tisdag 6 januari 2009

Gråa katter




















Jag är ingen kattmänniska och har aldrig varit det. Nix jag är en hundmänniska ut i fingerspetsarna. Men jag gillar katter och tror att jag skulle gilla dem ännu mer om jag inte var allergisk. Våra katter är stallkatter och vårt stall är jättestort, så det går ingen nöd på dem alls. Nu under vinterns kalla dagar har vi en uppvärmd hundkoja till dem inne i stallet och där ligger de och päser mest hela dagarna.

Jag har en viss förkärlek till gråa katter, tycker på något sätt att de är extra vackra. Den första katten vi skaffade när vi flyttade ut hit på landet var ljusgrå och hade knallblå ögon. Han var så oerhört vacker och jag gillade honom verkligen. Maken döpte honom till Zidane eftersom fotbollsspelaren Zinedine Zidane var omåttligt populär då. Min kära pappa som har lite dålig hörsel då han inte anväder sin hörapparat trodde att katten hette Saddam, vilket alla tyckte läte jättekul. Alla utom jag, fy sjutton att heta som herr Hussein. Istället började jag kalla honom för Måns, vilket jag tyckte var både enklare och mer neutralt.

Den andra katten som kom hit, Zäta, är en röd-vit honkatt som min make fick överta från en jobbarkompis vars dotter blivit allergisk. Jag och denna katten kom aldrig riktigt överens, jag vet inte varför, men jag har alltid hävdat att hon inte är riktigt som hon ska. Hon känns inte renlig, som jag tycker att katter ska vara, hon gör sina behov lite där hon står. Min make tycker nog jag är lite hård i mitt prat om den här katten, men jag tror ändå han tycker lite så han också.

Den första gråa katten vi skaffade blev sorgligt nog överkörd här nere i byn. Så nu stod vi helt plötsligt kvar med bara en katt med ett mycket märkligt beteende. Och inte kunde hon bo helt ensam ute i stallet, sånt går bara inte för sig :)
Så av en slump hittade jag två små ursöta kattsyskon som var till salu. En ljusgul och en grå. Jag föll för dem båda två, de såg ut som två små ulltussar i olika färger och en enorm päls. Maken morrade lite när jag berättade, men snäll som han är så fick Zlatan och Zingo också flytta hem till oss. Dessa två katter har hela tiden varit riktiga kelgrisar. Jag som egentligen inte tål dem har ändå tagit upp dem och kelat och gosat massor med gånger, och sedan genast gått in och tvättat händerna för att slippa klia mig med kattfingrar i ögonen.

Men nu i höstas så försvann väl den gråa katten för oss. Lilla Zingo som jag hela tiden varit så jätteförtjust i. Varför varför varför?
Hon har stuckit iväg sina svängar förut, men alltid kommit tillbaks inom en vecka eller så. Men nu har hon varit borta i flera månader och det är urkallt ute så hoppet har liksom försvunnit. Min fråga är nu såklart, varför just mina gråa katter försvinner från mig. Är det förutbestämt att de jag gillar allra bäst inte ska få finnas kvar hos oss. Undrar om jag skulle våga mig på att skaffa en grå katt igen? Jag vet inte.

1 kommentar:

Cecilia i Hillsjöstrand sa...

Själv älskar jag smala, slanka, gosiga, eleganta, smärta katter... som siameser! Har en halvsiames själv (kolsvart), och nästa katt som införskaffas någon gång i framtiden kommer definitivt vara en "riktig" siames. Underbara!!