söndag 11 januari 2009

Orange himmel


I morse var himlen så där overkligt vacker hemma hos oss (förmodligen hos er också). Strax innan solen gjorde sig påmind skiftade himlen i orange färg av alla nyanser man kan tänka sig. Det var helt obeskrivligt. Min första tanke var att det här måste jag föreviga.

Så snabbt som ögat hämtade jag kameran och sprang ut på altanen för att ta några kort. Kameran ville inte riktigt som jag och lät lite konstigt. Jag fumlade lite på knapparna när jag sedan läste i rutan att minneskortet saknades. Morr....
Jag sprang upp till datorn och gissade på att det satt kvar sedan maken suttit där igår, men icke. Sprang ner igen och letade runt på diverse ställen där han kan ha tänkas lagt det. Men jag hittade det inte någonstans. Kikade ut genom fönstret och upptäckte att himlen började skifta i en mer rosa färgskala än tidigare. Inte lika vackert som innan men fortfarande tillräckligt tjusigt för att fotas.

Joggade uppför trappan igen och försökte hålla tillbaks irritationen i rösten då jag väckte maken. När jag frågade om han visst vart han lagt kortet skuttade han liksom ur sängen och gick raka vägen fram till trappräcket. Men visst la jag den här på avsatsen igår sa han bestämt. Sen kom han på att det kommit något i vägen just precis när han skulle gå ner med kortet och sätta i det i kameran. Men vad var det som kommit i hans väg då? Han hade ingen aning. Så istället fortsatte han med letandet av minneskortet. Själv började jag plocka ur diskmaskinen och såg nu att även den rosa himlen var på väg bort och att det började bli riktigt ljust ute. Suck! Men va sjutton det går ju fler tåg, det är väl inte hela världen. (men lite besviken var jag allt)

Efter ytterligare fem minuter hittade maken i alla fall kortet. Men det låg precis under datorn i en skrivbordslåda. Det måste trillat i lådan då den stått med en liten liten glipa öppen. Konstigt tycker jag, när han la det på avsatsen vid trappan när något kom emellan. Vi kanske har spöken hemma vi oxå :)

2 kommentarer:

Koola Viola sa...

Japp, det var den hemma hos mej mä! ;o)

Kalle sa...

Då kanske vi kan komma överrens att spöke är jag.
Men tänk vad coolt att vara gift med ett spöke. Ett coolt spöke!
Jag kanske ska döpa om min blogg till KoolaKalle.......nja, känns som om jag hört nåt liknande innan KoolaKalle?, KoolaWille, KoolaLola?, nä jag minns inte, men nåt sånt är det.