Igår var vi på kalas igen. Den här gången var det min kusins minsta flicka som fyllde ett år. Vi kom dit klockan tre och började med att mumsa smörgåstårta, kex och ost, barnen åt kycklingtacos. När alla var riktigt mätta och mörkret hade infunnit sig traskade vi ner till deras lilla damm bakom ladugården. Vi snörade på oss skridskorna och åkte nästan allihop. Eller i alla fall 12 av16 gäster, inte illa. Imitten spelades det lite hockey/bandy och utanför banan åkte vi som behövde lite mer utrymme. Isen var perfekt, blank och slät (med undantag för lite skrovliga plättar här och var), och mannen i huset hade satt upp en stor strålkastare. Med andra ord kände vi oss lite som NHL-spelare eller deltagare i Stjärnor på is. Kul hade vi och efter åkturen var alla väldigt kaffesugna, alla utom jag som istället längtade efter en stor kopp te.
Barnen måste ha fått mycket energi av all den friska luften, för när vi kom in igen var de så fulla av bus och skrattade så de kiknade. Inte en tendens till att de visade sig trötta, och inget pip eller gnäll. Kusinen dukade fram bullar, kakor, glass och tårta. Ja jösses vilken avslutning på kvällen. Jag var riktigt mätt och go trots att jag bara tog en gång av godsakerna. Hon hade gjort polkagrisglass som var sååå mumsig och busenkel. Bara vaniljvisp och krossade polkagrisar som läggs i form och fryses in igen. För många år sen hade jag och min vän J dille på att alltid göra sådan dajmglass, jag tror vi åt det nästan varje gång vi träffades. Ett tips till alla med tidsbrist och dålig fantasi, och man kan variera det hur mycket som helst.
Efter tårtan började sällskapen att dra sig hemåt, men som vanligt hade vi svårt att slita oss. Jag fattar inte varför det nästan alltid är vi som stannar kvar längst när det är kalas någonstans. Vi är nog inte mycket för att ta avsked helt enkelt, eller så behöver vi flera timmar på oss innan vi kommer igång riktigt. Svårstartade kanske? Vad vet jag. Eller tycker vi bara att det är så kul när vi väl träffas så det lätt blir ganska långvarigt. Strunt samma.
Jag satt ute i köket och pratade lite med kusinen när våra två män kom ut till oss. Lite lätt berusade av öl och whiskey och med breda leenden berättade de att de suttit och planerat en kommande vuxenkväll. Men eftersom de kom ut till oss så tolkade jag snabbt det hela som att de behövde lite assistens, någon som styrde upp deras tankar och idéer lite. Och av någon konstig anledning så blev denna någon jag. Varför har jag så svårt att släppa taget om sånt här? Varför måste jag alltid ta fram papper och penna och skriva upp och styra och ställa. Jag vet i och för sig att jag gör det ganska bra, styr och ställer alltså. Men samtidigt så vet jag att grabbarna skulle fixa det själva, fast lite mer omständigt och krångligt kanske ;)
Men jag skrev och vi bollade alla tankar och idéer fram och tillbaks och tillslut hade vi kommit fram till en, som vi tror, ganska trevlig kväll fram i mars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar