Ibland mår man bara så bra.För ett tag sen så hittade vi vårt gamla Nintendo ute i garaget. Det är ett sånt där gammalt hederligt Nintendo, som varit med om en hel del i vår hårda värld. För väldigt många år sen när det var som mest populärt att spela dessa spel, var vi som fastlåsta vid denna gråa lilla låda. Jag och min lillebror spelade jämt. Vid ett tillfälle hade vi detta spel utlånat, och huset där spelet för tillfället var inackorderat i brann.
Vad jag vill säga med detta är att om man är ett Nintendo och har klarat både stökiga och oförsiktiga barn, samt enorma brännskador- då är man värd att plockas in och spelas på.
Sagt och gjort, vi tog in vårt Nintendo för ett tag sen, och det är precis lika roligt än. Känner att Super Mario har gått och blivit som en gammal god vän till mig.
Men denna vän vågar jag inte ha för intim kontakt med, det är liksom en vän man kanske träffar en gång varannan vecka eller så. Varför undrar ni kanske.
Jo för annars skulle all min tid gå åt till att spela tv-spel. Man blir ju som trollbunden av Super Mario och hans världar. Och en sak som är lite läskigt är att man av någon anledning minns var alla extraliv gömmer sig och hur man går för att hoppa över banor och andra klurigheter. När det finns så mycket man borde hålla reda på men som man alltid glömmer. Men sånt här, helt onödigt! Och säkert 15 år sedan man spelade det, men det finns gömt långt in i skallen, färdigt att plockas fram när som helst.
Det måste ju ändå vara ett bevis på att herr Mario betyder väldigt mycket för oss 70-talister, i synnerhet för mig. Hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar