Tuppar och vapenfett

Jag har jobbat så evinnerligt mycket sen jul att jag knappt hunnit besöka mitt hönshus. Inte mer än då jag traskat ut för att hämta lite ägg eller släcka lampan för kvällen. Jag ringde min granne M för ett par dagar sen. Honom ringer jag alltid de gånger jag har en tupp eller två jag vill bli av med. Jag vet att det låter väldigt enkelt och odramatiskt när jag skriver så, men ack så praktiskt, det måste jag erkänna. Han kommer bara hit med en trevlig liten låda bottenfull med friskt hö, tar med sig fjädrarna som ska vandra vidare och sen behöver jag inte fundera mer. Mycket bra för lilla blödiga mig ( och ännu bättre för min ännu blödigare man).

Idag var granne M och hämtade två tuppar som var något överflödiga i kackelboa. Han hade även med sig sin fru, min granne C, då hon skulle ge mig lite experthjälp med mina silkeshöns. Hon har själv hur många silke som helst i sitt ena hönshus, små ullbollar överallt. Mina tre silke går tillsammans med mina dvärgkochin. För ett tag sen upptäckte jag början till kalkben på silkesfjädrarna. Jag tycker verkligen det är jobbigt när hönsen får olika sorters åkommor, oavsett om det är löss, kvalster, ögonsvullnader eller som i det här fallet kalkben. När jag upptäckte det på hönsen gjorde jag som jag läst lite här och var, borstade benen noga med såpavatten och smorde sen in dem med vaselin. Väntade några dagar, sen vaselin igen. Inget hände, benen såg likadana ut efter en vecka. Jag avvaktade ett tag till och när jag sedan kollade över dem noga igen så tyckte jag benen såg riktigt förskräckliga ut. Det var då jag ringde
granne C om hjälp. Hon har varit länge i silkesbranchen och kan sånt här tänkte jag (samtidigt som jag började fundera på vad jag kan ha gjort för fel under min behandling)

När ikväll mitt grannpar nere ifrån byn klev in i stallet hos mig fick jag mig en härlig syn. Granne C kom iförd en mörkblå scoteroverall (såg jätteskön ut så jag menar inget illa med den). Men sen trär hon på sig ett par latexhandskar, såna jag använder på jobbet, tar fram en stor burk med Kronans vapenfett och ser allmänt redo ut. Jag börjar jaga silkeshöns, plockar upp dem en och en och hon smörjer och masserar. Granne C.s man står mest och gapar över mina hönsfärdigheter. Det är nämligen så att för ca ett halvår sen hade jag en silkeshöna som låg på ägg, och henne hade jag av någon konstig anledning otrolig respekt för (för att inte tala om min man, alltså han hade också respekt för hönan och inget annat). Vi skulle flytta över hönan till en annan box (mina höns bor i hästboxar omgjorda till hönshus), men varje gång jag närmade mig hönan börjad hon morra. Och detta fick till följd att jag blev jätterädd varje gång jag hukade mig framför henne. Det kallar jag respekt! Det var då jag fick ringa granne M om hjälp. Han körde upp till oss samma kväll för att assistera. Jag kan säga att det tog honom ungefär 30 sekunder att flytta hönan från det ena stället till det andra. Varsågod sa han med ett sånt där kolugnt leende på läpparna. Snacka om att jag kände mig fånig.

Men nu gapade alltså granne M av förvåning. Han såg hur jag vuxit som hönsmänniska och hur oerhört orädd och händig jag blivit. Här plockade jag ikväll upp den ena hönan efter den andra och kände ingen respekt över huvud taget för silkeshönan jag tidigare varit så skraj för. Vilken utveckling jag genomgått, helt otroligt. Och tänk att händelsen med den morrande silkeshönan känns som evigheter sen, för inte har väl jag varit sådär fjompig, kan jag aldrig tänka mig. Nu är ju hönsen mina bästa vänner, dem jag pratar med om ditt och datt och som alltid blir glada att se mig, (som en hund ungefär) särskilt när jag har något gott med mig.

Och sen har jag fått lära av de erfarna att Kronans vapenfett är effektivt mot kalkben. Ska bli intressant att se om det funkar, men jag tror stenhårt på grannarnas kunskaper. Det bästa av allt var att granne C blev strålande glad då hon såg att jag skulle skicka med dem en silkestupp hem i lådan. - Den vill jag ha, sa hon glatt. Hon fick ta bort sin silkestupp i höstas och var nu tupplös. Och tänk så bra det blev, den vita silkestuppen kommer få ett liv även efter nyår. Sen måste jag också tillägga att granne C inte alls tyckte benen på fjädrarna såg så allvarliga ut som jag trodde. Hon bara skrattade lite åt mitt nojiga beteende och sa att hon sett mycket värre ben än så här, det här var inte så farligt. Skönt skönt tycker jag.