Jag vann

En sak till innan läggdags ikväll. Min käre vän herr H (som jag ibland kallar herr M har jag sett) har lagt ut en intern auktion bland sin släkt och sina vänner. Jag tror i och för sig att den mest är gjord för att reta mig men det erkänner han inte.

Hur som helst så handlar denna historia om att han och familjen under ett par dagar i januari behöver hundvakt. Jag älskar verkligen deras hund, en jaktlabrador, och det vet ju herr H om. Jag har sagt till honom flera gånger att jag gärna ställer upp som hundvakt och just därför vill han nu på detta vis verka lite svårflirtad. Han vill få mig att tro att alla han känner är precis lika angelägna som jag när det gäller att få vara passare, men jag vet att så är inte fallet (inte riktigt i alla fall).

Men idag erkände han det för mig. Jag är den utvalda som ska få äran att vara hundvakt i flera dagar. Skoj skoj tycker jag

Älskade årstider

Jag har nu suttit här vid datorn en stund och kollat in lite kort igen. Utanför fönstret blåser det iskalla stormvindar (tycker jag i alla fall) och det är lite sådär läskigt och mörkt med vinande ljud. Och av någon anledning hamnar jag på sommarbilderna bland våra kort. Jag har alltså suttit och drömt mig bort mot sommaren trots att jag älskar både vintern, våren och hösten. Jag måste vara som gjord för att bo i Sverige, jag älskar årstiderna nästan jämt. I alla fall när det är vinter då det ska vara vinter och sommar när det ska vara sommar, då älskar jag Sverige.

Gråa katter

Jag är ingen kattmänniska och har aldrig varit det. Nix jag är en hundmänniska ut i fingerspetsarna. Men jag gillar katter och tror att jag skulle gilla dem ännu mer om jag inte var allergisk. Våra katter är stallkatter och vårt stall är jättestort, så det går ingen nöd på dem alls. Nu under vinterns kalla dagar har vi en uppvärmd hundkoja till dem inne i stallet och där ligger de och päser mest hela dagarna.

Jag har en viss förkärlek till gråa katter, tycker på något sätt att de är extra vackra. Den första katten vi skaffade när vi flyttade ut hit på landet var ljusgrå och hade knallblå ögon. Han var så oerhört vacker och jag gillade honom verkligen. Maken döpte honom till Zidane eftersom fotbollsspelaren Zinedine Zidane var omåttligt populär då. Min kära pappa som har lite dålig hörsel då han inte anväder sin hörapparat trodde att katten hette Saddam, vilket alla tyckte läte jättekul. Alla utom jag, fy sjutton att heta som herr Hussein. Istället började jag kalla honom för Måns, vilket jag tyckte var både enklare och mer neutralt.

Den andra katten som kom hit, Zäta, är en röd-vit honkatt som min make fick överta från en jobbarkompis vars dotter blivit allergisk. Jag och denna katten kom aldrig riktigt överens, jag vet inte varför, men jag har alltid hävdat att hon inte är riktigt som hon ska. Hon känns inte renlig, som jag tycker att katter ska vara, hon gör sina behov lite där hon står. Min make tycker nog jag är lite hård i mitt prat om den här katten, men jag tror ändå han tycker lite så han också.

Den första gråa katten vi skaffade blev sorgligt nog överkörd här nere i byn. Så nu stod vi helt plötsligt kvar med bara en katt med ett mycket märkligt beteende. Och inte kunde hon bo helt ensam ute i stallet, sånt går bara inte för sig :)
Så av en slump hittade jag två små ursöta kattsyskon som var till salu. En ljusgul och en grå. Jag föll för dem båda två, de såg ut som två små ulltussar i olika färger och en enorm päls. Maken morrade lite när jag berättade, men snäll som han är så fick Zlatan och Zingo också flytta hem till oss. Dessa två katter har hela tiden varit riktiga kelgrisar. Jag som egentligen inte tål dem har ändå tagit upp dem och kelat och gosat massor med gånger, och sedan genast gått in och tvättat händerna för att slippa klia mig med kattfingrar i ögonen.

Men nu i höstas så försvann väl den gråa katten för oss. Lilla Zingo som jag hela tiden varit så jätteförtjust i. Varför varför varför?
Hon har stuckit iväg sina svängar förut, men alltid kommit tillbaks inom en vecka eller så. Men nu har hon varit borta i flera månader och det är urkallt ute så hoppet har liksom försvunnit. Min fråga är nu såklart, varför just mina gråa katter försvinner från mig. Är det förutbestämt att de jag gillar allra bäst inte ska få finnas kvar hos oss. Undrar om jag skulle våga mig på att skaffa en grå katt igen? Jag vet inte.

En utedag med lyxlunch

Efter en konstig kväll, en natt med lite varierande sömn i dotterns säng och en morgon med både trötta barn och föräldrar, så blev den här dagen alldeles underbar. Jag kan förstå hur Askungen kände sig då hon stod lite drömmande i fönstret och garderobsdörren med hennes nysydda klänning öppnade sig. Ungefär så känner jag mig idag. Varm, lugn och väldigt tacksam.

Tacksam över att allt gick så bra igår kväll, att vi fortfarande har vårt gamla kära hus kvar, att ingen blev skadad och att vi har varandra i familjen. Låter kanske lite djupt, men man hinner inse hur sårbar man är när sånt här inträffar.

Som väl var så var även våra vänner J och M trötta idag, så vi bokade in skridskoåkningen klockan elva istället för tio. Passade mig perfekt eftersom jag skulle ha förberett en stor gryta Gulaschsoppa igår kväll, men det blev ju aldrig av. Istället började jag skära kött till soppan klockan åtta imorse och två timmar senare var den så gott som klar på spisen och doftade härligt.

Vi knatade iväg bort till dammen på avtalad tid och stannade tills klockan tre- fyra nånting. I början åkte vi skridskor och spelade hockey (eller vad man ska kalla det). Sen var det dags för de lux lunchen som idag bestod av grillad hamburgare i bröd med dressing, kethup och gurka. Det var så ofantligt gott, jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle smaka så bra. Det är garanterat något vi kommer njuta av vid fler utedagar. Herr M käkade såklart sina korvar som vanligt, men jag har för mig att han smakade en burgare han oxå. Som pricken över i.et hade J fixat chokladbollar till allihop, så jäkla gott det också. När vi lunchat klart kom våra grannar med vänner bort till dammen. Helt plötsligt var vi ett ganska stort gäng och det är inte illa i vår lilla by. Är nog bara vi symötena vi är så många på samma ställe. Men trevligt hade vi och vi fortsatte vårt skridskoåkande en stund till. Lilltjejen var sig inte riktigt lik idag, gnäll, gråt och emellanåt ilsk som ett bi. J sprang varv efter varv på isen runt den lilla ön med lilltjejen åkande på en snowracer efter sig, men så fort hon stannade kom gnället igen. Men efter mycket trugande fick vi tillslut bädda ner henne i pulkan med ett varmt fårskinn under sig och flera filtar över sig. Då lugnade hon sig och föräldrarna kunde lira hockey en liten stund till.

När alla var nöjda med utedagen promenerade vi hemåt, rosiga om kinderna och mycket nöjda. Jag värmde på soppan och fixade lite bröd att ha till. Sen satt vi där vid köksbordet allihop, iklädda underställ och raggsockar och fick riktig fjällsemesterkänsla. Det kanske tom kan bli en sån semester nån gång framöver, vi verkar funka riktigt bra i kollektiv.

Soteld och blåljus

För två timmar sedan stod jag i mitt lantkök i godan ro och gjorde pannbiff och kladdig chokladtårta. Jag skulle just sätta in kakan i ugnen för gräddning när jag hörde ett wrooom bakom mig, det lät nästan som ett jetplan eller nåt. Ljudet kom från vår järnspis vi har i köket. Vi hade eldat lite under kvällen eftersom det varit så hiskeligt kallt hela dagen och vårt hus är lite smådragigt. Ljudet tilltog och jag gick fram och synade spisen. När jag kikade upp mot skorsten upptäckte jag att det brann för fullt bakom en lucka på murstocken. Röda lågor som lät enormt mycket och blev starkare och starkare hela tiden. Jag ropade på maken som sprang ner på två sekunder och konstaterade soteld fortare än kvickt och bad mig ringa SOS.

Jag ringde och en vänlig och lugn kvinna tog emot mitt samtal. Försökte på ett någorlunda lugnt sätt förklara för henne vad som inträffat. Hon berättade att räddningstjänsten redan var på väg, men hon behövde veta lite mer exakt vart vi bor. Busenkelt tycker jag, kör den lilla vägen tills du passerar skylten med vår by.s namn på, sväng upp höger direkt efter skylten, du kommer till två hus, vi bor i det högra. Samtidigt bad jag om att få lite råd om vad vi under tiden skulle göra för att det inte skulle bli värre. Stänga alla spjällen, väck barnen och ta med dem ut. UT i tio minusgrader när det är i skorstenen det brinner, hua meja.

Sms.ade granne B om läget och att vi eventuellt skulle bli tvungna att våldgästa dem en stund. Inga problem så klart. Men vi ville stanna kvar tills brandmännen kom i alla fall. Min femåring blev smått panikslagen trots att jag på det lugnaste sätt man kan tänka sig förklarade situationen för henne. Jag sa att det kan ju faktiskt vara så att det är vår vän L som kommer till oss, han jobbar ju som brandman och honom känner du ju. Hon ställde de mest avancerade frågor man kan tänka sig av en femåring, om röken och skorstenen och gud vet allt.

När vi sedan såg det första blåljuset komma nere i byn kom jag på att vi kanske ska ringa in till våra närmsta grannar också. Annars undrar väl de var tusan det är frågan om. Lite halvchockad förklarade jag för henne att allt var lugnt och att vi hade soteld (som om jag fattade nåt om sånt). Under tiden stod min make utanför med en ficklampa för att räddningstjänsten skulle se oss. Ambulansen kom som en raket på grusvägen här utanför, tvärnitade framför maken och började lite uppjagade ställa en massa frågor om var vi andra fanns, om vi var evakuerade mm. Maken förklarade att allt var ganska lugnt nu, elden hade minskat, ingen rökutveckling i huset, inga skadade osv. Då lugnade de sig direkt.

Vi satt inne och såg den ena brandbilen efter den andra köra raka vägen förbi vår infart. Men va tusan gör man nu då? Då ringde SOS och sa att vi skulle gå ut till vägen och visa oss. Bara det att det är 200 meter ner till vägen och dit skulle vi inte hinna, hmmm. Kvinnan i telefonen hade alltså inte lyssnat så noggrant på min busenkla förklaring, eller hade hon kanske skrivit fel i allt pladder jag bidrog henne med. Hon satt nämligen och sa att hon kunde se exakt vilket hus det var och det stämde precis med min förklaring. Nu satt vi istället och såg den ena brandbilen efter den andra backa tillbaks längs vägen och köra upp mot vårt hus istället.

Först kom två poliser in. De hade fått information om att det inte bara var en "vanlig" soteld utan något mer. Tydligen så kör inte polisen ut på soteldsutryckningar, men de kände kanske doften av nybakad chokladkaka, vad vet jag. De kikade lite, pratade lite och avlägsnade sig sedan ganska snabbt. Under tiden hade fyra enorma brandbilar kört upp vid vårt hus, det blinkade blått överallt och barnen var allmänt ängsliga. Hela alltet kändes som en dålig accionfilm där vi var några b- skådespelande huvudrollsinnehavare. Jag satt ju mest hela tiden hos barnen och hörde inte riktigt alla diskussionerna mellan gubbarna i köket, på taket och ute i trädgården. Jösses vilket rabalder i vår lilla by.

Den siste som anlände för kvällen var sotaren, en väldigt trevlig prick med massor av kunskap. Jag ska gå ner och få lite mer detaljerad information av maken snart, men det sista jag hörde innan de åkte var att mur stocken var rejäl och bra och att vi självklart skulle fortsätta elda i järnspisen även i fortsättningen. Och det kändes skönt, frågan är om man vågar det ändå på ett tag nu. För ganska läskigt var det. Nu stod jag ju med ryggen mot och märkte det direkt, tänk om vi suttit vid tv.n eller kanske gått och lagt oss för kvällen. Hua meja, den tanken vågar jag inte ens tänka. Men som i alla sagor så blev slutet gott, allting gott för oss ikväll. Vilket vi är otroligt tacksamma över. För fy va många konstiga tankar jag hann tänka under den kvarten det tog för räddningstjänsten att ta sig ut hit till oss i skogen.
Ps. jag trodde allt att brandmän var snygga, unga och vältränade killar, men hit kom det bara gubbar i övre medelåldern. Men duktiga var de och det är ju huvudsaken :)

Och jag som inte trodde jag skulle ha något att blogga om ikväll.....

Bullerbymys hos mig??

Men tackar tackar granne B, vilken fin utmärkelse du skickar vidare till mig. Jag känner inte riktigt att vi spelar i samma division när det gäller bloggandet, men det är kanske inte det viktigaste och jag kommer aldrig nå upp till din nivå. Jag skriver ju mest för att skriva av mig och för att uppdatera mitt dåliga minne med lite kort. Hur som helst så är det väldigt kul, annars hade jag ju inte gjort det. Och lite mys-pysig är jag allt :)

Jag hinner tyvärr inte följa så många bloggar, men en jag fastnat för den sista tiden är följande
http://bentesegen.blogspot.com/
Bentes sida"Livet på landet" har under senaste tiden förgyllt min tillvaro lite extra. Underbara vinterbilder varvade med hundbilder som bara gör mig ännu mer sugen på jycke. Varmt och behagligt på en och samma gång.
Den här bloggen kommer jag garanterat följa framöver

Skridskor, hockey och grillkorv

Var jag som i ett lyckorus igår efter att ha lekt "Bambi på hal is", så är det inget mot hur jag känner mig idag. Jag brukar ibland smågnälla lite över vintern, inte alls som min granne B förstås, utan lite så där lagom. Så som alla andra gör, de man stöter på när man är och handlar och inte vet vad man har gemensamt att prata om. Då pratar man väder helt enkelt.

Men jag älskar verkligen vintern när det är snö (vit, inte brun), blå himmel och hög luft. Men det får inte bli så nedrans kallt för länge, för det är urtrist att behöva springa ut till hönshusen flera gånger om dagen (min man är ganska duktig på det) bara för att knacka loss is från vattenautomaterna och fylla på med nytt ljummet vatten. Is ska vara på sjön inte i kackelboa, så det så.

Idag har det varit riktigt kallt tycker jag, i alla fall för att bo på den breddgraden där vi bor. Men jag har njutit av det i fulla drag. Våra vänner J, M och deras barn samt barnens farmor kom hit på förmiddagen för att åka skridskor med oss. Jag menar nu är vi ju riktigt rutinerade när det gäller iskonster och så. Vår lilltjej har aldrig tidigare stått på ett par skridskor, inte heller deras dotter. Men shit va jag blev imponerad av dem. Det känns ju som om vår lilltjej nyss lärde sig gå (tja, det är kanske 2,5 år sen) och nu står hon här på ett par skridskor och ser ut som om hon aldrig gjort annat. Det är allt så man blir lite stolt, men barn måste ha ett helt annat anlag för bra balans tror jag.

Jag började med att åka lite som jag gjorde igår, ett varv runt den pyttelilla ön, samt en vändning på den så fint uppskottade hockeybanan. Kändes lite vant efter gårdagen faktiskt. (Förresten så är ordet faktiskt ett ord jag använder ofta i den här bloggen. Varje gång jag skriver det så skäms jag nästan lite, men ordet måste nog betyda ganska mycket för mig eller kan det vara så att jag har dålig fantasi och inte kan hitta någon lämplig synonym att byta ut ordet med ibland, jag vet inte. Hur som helst så kommer jag fortsätta använda det i samma utsträckning, så jag hoppas inga läsare stör sig för mycket på det ;)

Min vän J som inte åkt skridskor på flera flera år var lite nervös till en början, men gled sen runt längs banan lätt som en plätt (enligt mig). Hennes svärmor hade steget inne och jag tror nog att hon själv kände sig ganska nöjd med uppvisningen. Hon såg nästan ut som en riktig konståkerska, fast några årsmodeller äldre bara. Så där åkte vi runt runt, stannade och plockade upp lilltjejen ibland, småpratade lite och hade så där allmänt mystrevligt. Vi stod och sa till varandra flera gånger att det här är allt livskvalité hörrni! Och alla höll med, till och med herr M, men inte förrän han fått en nygrillad halvsotig korv i handen och lite vinglögg i glaset. Då mös även han ute i kylan.

Han pustade lite över att hans underställ var alldeles för varmt (han är säljare och jag har för mig att han säljer den sortens klädesplagg i sin butik) Kan vara så att han fiskade efter att få mig att köpa ett sånt underställ, jag stod nämligen och huttrade lite just när han kläckte ur sig det, men jag vet inte riktigt. Det kan säkert lika gärna vara hans bristande kondition som gjort sig påmind efter att han åkt ett par varv och skottat lite snö på banan. Men sånt ska ju inte jag uttala mig om, jag har ju ingen aning..... ha ha!

Hur som helst så var allt himlans trevligt enda tills jag fick låna lille O.s ena hockeyklubba. Då blev allt helt plötsligt SKITKUL! Jag hade i och för sig nog med att hålla balansen på skridskorna, men det hade ju O ockskå så där var vi ganska jämna. Men att i all sin tafflighet snurra omkring på isen med klubba och puck iförd en alldeles för liten Jofahjälm var en sån kick. Jag måste sett fullkomligt bedrövlig ut, men det struntade jag i så länge jag hade roligt. Tänk om granne B.s man hade sett mig, han som är gammal rutinerad hockeyspelare. Han måste fått klåda över hela kroppen och bett mig flytta ännu längre ut i skogen eller nåt, hi hi
Jag tror nog aldrig han sett ett sånt stolpskott förut, men jag sken som en sol, så pass att mina tänder blev iskalla och jag kom på att jag nog borde ha haft munnen stängd lite mer. Men hur lätt är det att skratta med stängd mun när du åker skridskor, testa det om du kan.

Vi grillade korv, käkade min julkola (som jag gör allt för att bli av med nu) och njöt av varma drycker. Samtidigt kom vi fram till att alla är lediga på tisdag och att vi då måste göra om detta äventyr igen. Av någon konstig anledning började vi genast planera vad vi ska äta då. Resultatet blev att vi ska grilla hamburgare och lite korv för herr M.s skull. J ska fixa chokladbollar till kaffet och jag ska bjuda på Gulaschsoppa när vi senare traskar hem till oss. Känns som om även det kommer bli en lyckad dag.

Efter dagens åktur kände vi oss som familjen som ska ta kort i en fotoautomat i Sällskapsresefilmen när de är i fjällen. Ungefär så gick det till när vi alla skulle duscha bort svett och röklukten snabbt som sjutton innan det var dags att ta bilen ner till den lilla staden igen. För även om jag har haft en kanondag på isen så har hela tiden en liten tanke funnits hos min mamma och hennes otroligt goda kroppkakor. Och jag tror, att hade det inte varit för kroppkakorna så hade vi aldrig klarat av att duscha och ta oss till stan med så lite tid på oss. Men vi gjorde det, blev inte mer än tio minuter sena. Kroppkakorna smakade ljuvligt som vanligt och alla blev proppmätta på mindre än en halvtimma. Precis som det ska vara.

Skrev jag förresten att jag har känningar i rygg och fotleder ikväll, men värre än så är det inte. Sen gjorde jag en miss idag. Jag tog inte ett enda kort på någon med skridskor på fötterna. Men jag kan garantera att vi åkte mycket och länge.

Stjärnor på is

Nu sitter jag här som en urblåst ballong- mätt, trött och alldeles väderbiten efter en fantastisk dag. Våra vänner M och M kom ju igår tillsammans med sin lilla dotter. Kvällen var jättetrevlig om än lite intensiv, i alla fall när vi lekte paketleken. Och resultatet i leken blev ganska rättvis, ingen behövde gå tomhänt från bordet. Vi spelade sedan poker, texas holdem, under flera timmar. Alltid lika kul, speciellt när man vinner (som jag gjorde). Eftersom ingen av oss var trött efter kortspelandet så fortsatte vi med att spela geni. Vi körde tjejerna mot killarna och även här vill jag lite försiktigt understryka att vi tjejer vann, till killarnas förtret. Jag kan dock inte säga att jag bidrog med några enorma kunskaper, utan det var nog mest M.s förtjänst. I säng kom vi inte förrän efter klockan två, då ganska trötta och nöjda med kvällen.

Idag vaknade vi av att lilla E kvittrade som en fågelunge inne i sitt sovrum, ett ganska behagligt ljud att vakna till faktiskt. Alla utom barnen var ganska trötta de första morgontimmarna. Vi hade sedan tidigare bestämt oss för att ha en utedag idag. Maken och döttrarna var härom dagen borta vid dammen som ligger några hundra meter från huset. De hade med sig en borrmaskin och borrade hål i isen för att se hur tjock den var. Hela 10 cm var den, och det är enligt min man helt okej om man vill åka skridskor. Så morgonens bestyr klarades av ganska fort, sedan gav vi oss iväg till den lilla staden för att ragga upp lite skridskor. Maken hade hittat sina gamla, likaså hittade vi en kasse full med skridskor till barnen. Nu saknades det alltså två par i storlek 38 till M och mig. Bara det att vi envisades om att vi ville ha killskridskor, alltså såna de har när de spelar hockey. Vi förstår inte alls varför man måste ha konståkningsskridskor bara för att man är tjej. De är ju både smalare och har klack, passar inte mig och mina fötter alls. Sen hade vi ju ett problem till, herr M. Han är en sisådär två meter lång, och är man så lång så är det ganska vanligt att man även har stora fötter. Herr M har storlek 47 i skor, vilket inte är jättevanligt.

När vi besökte den lilla sportbutiken som funnits i staden i 100 år minst, var avdelningen för begagnade skridskor helt uttömd. Det känns som om det varit rusning dit de sista dagarna, och när vi var där inne var det flera stycken och kikade på skrillor. Vi gick då vidare till den andra sportbutiken i den lilla staden. Där fanns inga begagnade alls, och de billigaste de hade där kostade 500 kronor. M körde på teorin att om han köpte dem där så skulle han inte behöva köpa nya skridskor mer under de närmsta tio åren, och då är ju inte kostnaden per år så stor. Jag var väldigt tveksam till en början. Det beror nog främst på att jag aldrig stått på ett par skridskor. Eller det har jag kanske någon gång när jag var väldigt liten, men inget jag har något minne av. Jag minns däremot att jag varje gång det var dags för skridskor i skolan hade många ursäkter på lager för att slippa.

Men inte sjutton ska väl mina barn växa upp med en mamma som står och tittar på när de ska lära sig. Näpp, skulle det ske så skulle det göra det nu. När dammen var täckt av is, ute i skogen där ingen skulle se mina vurpor. När jag satte i foten i den grå grabbskridskon så kändes den så rätt, bred och behaglig på nåt vis. Men 500 spänn, det är ju inte klokt. Tänk om jag bara åker idag, tycker det är urtrist och aldrig mer vill åka. Då är 500 kronor ganska mycket att slänga ut. Men om jag däremot skulle gilla det, ja då.....
Så där höll jag på tills min man sa- Köp dem nu då! Skulle du ångra dig får du väl sälja dem för några hundra, det är väl inte värre än så. Så jag köpte dem. Mannen i kassan berättade noggrannt hur värdelöst slipade nya skridskor är, att industrislipade inte går att åka på. Så mannen i kassan tog med dem ut på lagret, slipade till dem, förklarade lite mer på fackspråk vad han gjort och överlämnade dem sedan till mig med nöjd min. Likadant gjorde han för herr M som också köpte ett par, fast i storlek 47, båtar nästan.

Så fort vi kom hem packade vi ner allt vi behövde och tog den fem minuter långa promenaden till isrinken. Grabbarna började med att göra upp eld inför korvgrillningen, sedan fortsatte de med att skotta isbanan. Med varsen skyffel skottade de sig runt, runt, runt tills det blev en riktigt bra skridskoväg att åka på. Två av våra grannar kom också och var med och åkte. Lilla E och vår lilltjej åkte pulka efter de vuxna, stortjejen testade skridskorna och jag gjorde det jag aldrig trott mig våga. Jag snörade på mig skrillorna och åkte, inga jätteskär eller så, men jag stod på benen (gjorde en liten vurpa när jag stod still, men det var allt). Och jag hade aldrig kunnat ana att det kunde vara så roligt. Visst jag fick lite ont i fötterna och jag hade defenitivt ingen skönstil, men det kvittar ju när man har kul. Så skridskoköpet ångrar jag absolut inte.

Nu är de här

Nu har våra långväga gäster kommit och vi har redan hunnit med två måltider och en mättande fika. Jag fattar inte varför eller hur det kommer sig att vi alltid ska unna oss så mycket gott när vi träffas. Vi började dagen med lunch tillsammans, kasslersoppa med pasta- en klassiker som både barn och vuxna brukar gilla, så även den här gången. Till det hade jag ciabatta, en jättegod bake off variant från frysen. Framåt eftermiddagen gjorde jag en ananaspaj och serverade lite vaniljglass till, alla jublade och mumsade i sig som bara den. Ikväll fixade jag något som jag brukar kalla grekisk pytt i panna. Det är en allt i ett rätt, jättepraktiskt och gott. Klyftpotatis, stekt kycklingfilé med någon god krydda, röd lök, paprika, champinjoner, oliver och fetaost. Allt på en och samma plåt. Sen gjorde jag en sås med avocado och sambal oelek i.

Nu ikväll väntar den traditionella paketleken, sedan lite texas holdem och förmodligen en massa godis och nötter, samt lite öl och vin. Trevligt trevligt

Nyåsafton 08-09

Gårdagen för våra barn var förknippad med väntan och förväntan. Vaknar man ganska tidigt på morgonen så blir längtan lång innan kvällen har kommit. Jag själv jobbade hela dagen, men maken var hemma med barnen. Vi hade sedan länge planerat in att båda barnen skulle sova en stund på eftermiddagen för att orka med kvällens trevligheter, och allra helst också fyrverkerierna vid tolvslaget.

Ingen av barnen ville gå och lägga sig såklart, men efter lite hot om hur arg jag skulle bli när jag kom hem från jobbet, så somnade stortjejen gott. Lilltjejen däremot, hon låg i sin säng och sjöng högt för sig själv när jag kom hem. Men sov det gjorde hon då rakt inte. Efter att hon trallat inifrån sitt rum i nästan två timmar gav vi upp. Det skulle ju inte sluta värre än att hon somnade framåt kvällen och missade tolvslaget.

Istället hoppade vi in i duschen, en efter en. Fixade till oss för festen, la ner kameran, extrakläder och lite annat vi skulle ha med oss och gav oss iväg. Vi skulle i år vara i hos våra vänner L och L, som bor i det lilla samhället jag är uppvuxen i. Jag var ganska trött och hade inte så jättehöga förväntningar på kvällen, då jag skulle iväg och jobba ytterligare mellan 20.30- 22.00. Men jag hann inte mer än att stiga innanför dörren förrän allt genast kändes rätt och redigt :)
Vi träffades kl 18.00 då vi skålade i lite gott bål med tilltugg. Efter det följde en förrätt bestående av "Krämig löksoppa med ädelost och bacon", till det var det vitlöksbröd och parmaflarn. Helt underbart gott. Felet vi alla gjorde var att vi tog om en gång till, eftersom det var så gott och vi var så hungriga.
När L och L dukade fram varmrätten var alla så där lite lagom mätta, men utan problem åt vi och njöt även av den. Till varmrätt hade de gjort lax i ugn med hummerströssel, pressad potatis och en god sås, som jag tror var hummersås. Lagom till att vi skulle ta en andra portion dukades det också fram ost, kex och frukt. Jösses vad vi åt igår!!

Jag hann lagom äta upp innan det var dags för mig att åka till den lilla staden och jobba en stund. När jag 1.5 timme senare kom tillbaks så var aktiviteterna i full gång. Herr L är i allas ögon den ständiga lekfarbrorn, inte så att man finner honom på golvet lekandes med alla barnen, nej då. Han underhåller oss vuxna och det har han gjort på alla fester han ordnat så länge jag känt honom. Igår var det en femkamp som skulle utföras. Under tiden jag var iväg så hade de andra klarat av första grenen som bestod i Nintendo Wii och bowling. Andra grenen var ishockeyspel där tre deltagare från varje lag skulle spela en match var. Jag blev som barn på nytt och jättetaggad när det var min tur. Jag minns att jag och min lillebror spelade en del hockeyspel någon period då vi var yngre, men sen dess har jag inte spelat. Jag har inte ens testat det nu efter jul då stortjejen fick det i julklapp. Men va roligt det var att spela igår, det måste jag göra oftare.

Efter den andra grenen var det dags för desserten. Nu hade det gått några timmar igen och suget hade kommit tillbaks. After eight parfait med hallonsås, till det kaffe eller te blev det. Barnen som tidigare hade haft svårt att både äta och sitta still betedde sig som små ljus ute i köket. Inte ett ljud hördes från dem, och det var nog ganska tyst även bland oss vuxna. Tills en efter en börjar pusta lite över hur mätta vi var igen. Men även desserten fick godkänt och kvällen kändes återigen lyckad.

Nu hade det minsta av alla barnen kommit med sitt önskemål. Dans runt granen! Sagt och gjort, två vuxna män med lite snaps och öl innanför västen, två finklädda tjejer på dryga 30 år och ett gäng glada och dansanta barn. Ett kärleksfullt par som inte vågade vara med och dansa men som tittade på, och så jag som försökte fånga upp deltagarna på bild, vilket inte var det lättaste. Men vi sjöng och skrålade allt vad vi var värda till Små grodorna, Vi äro musikanter och Jungfru jungfru och det hela avslutades med raketen och långdans i hela huset.

Efter att ha skuttat runt som små barn var det dags för lite vuxenlek igen. L hade som sig bör fixat en musiktävling, något han är en hejare på och något som oftast förväntas av honom då det är fest. Förut försökte även jag ordna musiktävlingar nån gång ibland eftersom jag vet att L tycker det är kul att vara med och tävla. Men jag har dattat av de sista åren, det märker jag själv och det är inget jag är stolt över. Jag kan erkänna att jag i vanliga fall gillar tävlingar av den sorten, men inte när jag behöver ha min make som motståndare. Det är så trist, jättetrist faktsikt. Han har en förmåga att lägga artister och låtar på hjärnan oavsett om det är äldre eller modernare musik. Han kan det mesta och det grämer mig. Jag kunde väldigt mycket musik under min gymnasietid och åren där efter, men jag hade förmodligen mycket mer utrymme för sånt i mitt huvud då. Nu fylls det däremot av en massa annat trams som jag varken har glädje av eller kommer ihåg. Jag lyssnar gärna på musik, men sätter jag mig vid datorn och går in på Youtube så vet jag aldrig vad jag ska söka efter. Jag får väl erkänna att mitt lag besegrades av min mans lag, men jag tog aldrig reda på med hur mycket.

Den näst sista tävlingsgrenen bestod i att vi lagvis på tid skulle komma på dels så många maträtter vi kunde på bokstaven K, och sedan så många kändisar som möjligt på bokstaven M. Låter kanske simpelt och så men det var jätteskoj. Till sist plockade herr L fram två tallrikar, fyra sugrör och ett tiotal gröna ärtor till varje lag. Vi skulle med hjälp av sugröret flytta en ärta i taget från en tallrik till en annan och det var upplagt som en stafett. Det var hur stirrigs som helst, men vi skrattade så vi kiknade. Att vuxna människor kan ha så skoj med lite gröna ärtor. Lagen kom exakt samtidigt med sista ärtan till målet, vilket betydde att hela femkampen blev oavgjord. Så slutet gott allting gott!

Oj då tio minuter till tolvslaget. Bara att ta på barnen varma kläder och plocka fram glas och flaskor snabbt som ögat. Berättade jag förresten att alla barnen fortfarande var vakna, någorlunda pigga och glada. Det är ju inte klokt att vår lilltjej över huvud taget stod på benen, hon som inte sovit en blund på hela dagen. Men det märktes inte som väl var.

Tolvslaget närmade sig och hela gänget stod redo ute i trädgården. L hade köpt lite raketer som skulle skjutas upp mot den klara himmeln några minuter senare. Vår stortjej var till en början väldigt skeptisk till att gå ut och titta på fyrverkerierna, men följde med ändå. Men när klockan slog tolv och fler och fler började skjuta kunde hon inte hålla sig längre. Hon var jätterädd och förstod inte alls tjusningen med alla färgsprakande stjärnregn på himmelen. Så jag tog med mig en ledsen tjej in istället, och vi önskade varandra ett gott nytt år, hon och jag. När övriga gänget kom in skålade vi i champagne och cider precis som vi alltid gör varje nyår.

Min kära make som på ett försiktigt sätt tjatat om Guitar Hero hela kvällen fick äntligen sin önskan uppfylld. Lycklig som ett litet barn tog han tag om gitarren och började spela, väldigt medveten om sin dolda talang :)
Sen fick jag inte bort honom därifrån. Han undrar ibland varför vi inte kan skaffa ett Nintendo Wii, och efter att ha sett honom så fastklistrad i gårkväll, fick jag bara mina tankar bekräftade. Jag är övertygad om att det är mycket bättre för oss alla om han istället tar bilen till herr L en gång i veckan och spelar där. Jag vet ju att jag blir fast om jag tar fram ett super Mario spel, och därför håller jag mig ifrån det. Nu vill jag med mina egna erfarenheter även hjälpa min man att slippa bli fast i spelvärlden.

Klockan två åkte vi hemåt, trötta men otroligt nöjda med kvällen som varit. Det är alltid så skoj när man inte har haft så höga förväntningar och det sedan blir så lyckat. Jag vill på det här sättet ge en stor kram till alla som var med igår och gjorde kvällen till en kanonkväll.