söndag 4 januari 2009

Skridskor, hockey och grillkorv









































Var jag som i ett lyckorus igår efter att ha lekt "Bambi på hal is", så är det inget mot hur jag känner mig idag. Jag brukar ibland smågnälla lite över vintern, inte alls som min granne B förstås, utan lite så där lagom. Så som alla andra gör, de man stöter på när man är och handlar och inte vet vad man har gemensamt att prata om. Då pratar man väder helt enkelt.

Men jag älskar verkligen vintern när det är snö (vit, inte brun), blå himmel och hög luft. Men det får inte bli så nedrans kallt för länge, för det är urtrist att behöva springa ut till hönshusen flera gånger om dagen (min man är ganska duktig på det) bara för att knacka loss is från vattenautomaterna och fylla på med nytt ljummet vatten. Is ska vara på sjön inte i kackelboa, så det så.

Idag har det varit riktigt kallt tycker jag, i alla fall för att bo på den breddgraden där vi bor. Men jag har njutit av det i fulla drag. Våra vänner J, M och deras barn samt barnens farmor kom hit på förmiddagen för att åka skridskor med oss. Jag menar nu är vi ju riktigt rutinerade när det gäller iskonster och så. Vår lilltjej har aldrig tidigare stått på ett par skridskor, inte heller deras dotter. Men shit va jag blev imponerad av dem. Det känns ju som om vår lilltjej nyss lärde sig gå (tja, det är kanske 2,5 år sen) och nu står hon här på ett par skridskor och ser ut som om hon aldrig gjort annat. Det är allt så man blir lite stolt, men barn måste ha ett helt annat anlag för bra balans tror jag.

Jag började med att åka lite som jag gjorde igår, ett varv runt den pyttelilla ön, samt en vändning på den så fint uppskottade hockeybanan. Kändes lite vant efter gårdagen faktiskt. (Förresten så är ordet faktiskt ett ord jag använder ofta i den här bloggen. Varje gång jag skriver det så skäms jag nästan lite, men ordet måste nog betyda ganska mycket för mig eller kan det vara så att jag har dålig fantasi och inte kan hitta någon lämplig synonym att byta ut ordet med ibland, jag vet inte. Hur som helst så kommer jag fortsätta använda det i samma utsträckning, så jag hoppas inga läsare stör sig för mycket på det ;)

Min vän J som inte åkt skridskor på flera flera år var lite nervös till en början, men gled sen runt längs banan lätt som en plätt (enligt mig). Hennes svärmor hade steget inne och jag tror nog att hon själv kände sig ganska nöjd med uppvisningen. Hon såg nästan ut som en riktig konståkerska, fast några årsmodeller äldre bara. Så där åkte vi runt runt, stannade och plockade upp lilltjejen ibland, småpratade lite och hade så där allmänt mystrevligt. Vi stod och sa till varandra flera gånger att det här är allt livskvalité hörrni! Och alla höll med, till och med herr M, men inte förrän han fått en nygrillad halvsotig korv i handen och lite vinglögg i glaset. Då mös även han ute i kylan.

Han pustade lite över att hans underställ var alldeles för varmt (han är säljare och jag har för mig att han säljer den sortens klädesplagg i sin butik) Kan vara så att han fiskade efter att få mig att köpa ett sånt underställ, jag stod nämligen och huttrade lite just när han kläckte ur sig det, men jag vet inte riktigt. Det kan säkert lika gärna vara hans bristande kondition som gjort sig påmind efter att han åkt ett par varv och skottat lite snö på banan. Men sånt ska ju inte jag uttala mig om, jag har ju ingen aning..... ha ha!

Hur som helst så var allt himlans trevligt enda tills jag fick låna lille O.s ena hockeyklubba. Då blev allt helt plötsligt SKITKUL! Jag hade i och för sig nog med att hålla balansen på skridskorna, men det hade ju O ockskå så där var vi ganska jämna. Men att i all sin tafflighet snurra omkring på isen med klubba och puck iförd en alldeles för liten Jofahjälm var en sån kick. Jag måste sett fullkomligt bedrövlig ut, men det struntade jag i så länge jag hade roligt. Tänk om granne B.s man hade sett mig, han som är gammal rutinerad hockeyspelare. Han måste fått klåda över hela kroppen och bett mig flytta ännu längre ut i skogen eller nåt, hi hi
Jag tror nog aldrig han sett ett sånt stolpskott förut, men jag sken som en sol, så pass att mina tänder blev iskalla och jag kom på att jag nog borde ha haft munnen stängd lite mer. Men hur lätt är det att skratta med stängd mun när du åker skridskor, testa det om du kan.

Vi grillade korv, käkade min julkola (som jag gör allt för att bli av med nu) och njöt av varma drycker. Samtidigt kom vi fram till att alla är lediga på tisdag och att vi då måste göra om detta äventyr igen. Av någon konstig anledning började vi genast planera vad vi ska äta då. Resultatet blev att vi ska grilla hamburgare och lite korv för herr M.s skull. J ska fixa chokladbollar till kaffet och jag ska bjuda på Gulaschsoppa när vi senare traskar hem till oss. Känns som om även det kommer bli en lyckad dag.

Efter dagens åktur kände vi oss som familjen som ska ta kort i en fotoautomat i Sällskapsresefilmen när de är i fjällen. Ungefär så gick det till när vi alla skulle duscha bort svett och röklukten snabbt som sjutton innan det var dags att ta bilen ner till den lilla staden igen. För även om jag har haft en kanondag på isen så har hela tiden en liten tanke funnits hos min mamma och hennes otroligt goda kroppkakor. Och jag tror, att hade det inte varit för kroppkakorna så hade vi aldrig klarat av att duscha och ta oss till stan med så lite tid på oss. Men vi gjorde det, blev inte mer än tio minuter sena. Kroppkakorna smakade ljuvligt som vanligt och alla blev proppmätta på mindre än en halvtimma. Precis som det ska vara.

Skrev jag förresten att jag har känningar i rygg och fotleder ikväll, men värre än så är det inte. Sen gjorde jag en miss idag. Jag tog inte ett enda kort på någon med skridskor på fötterna. Men jag kan garantera att vi åkte mycket och länge.

Inga kommentarer: