva tungan var alltid utanför och pekade exakt åt rätt håll.
Nu låter det ju nästan som om han är den tristaste av de trista i mogen ålder, men nä, inte riktigt. Det är faktiskt väldigt ofta som han skrattar i vårt sällskap, han riktigt sänker sig till sin vanliga nivå igen. Typ Stefan o Krister- nivån. Av nån konstig anledning så hamnar allt som oftast min man och Herr H där så fort de träffas, om de inte leker med datorer eller mobiltelefoner förstås.
I vardagen har han gått och blivit en duktig företagare. Munläder har han ju alltid haft (kanske efter båda sina föräldrar :) så försäljaryrket sitter som en smäck på honom. Men att denna kille från denna lilla lilla by kunde bli så seriös och allvarlig, det trodde jag inte.
För drygt ett år sedan valde jag och maken att bli just fru o make. Vi skulle gifta oss, och i hela den planen med giftemål så ligger ju ett ganska stort ansvar på toastmastern.
Vi valde givetvis att tillfråga Herr H. Att han skulle tacka ja var vi ganska övertygade om, men att han skulle gå in så i rollen att han både fick stressymptom och sömnbesvär hade vi aldrig kunnat ana. Stackarn!!
Men dagen D gjorde han och många med honom till en av de bästa i mitt liv. Givetvis hade han stor hjälp av sin sambo, min vän Fröken J som styrde upp honom lite i sitt arbete.
På tal om arbete så är det ju så med Herr H att han är en av få i detta land som har sin käresta som chef. Något han ska ha en eloge för, mycket strongt och manligt. Och det är ju så att det viktigaste ändå är att man gör ett gott jobb, och det gör han verkligen- han jobbar mycket.
Och jobbar man mycket så mycket så är det viktigt med egentid ibland. Herr H som har allt man kan begära av en man, host host, har nu äntligen hittat sitt fritidsintresse bland urval som tex cross och innebandy.
Han har nämligen börjat på ridskola, jo han har det, det är säkert. Jo, den Herr H! Hade ni aldrig kunnat tro det? Inte jag heller kanske, men en del har det i blodet.
Men återigen visar han hur strong han är, han viker sig inte för kritiserande kompisar utan berättar stolt och öppet om sin nya livsstil. Att jag sen inte riktigt kan se honom framför mig i ett par supertighta ridbyxor, kontrollerande både stigbyglar, tömmar och spö är ju en helt annan sak. Och det säger kanske mer om mig än om honom.
Hur eller hur så gillar jag honom som vän, och det är inte alla som får ett så här långt inlägg på min sida. (kanske inte alla det går att hitta så mkt att skriva om heller)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar