Igår kväll besökte byns alla tanter granne C för att ha det riktigt trevligt på årets första symöte. Innan jag ens kommit upp för hennes trappa mot farstu kvisten mötte mig just den synen jag fasat över. Att jag samma dag fast några timmar tidigare haft vårkänslor kändes som bortblåst.
För hos granne C lever julen ända fram till påska om hon får bestämma. Det var som att kliva in i ett tomtelandskap utan dess like. Hon skulle ta mig sjutton passa i ett sånt där "hemma hos" reportage i någon veckotidning. Det var tomtar överallt, och då menar jag verkligen överallt. I varje liten vrå stod det en tomte, både i vardagsrum, sovrum, kök och farstu. Badrummet var jag aldrig inne i, men det fanns säkert en uppsjö av tomtar där också. I fönsterna hade hon lagt ut bomull (föreställande snö) och på den stod det tomtar tätt tätt från kant till kant. Julgranen stod i ett hörn, vackert pyntad, frisk och fin. Men nu? I slutet av januari, då jag bytt ut allt mitt röda mot vackra tulpaner och ljusa gardiner.
Men det som förbryllar mig mest är att stollan plockar fram allt det där kvällen innan julafton. Hon berättade att hon i år jobbade den 23.e och istället fick hålla på med plockandet långt in på natten. Hua det är så långt ifrån min verklighet man kan komma, men jag säger absolut inte att det är fel på något sätt, tvärtom. Charmigt liksom, och väldigt ambitiöst att orka med det varje år. Hon hade även hunnit med att damma alla dessa rödtoppar en gång under senaste månaden, bara det få mig att krypa ur skinnet.
Symötet var i alla fall riktigt trevligt och hon är ju så duktig på att laga mat och baka fru C. Hon hade bakat bröd och gjort paj med en massa mumsiga tillbehör. Till det serverades rött vin, mineralvatten och cider. Men det som slog allt var desserten. En oemotståndlig glasstårta, kladdig chokladbotten och ovanpå det en smarrig hallonglass. Vackert och gott för att beskriva det enkelt.
För ovanlighetens skull var det igår ingen som sydde eller stickade. Den enda som hade framme något var granne S som visade upp en liten duk hon börjat brodera på. Av någon konstig anledning hade vi väl så mycket att prata om efter det långa juluppehållet, att sydoningar kändes överflödigt. Och prata det kan de, tanterna i byn. På hela den tiden vi träffas är det inte många minuters tystnad, eller sekunders. Nä, en riktigt lyckad start på den nya syterminen blev det och kul att nästan alla kunde komma.
Och lite hönsprat hann vi med borta på kanten där vi hönstokar hamnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar