Symöte

Varannan torsdag vallfärdar "tanterna" (där ingår jag) i vår by hem till varandra för att ha symöte. Jag bodde ganska många år i vår lilla by innan jag började delta i dessa tillställningar. Av en slump var jag förbi hos granne C när hon berättade att hon var på väg till symöte. För mig lät det då väldigt gammalmodigt och inte alls intressant. Men granne C övertalade mig (var nog inte så svårt) att komma hem till henne gången efter då det var hennes tur att agera värdinna.

Sagt och gjort, jag tog mig dit. Men jag som varken är nån hejare på att sticka eller sy tog med mig diverse smågrejer och satt och slog in paket till barnens adventskalender istället. Granne B som på den tiden inte heller var så vidare flink när det gäller korsstygn och maskor lagade allt som oftast makens kläder (som tycks gå sönder titt som tätt).

I min fantasi hade jag innan jag gick dit första en liten tanke om vad de gjorde på mötena. Massor med skvaller och prat om kakrecept och så. Men när jag var där och insåg att de här tanterna syr ju på riktigt, blev jag lite smått chockad. Det var dukar och stickningar i mängder och alla var flitiga som få. Fick också reda på att denna lilla junta startade nån gång på 60-talet och håller på än. Snacka om att man känner för att förvalta detta kulturarv.

Nu har jag varit med i över ett år och det känns lite som om mötena ändrats en aning. Jag och granne B har lärt oss sticka och känner oss ganska stolta över detta. Av någon konstig anledning har det också införts att dricka vin mitt i veckorna. Träffarna blir senare och senare (förstår inte hur tanterna orkar vara vakna så sent), och ordet plockmat har fått en helt ny betydelse. Jag måste erkänna att jag inte alls trodde man kunde ha så här kul när man från början bara har en sak gemensamt- att man bor i samma by. Men kul har vi och arvet ska vi fortsätta förvalta väl.