Höna på vift

Idag släppte jag ut mina brahmor och newhampshire på grönbete. Jo det är så att gräsmattan hemma fortfarande är väldigt grön på sina håll. Och godtrogen som jag är så tog jag för givet att mina stora fjäderfä nöjde sig med det gröna gräset. Men icke!
Mina väluppfostrade brahmor höll sig såklart inom ramen av vad som är godkänt (av mig). Men de tre Nh hönorna verkar inte alls fatta vad lösdrift för höns går ut på.

Vi som ändå har en trädgård på över 4000 kvadrat, det borde väl räcka att spatsera omkring på i det här höstrusket. En av de tre hönorna höll dock inte med. Nä hon skulle glatt upptäcka nya vyer i byn och drog iväg längs åkern. När sedan grannen startade sin traktor och drog iväg åt samma håll fick hönepönan smått panik och flydde i rena förskräckelsen. Hon drog iväg in på grannens hage tills maken (som observerade elendet) inte såg henne längre.

Han gick in till mig och förklarade att jag förmodligen har en Nh höna mindre vid släckningen ikväll. Jag som pratade i telefon med min husköpande vän M förstod inte riktigt innerbörden av vad han sa. Men jag svarade lite i förbifarten att hon kommer nog tillbaks när det mörknar. Men vid denna tidpunkt var faktiskt mannen mer orolig än vad jag var. Inte nog med det, jag hade en tid att passa, jobbet väntade och jag var tvungen att åka.

Pratade med min man några timmar senare och han hade då lyckats få in henne igen, efter åtskilliga försök då hon sprungit iväg så fort han visat sig. Kan det kanske vara doften av dyra hudprodukter hon är rädd för. Själv har hon ju endast fått några droppar Frontline i nacken, så det kanske är någon form av dåliga vibbar som drabbar henne när hon ser min man. Om hon bara visste vad hon går miste om.

Granris och skogsdoft

Fick igår kväll nyheten att min bästa vän och hennes sambo skrivit kontrakt på ett nytt hus. Inte nybyggt alltså utan nytt för deras del. Det skojsiga i det hela är att huset ligger typ tre hus bort ifrån det hus de bor i nu. Min kära man gillade ide´n med att de skulle flytta till en större lya, men förstod inte riktigt varför man väljer att ha sommarstugan så nära :)
Kan riktigt se dem flytta under våren, när de kommer gående längs vägen med sängar, soffor och lådor. Sträckan är nog på ungefär 100 meter skulle jag tro, så det blir nog en ganska behaglig flytt.

På tal om ingenting så var jag idag på förmiddagen ute i skogen med mina barn. Jag trängde in båda två i den lilla cykelkärran jag har bakom min gamla cykel. (min farmors gamla cykel)
Jag vet att kärran klarar en så där 40 kg, och jag räknade ut att barnen tillsammans väger ca37 kg. Tro nu inte att kärran gick sönder eller så, för det gjorde den inte. Men i vanliga fall cyklar min stora tjej glatt på sin egen cykel, medan lilltjejen åker där bak. Men inte idag, för stortjejen ville åka till vilket pris som helst. Och det fick hon.

Men fy för bövelen så tung det blev, kunde jag aldrig anat. På väg till vår stjäla-granris-plats var det inga problem alls eftersom det rullade nerför. Men när vi skulle hem, med cykelkorgen knökafull av granris och en stor kasse enris på styret kändes det som om barnen vägde det dubbla. Hua meja!!!
Och förresten så var det faktiskt så att vi innan vi pös ner till skogen (som vi också bor i) , knackade på hos markägaren för att fråga om lov. Men de var inte hemma, och vi vet ju hur snälla de är och att de aldrig skulle neka oss, men ändå.
Imorgon ska jag smita ner till dem och väldigt snällt fråga om de har någon utegran man skulle kunna få köpa (få), för jag vet ju hur snälla de är.
Men där går min gräns, jag skulle aldrig kunna stjäla en hel gran av dem. Men lite ris gick faktiskt riktigt bra, och i morgon ska jag fixa till en fin krans av det till ytterdörren

Adventskalender

Jag sitter nu för tredje året i rad och försöker förstå mig på mig själv och varför jag gör som jag gör ibland. När min äldsta tjej var tre år så ville jag göra henne glad i decembermörkret och ordnade en adventskalender med små paket i. Och ja, hon blev nog ganska glad, för inte hade hon väntat sig det. Lilltjejen var då endast några månader och var inte involverad i det hela. Men den månaden blev tydligen starten på en stark tradition i vår lilla familj.

Året efter föll det sig helt naturligt att jag givetvis ville göra små presenter till båda töserna, de blir ju så glada och tycker det är så kul. Efter att fjolårets kalender var avslutad gick tankarna ut på att i mycket god tid hitta små finurliga prylar att slå in i paketen. För det gör ju absolut inget om allt är färdigt redan i oktober, och det känns ju inte lika kostsamt som när man ska fixa till 48 paket sista veckan i november. Och är man ändå på Ullared så fixar man ju lätt som en plätt en massa bra prylar.

För det är faktiskt så med mig att jag tycker det ska vara ganska vettiga saker de får. Alltså inte godis mån- sön, nix det går bort hos mig.

I år har jag under hösten haft fullt upp, bytt jobb, pysslat om hönsen, funderat på hund igen och otroligt nog inte haft en tanke på denna kalender. Jag kom dock på den för ett tag sen när jag var uppe på vinden för att hämta ner barnens vinterkläder. Då låg den där, fint i hopvikt i en vrå. Jag gjorde en chansning och låtsades ha glömt bort den totalt. Har inte nämnt något om den till någon av barnen och hoppades in i det sista att även de glömt.(hur grym kan man vara som mamma egentligen, låtsas glömma en tradition. Skulle jag då nästa år kanske låtsats glömma midsommarafton istället, för att jag inte orkar plocka blommor till kransarna. Nä fy det är så man skäms. Först starta en tradition sen........)

Tur att man har en dotter som har ett minne som inte liknar något annat. Hon minns allt, både det mest oväsentliga men också saker som jag ofta borde komma ihåg men inte gör. Hon minns sånt som hänt för flera år sen trots sin unga ålder, nästan lite läskigt ibland, med tanke på sin mammas minne vill säga.
I fredags eftermiddag påminde hon mig i alla fall med en väldigt tydlig och bestämd stämma.
- Mamma, du vet väl att det är första december på måndag och att vi brukar ha vår almanacka med paket i trärummet då. (vi kallar vårt vardagsrum för trärummet då hela rummets väggar består av timmer i orginal).
Jag kunde ju inget annat än att plocka ner kalendern och börja fundera. Skrev en liten lapp till min man som skulle till stan på vad han kunde tänkas köpa. På bara några timmar ordnades klappar till de första tio dagarna. Nu är det bara 14 kvar, puh. Och bara en dag kvar till första december.
Men vad gör man väl när små barnaögon tindrar?

Baka bröd/ Riva vägg

När jag känner att jag behöver koppla av en stund, eller när jag bara har energi och tid över, då bakar jag. Jag älskar att vara i mitt kök, baka bröd, bullar och även kakor ibland. Laga mat och småpyssla med lite av varje utan någon tidspress, då trivs jag.

När däremot min vän Granne B har lite energi över då räcker det liksom inte med en bröddeg eller så för att stilla hennes begär. Nä hon river tak och väggar, är det inte i hönshuset så gör hon det inomhus. Går lös med kofoten som om det gällde livet.

http://koolaviola.blogspot.com/2008/11/ojsan-hur-blev-det-nu_26.html

Jag sitter och funderar lite på detta. Att det mesta jag tar mig för endast varar några veckor, sen är allt uppätet eller tillstökat igen. Jag har absolut inget emot att ställa mig och baka på nytt igen- tvärt om. Men varför har jag inte anlag för att sätta igång med lite större projekt (nu menar jag inte sååå stora som Granne B utan nåt lite mitt emellan). Jag nämnde detta lite fint för min man idag på morgonen, men han var snabb som attan med att påpeka att jag inte alls behöver känna så. Och att han faktiskt inte skulle bli så positivt överraskad ifall jag hade rivit tak och väggar när han kom hem från jobbet nån dag. Nä, det ligger ju nåt i det han säger. Jag har verkligen inte anlag för den sortens grovarbete. Det är nog mycket bättre om jag håller mig till det jag är säker på att jag behärskar...... mitt kök!

Första Hedemoraägget har landat

Äntligen har mina kära Hedemorahöns fattat vad det är jag vill. Idag hittade jag det första lilla ägget hos dem. De verkar inte riktigt fattat vad de ska använda sina nysnickrade värpreden till, utan ägget hade förmodligen pluppat ut i natt när de satt på pinnen och sov, eller?
Det låg i alla fall under sittpinnarna idag på morgonen, men vad gör väl det. Huvudsaken är att de kommer igång och fattar galoppen med värpning.

Däremot väntar jag med spänning på att mina dvärgkochin ska börja värpa. Deras första ägg måste ju vara bland det minsta i äggväg, miniminiägg- varianter. Men de kanske är smarta nog och vilar upp sig under vintern nu istället.

Kallt om fötterna

Måste bara slänga in en bild på mina brahmor- och
new hampshirehönor när de igår skulle ta sig ut en stund.
Jag lockade med diverse godsaker, men de tryckte sig
hela tiden intill stängslet där det fanns lite lite barmark under
fötterna. Hua meja, är nog farligt med snö va?

Min man har blivit med Decleor

Idag har det hänt något stort. Jo det är säkert.
Något jag aldrig i min vildaste fantasi trodde skulle ske, men det gjorde det.

För några veckor sedan firade vi i Sverige Fars dag. Vi i vår familj har absolut inte som tradition att fläska på med dyra presenter och pompa o ståt dessa dagar. Nä, det brukar bli någon liten grej, kanske några lotter och så ibland någon fin teckning som barnen målat.

Men i år kom jag och min kompis Fröken J på att vi skulle överraska våra män lite. Vi bokade tid åt dem på den lilla stadens hud terapeut utbildning, där de skulle få njuta av 1,5 timmes ansiktsbehandling. Den skulle vara specialanpassad för män och med produkter som passade just dem (som det så fint heter).

Min kära man har de senaste veckorna varit såååå nervös och spänd inför denna prövning. Han har pratat om det som om det vore en milstolpe i hans liv. Igår kväll och idag på morgonen har han mest liknat ett barn på julafton strax innan tomten knackar på dörren. Ögonen har tindrat och han har googlat portömning, ansiktsmask och en massa annat på nätet.

När han nu ikväll kom hem från sin upplevelse var jag riktigt nyfiken på hur det hela blev. Men döm om min förvåning när maken börjar berätta om hur han haft det. Hans hy blev näst intill utdömd, eller kanske inte riktigt. Men det visar sig att de efter att ha synat honom noggrannt endast hittade två små pormaskar (blä va det låter äckligt). De kunde inte köra den vanliga behandlingen på honom eftersom de upptäckte att han hade extremt känslig hy. Så alla grejer och doningar de plockat fram innan hans besök fick de glatt plocka tillbaks igen. Sen slog de huvudet på spiken när de frågade honom om han brukade bli röd och svullen i ansiktet när han dricker alkohol.......snacka om intima frågor va?

Men efter att de äntligen fått honom att vara tyst (han har ganska lätt för att tjattra min man) så la de på en behaglig mask medan han kopplade av en stund. (under tiden gick nog den stackars tjejen ut, slet sitt hår och stressade upp sig över hur hon på bästa sätt skulle kunna komma tillbaks och göra underverk på sin kund och hans hy).

Hon gjorde även en grundlig massage över nacke, huvud och ansikte på honom. Han berättade att hon var och drog i hans öron också, låter lite konstigt men var säkert skönt.
Men att höra min man som på sin höjd tvättar ansiktet med tvål i vanliga fall, komma hem och berätta intensivt följande.
- Ja du förstår, innan de skulle börja massera så drog hon med såna där "paddor" över ansiktet.
Nån som haft paddor i ansiktet här? Han menade förstås pads :)

Men ni ska inte tro att min man nöjde sig med sitt besök på salongen, nä då. Hem kommer han med en liten maskulin svart pappkasse, och på botten av denna kasse ligger tre små paket. Alla med texten Decleor på, och jag ser hur julklappspengarna sinat på bara några timmar.

Att han, min man har varit och köpt hudvårdsprodukter finns inte på denna kartan. Och att han sedan pratar sig så varm över detta kan jag inte riktigt ta in.
Fast till saken hör att de inte alls övertalade honom att köpa detta, nä då.
De sa bara att hade det varit de själva som hade haft så ömtålig hy så hade de aldrig vågat avstå.

Och en viss poäng hade de väl i vad de sa. Jag har själv "retat" honom under det senaste året eftersom han ser så otroligt rolig ut när han kliar sig i ansiktet. Speciellt under hakan. Svårt att förklara så här, men jag behåller det nog för mig själv tror jag. Men inte konstigt att det kliat så, han har ju inte haft en enda Decleor produkt på sin hylla i badrumsskåpet. Och nu står där fem små burkar och tuber som ska hjälpa till att göra honom ännu skönare än vad han är. Där var rengöring, nattkräm och några riktiga mirakelkurer. Jag ser nyfiket fram emot ett gott resultat eftersom dessa krämer inte direkt är gratis, men det är han allt värd min goa man.
För mår han bra så mår ju jag bra.

Bamse!

Bamses hemsida!
Där har jag av någon konstig anledning hamnat och fått svårt att slita mig ifrån. Givetvis sökte jag mig dit en gång då barnen ville spela något roligt barnspel på datorn, och på den hemsidan finns det ganska mycket skoj för barnen. Nu är det ju så att våra barn väldigt sällan får sitta vid datorn och spela, men likväl så besöks Bamses hemsida ofta från vår dator. Varför, varför???

Det enkla svaret heter Bubbelspelet.
http://www.bamse.net/spel/spelFlash8.asp?spelUrl=preload_bubblor.swf

Detta spel är så enkelt konstruerat, men också enkelt att fastna vid. Man tävlar mot sig själv för att få bättre och bättre poäng. Sen finns det en liten ruta på sidan med toppresultaten andra spelare har haft (men den rutan brukar jag ignorera så fort jag är där).

Jag brukar avstå från att gå in på hemsidan eftersom jag vet hur svårt det är att slita sig (ungefär som med Super Mario). Men nu har min kära man gjort det ännu svårare och jobbigare för mig. Han har lagt in bubbelspelet på sin mobil, och vi har en intern tävlan oss emellan. Det sura är att han leder med några fjuttiga poäng. Inte så konstigt kanske, han bär ju spelet med sig hela dagarna och kan öva när helst han känner för det.

Jag vill i alla fall tipsa alla som har en tråkig stund över att spela lite bubbelspel. Skojsigt värre!

Skönt att återförenas

Ibland mår man bara så bra.
För ett tag sen så hittade vi vårt gamla Nintendo ute i garaget. Det är ett sånt där gammalt hederligt Nintendo, som varit med om en hel del i vår hårda värld. För väldigt många år sen när det var som mest populärt att spela dessa spel, var vi som fastlåsta vid denna gråa lilla låda. Jag och min lillebror spelade jämt. Vid ett tillfälle hade vi detta spel utlånat, och huset där spelet för tillfället var inackorderat i brann.

Vad jag vill säga med detta är att om man är ett Nintendo och har klarat både stökiga och oförsiktiga barn, samt enorma brännskador- då är man värd att plockas in och spelas på.
Sagt och gjort, vi tog in vårt Nintendo för ett tag sen, och det är precis lika roligt än. Känner att Super Mario har gått och blivit som en gammal god vän till mig.

Men denna vän vågar jag inte ha för intim kontakt med, det är liksom en vän man kanske träffar en gång varannan vecka eller så. Varför undrar ni kanske.
Jo för annars skulle all min tid gå åt till att spela tv-spel. Man blir ju som trollbunden av Super Mario och hans världar. Och en sak som är lite läskigt är att man av någon anledning minns var alla extraliv gömmer sig och hur man går för att hoppa över banor och andra klurigheter. När det finns så mycket man borde hålla reda på men som man alltid glömmer. Men sånt här, helt onödigt! Och säkert 15 år sedan man spelade det, men det finns gömt långt in i skallen, färdigt att plockas fram när som helst.

Det måste ju ändå vara ett bevis på att herr Mario betyder väldigt mycket för oss 70-talister, i synnerhet för mig. Hej!

Tillägnat Herr H

En del vänner har man känt ganska länge under sina år på den här planeten. En av dem är pojken eller jag menar Herr H.

Herr H och jag körde moped tillsammans när vi var 15 år. Vi spelade också innebandy på en grym nivå i samhällets stora och ganska slitna sporthall. På den tiden ( låter som om jag var lastgammal igen) spelade man mer för att det var skoj, och lagen bestod alltid av både tjejer och killar. Det var också i denna sporthall som Herr H lärde känna min man. Herr H var under sin ungdom en ganska kul prick, alltid nära till skratt och alltid lika rolig att driva med. Sen var det alltid enkelt att veta vilket håll han skulle springa när han försökte ta sig förbi en i innebandyn, halva tungan var alltid utanför och pekade exakt åt rätt håll.

Nu låter det ju nästan som om han är den tristaste av de trista i mogen ålder, men nä, inte riktigt. Det är faktiskt väldigt ofta som han skrattar i vårt sällskap, han riktigt sänker sig till sin vanliga nivå igen. Typ Stefan o Krister- nivån. Av nån konstig anledning så hamnar allt som oftast min man och Herr H där så fort de träffas, om de inte leker med datorer eller mobiltelefoner förstås.

I vardagen har han gått och blivit en duktig företagare. Munläder har han ju alltid haft (kanske efter båda sina föräldrar :) så försäljaryrket sitter som en smäck på honom. Men att denna kille från denna lilla lilla by kunde bli så seriös och allvarlig, det trodde jag inte.

För drygt ett år sedan valde jag och maken att bli just fru o make. Vi skulle gifta oss, och i hela den planen med giftemål så ligger ju ett ganska stort ansvar på toastmastern.
Vi valde givetvis att tillfråga Herr H. Att han skulle tacka ja var vi ganska övertygade om, men att han skulle gå in så i rollen att han både fick stressymptom och sömnbesvär hade vi aldrig kunnat ana. Stackarn!!
Men dagen D gjorde han och många med honom till en av de bästa i mitt liv. Givetvis hade han stor hjälp av sin sambo, min vän Fröken J som styrde upp honom lite i sitt arbete.

På tal om arbete så är det ju så med Herr H att han är en av få i detta land som har sin käresta som chef. Något han ska ha en eloge för, mycket strongt och manligt. Och det är ju så att det viktigaste ändå är att man gör ett gott jobb, och det gör han verkligen- han jobbar mycket.
Och jobbar man mycket så mycket så är det viktigt med egentid ibland. Herr H som har allt man kan begära av en man, host host, har nu äntligen hittat sitt fritidsintresse bland urval som tex cross och innebandy.

Han har nämligen börjat på ridskola, jo han har det, det är säkert. Jo, den Herr H! Hade ni aldrig kunnat tro det? Inte jag heller kanske, men en del har det i blodet.
Men återigen visar han hur strong han är, han viker sig inte för kritiserande kompisar utan berättar stolt och öppet om sin nya livsstil. Att jag sen inte riktigt kan se honom framför mig i ett par supertighta ridbyxor, kontrollerande både stigbyglar, tömmar och spö är ju en helt annan sak. Och det säger kanske mer om mig än om honom.
Hur eller hur så gillar jag honom som vän, och det är inte alla som får ett så här långt inlägg på min sida. (kanske inte alla det går att hitta så mkt att skriva om heller)

Snabbkackel

Var bara tvungen att bjuda in min Granne B på en snabbfika här på förmiddagen. Har känt något så läskigt de senaste dagarna, min stora passion för mina höns har liksom börjat svalna i samma takt som vintern kommit. Jag blev orolig på riktigt även om jag innerst inne vet att det är övergående. Hur som helst så vet jag att det bästa sättet att få tillbaks passionen är att prata fram den igen.

Så Granne B kom över en stund, vi började prata lite sakteliga och kringgick ämnet lite innan vi efter en stund kacklade på som aldrig förr. Det är ju faktiskt så att man måste ligga steget före, och jag som är lite av en kontrollmänniska mår bra om jag redan nu vet vad jag ska kolla efter för raser framåt våren. Så till varsen kopp med kaffe och te ältade vi raskt igenom diverse hönssjukdomar, blivande avkommor och lite tips om hur vi kan göra fint i våra hönshus.

Nu en stund senare känns allt liksom som vanligt igen. Jag ska kila ut till fjäderbollarna och städa lite, och jag är helt säker på att min passion är på väg tillbaks.

På dessa bilder ser ni Köl- Jazza, Mina söta brahmor som bebisar, Hampus eller som vi kallar honom- Dampus, Herr L med sin Jassa, Fia- min pappas hund som bodde här under en tid, Blaze- Skånevännernas förra vove

Några djur vi har fäst oss vid under åren

Vi har så många fina bilder av djur vi har och har haft så nu delar jag med mig lite.
Uppe till vänster- Pepsi
Uppe i mitten- En lohmantupp som inte längre finns
Uppe till höger- Lille Uffe, vår kanin som bor i ett gigantiskt kaninhus


I mitten till vänster- Zlatan, mannen i kattfamiljen
I mitten till höger- Zingo, syster till Zlatan. En underbar katt som tragiskt nog försvann under hösten och inte har kommit hem igen.
Längst ner- Måns, också han en underbar katt som tyvärr sprang ut mitt framför en bil

Dagens Peppe- bild

Två bilder av Pepsi tagna vid kusten 2007. En lycklig flat coated retriever som tog varje chans till att bada.

Ihåligt träd

Jag var för inte så länge sedan och besökte detta mystiska ihåliga träd som finns utanför det samhälle jag växte upp i. När jag var liten (låter som om jag vore lastgammal men så är inte fallet) var jag och min trogna vän,
Fröken M ofta där och lekte.

Jag tyckte på den tiden att detta träd var så enormt stort. Vi kunde lätt krypa in där båda två och gömma oss. Nu när jag besökte det är jag fortfarande lika imponerad av att det är ihåligt, men det kändes inte alls lika stort som jag minns det. Frågan är ju om jag och Fröken M har åldrats i samma takt som trädet, men det tror jag väl aldrig.

Vi komma, vi komma från pepparkakeland...

Ja då var det klart då, årets pepparkakshus. För att vara på den säkra sidan använder vi oss av samma mall varje år. I år bytte vi ut de vanliga nonstop godiset mot smarties, vilken utveckling. Bamse och Lille skutt står som vanligt utanför och är alldeles för stora i förhållande till huset, men vad gör väl det.

Jag blir på något sätt lika nostalgisk varje år vi tillverkar ett nytt hus. Detta är något jag och min man började med redan första året vi bodde i lägenhet och var nykära. Nu för tiden är det jag som gör huset med lite påhejning från barnen. Mannen håller sig mer än gärna undan med andra sysslor, som att sätta på vinterdäck o så. Sånt som jag ändå inte klarar av eller ens orkar försöka mig på. Men pepparkakshus kan jag, och det tänker jag fortsätta med.

Glada barn

Har idag haft besök av flera glada barn. Den egentliga meningen med vår lilla träff var att vi skulle fira lilltjejen här hemma. Bara det att hon fyllde år i augusti, men det är väl aldrig fel att dra ut på firandet lite. Alla fyra treåringarna roade sig själva under åtskilliga timmar. De åt mat, fikade, ritade, busade, busade mer och försökte sig på att spela lite spel innan en av mammorna hittade dem hoppande uppe i vår säng. Med andra ord så hade de jättekul de också, och vi hann ju för en gångs skull prata i lugn och ro.

När min stora dotter kom hem från skolan var hon lycklig och förväntansfull. Hon hade tappat sin andra tand, en yttepytte liten tand som fröknarna i skolan snällt snott in i ett stycke papper för att den inte skulle försvinna.

Hon stoppade den i ett glas med vatten och var medveten om att den kommer bli till en gyllene peng nästa morgon. Hon tror inte på tandfen eller något annat väsen utan nöjer sig glatt med att snälla pappa byter ut tanden mot lite guld.

Framåt eftermiddagen när våra gäster åkt hem och jag tagit hand om disken ringer min man hem. Vi pratar ganska ofta i telefon om dagarna när någon av oss jobbar. Tror det är så med mannen att när han är hemma och ledig så måste han titt som tätt kolla tex-tv och surfa ut på aftonbladet...... för det kan ju ha hänt något nytt han missat.
När han däremot jobbar och har tillgång till nätet hela tiden, ringer han hem till oss istället för att försäkra sig om att allt är bra. Kanon tycker så klart vi som blir nästan lika glada varje gång.

Hur som helst så pratar han med stortjejen som lyckligt berättar om sin tappade tand, och samtidigt som hon pratar börjar hon leta efter glaset med tanden.
Shit tänker jag, vad har jag gjort?
När gästerna hade åkt satte jag igång med disken i ett tempo utan dess like. Diskmaskinen med ren disk plockades snabbt ut och jag fyllde raskt upp dem med smutsdisk igen och satte igång den. När då stortjejen började leta efter sitt glas med minitanden i, slog det mig att jag rensat allt i diskväg som stått på bänkar och bord den senaste timmen. Även glaset med tanden.

Nu gällde det att komma på nåt smart att säga. Jag förklarade vad som hänt, men snabbt som ögat så la jag i en enkrona i glaset istället. Berättade med glimten i ögat att denna silvriga peng med sitt ringa värde kommer öka rejält under natten och bli till guld. Tack vare min inlevelse i berättelsen och all övertygelse jag kunde ge, så köpte hon det och den förlorade tanden ger förmodligen inga mardrömmar i natt. Hoppas hoppas

Vedspisen

Är så jätteglad och otroligt tacksam över min järnspis hemma i huset. Tänk vilken lycka att ha en egen gammal spis i köket, att kunna elda i rummet jag gillar allra bäst. Att när jag står och bakar eller lagar mat kunna känna värmen i ryggen och höra smattret från veden. Ja är det något i vårt hus som jag aldrig byter ur så är det denna.

Vid de otäcka stormarna Gudrun och Per var det vår kära vedspis som höll vårt mod uppe. På den kunde vi laga mat och värma vatten.

Hade det funnits utrymme skulle jag haft en skön fåtölj framför den att krypa upp i. Och då hade jag kanske också tagit mig mer tid att läsa böcker, eller?
Jo, det är nog pga att jag inte har någon fåtölj just där som jag inte hinner läsa fler böcker. Jag vet bestämt att granne B har en skön fåtölj framför sin kakelugn och det måste ju vara den som gör att hon plöjer igenom böcker i ett tempo jag inte ens kan ta mig igenom morgontidningen.
Eller?

Kalassläkten

Vi har av många kallats för kalassläkten. Detta beror nog på att vi för kanske sju- åtta år sedan var på kalas jämt, och då menar jag jämt. Hela almanackan var fylld med olika släkt kalas. Det började i februari och höll ett mycket högt tempo genom mars och april, några få kalas i maj och juni. Början av juli var lugn, men då passade vi ju ofta på att träffas eftersom alla hade semester. I slutet av juli började kalasen igen och fortsatte i början av hösten. November och januari var de lugnaste månaderna, men i december skulle vi klara ut tre släktkkalas innan alla träffades på julafton.

När vi berättade för våra vänner om detta, suckade de ofta och tyckte det lät jobbigt. Men vi som var mitt i det tyckte det var ganska skoj, om än lite stressigt att få ihop med datum och tider. Nu däremot, när alla storkusinerna till våra barn har vuxit till sig och inte längre firar sina födelsedagar med storkalas, nu saknar man det. Nu är det bara en storkusin kvar som vi grattar, och han fyller den 23 december. Detta kalaset längtar man nu efter ett helt år, men som väl är har min svägerska tillika kusinens mamma börjat lägga kalaset helgen innan. Så nu träffas vi istället vid två tillfällen i december, hela tjocka släkten. Och givetvis när någon fyller jämt eller tar student eller konfirmeras eller döps eller när någon av småkusinerna fyller år eller vid bröllop.
Ja ni förstår att det blir en del kalas ändå.

Idag har vi nämligen varit på femårskalas hos min kusin L med familj. God mat som vanligt och trevligt sällskap. Det är inte så ofta längre jag träffar min faster M och hennes man D, men det gjorde jag idag, skojsigt!
Kusin L och jag träffas en gång ibland och vi glädjer oss alltid åt att barnen leker så bra tillsammans. Sen glider samtalen allt som oftast in på hur snabbt barnen växer, att man inte riktigt hänger med och lite mat-och kakrecept därtill. Grabbarna däremot, de förknippar nog varandra med en god öl, kanske en liten snaps, en whiskey och lite snack i soffan. Men goa är de! Grabbarna alltså.
På bilden tre av de fem sysslingarna, i full gång med födelsedagstårtan. Den var så mumsig.

Tallris och granris

Tog idag på förmiddagen en skön promenad ut i skogen (jag vet, vi bor i skogen). Målet med denna promenix var att vi skulle få med oss lite ris hem, både granris och tallris.

Med detta skulle barnen och jag hjälpas åt att pryda vår farstukvist med. Granriset skulle ligga på marken, lite mjukt under fötterna och ser juligt och inbjudande ut. Tallriset till blomlådorna, som när vi kom hem var fulla med vatten. Lite trist bara att vattnet sedan ett par dagar tillbaks frysit till is och att jag i den sekunden inte hade något enormt tålamod på lager. Nä jag vände dem upp och ner och bankade allt jag var värd. Inget hände!

Efter en stund kom jag på den brillianta idén att sätta in lådorna inomhus en stund och att de på så sätt tinar upp. Sagt och gjort jag ställde in dem. Men jösses vilken tid det skulle ta. Försökte snällt be maken att spola varmt vatten utanpå dem för att skynda på processen lite. Men han pratade i telefon och förstod nog inte riktigt att han kunde gjort två saker samtidigt.

Istället gick jag in (med mina grova gore tex kängor på, aja baja), och fyllde på med varmvatten i lådorna. Skyndade mig sen ut för att återigen välta dem upp och ner och banka med full kraft. Den första med lite is i lossnade ganska snabbt och jag var stolt och nöjd. Låda nummer två var något besvärligare och inte alls så tillmötesgående.

När jag vände på den och började slå blev följden istället att den på något sätt bucklade till sig. Den blev skev och en del av framsidan lossnade...... och min stolthet försvann på ett litet kick. Men som tur var så lossnade i alla fall isen så jag hängde upp den och pyntade med så mycket tallkvistar jag kunde för att det inte skulle märkas så väl. Resultatet blev efter mycket slit riktigt bra, och jag har väl säkert lärt mig nåt vettigt av det. Vad vet jag?

Makens smygbild

Måste bara lägga ut en bild som min käre man har varit ute och tagit på tre av dvärgkochinhönsen idag...... i smyg igen!
Visst är de väl ljuvliga de små fjäderbollarna?

Hönsresa

Jag kan inte fatta det själv!
Att jag lyckades stå emot när mina grannar idag åkte på hönsresa. Jag ville på ett sätt följa med, men jag har en svaghet jag själv är otroligt medveten om. Finns det höns jag gillar till salu så har jag väldigt svårt att stå emot, utan kommer garanterat hem med några pippifåglar i en wellpapplåda. Senaste gången jag var iväg hade jag sån otur och fick med mig en massa sjuka djur hem, vilket jag inte upptäckte förrän långt senare.

Nä för tillfället är min lilla besättning alldeles lagom, särskilt med tanke på att det snart är vinter. Jag kommer säkert utöka med några individer till framåt våren.

Hemma i mitt stall, omgjort till hönshus finns följande fjäderfä- raser.
Brahma- stora, stiliga och lugna. Min lilla Astrid är en riktig knähöna.
New hampshire- dessa var inte riktigt pigga när jag köpte dem, men jag försöker få dem att må riktigt gott här hemma. Jag gillar deras härligt röd-bruna färg.
Dvärgkochin- dessa små godingar är de charmigaste jag har. Så otroligt tillgivna, hoppar gärna upp i knät och barnens (och mina) små kelgrisar.
Sabelpoot- ganska nyinköpta och även de har varit lite krassliga sen jag hämtade dem. Men små och mycket vackra i sin färgskala.
Silkeshöns- Gillar verkligen att titta på dessa små dunbollar, men av någon anledning så kommer vi inte riktigt överens mentalt. Kan inte sätta fingret på vad det är, de känns lite stirriga, men på avstånd gillar jag dem.
Hedemorahöns- Dessa köpte jag i våras, men även de är lite smårädda (om man jämför med dvärgkochin och brahma, hi hi). Men de är så jättevackra i alla sina olika kulörer.
Sen har jag även maran- och isbarkycklingar på gång hemma hos granne B. Jag hoppas att det kanske blir nån höna kvar till mig. Och skulle det inte bli det så är jag övertygad om att hon kläcker fram nya till mig till våren.

Inget är som mammas bak

Det är nåt sånt i den stilen min kära make brukar säga till barnen tror jag. Bilden till vänster känns lite missvisande då det i mina ögon ser ut som gigantiska berg av pepparkakor hemma på bänken. Jag har ta mig tusan stått och bakat hela dagen, puh.

Det blev såklart inte riktigt som jag hade tänkt mig, eller hoppats på. Lilltjejen som fortfarande inte har kommit hem följde med mormor o herr L på julmarknad idag, mysigt! Maken var först lite trött efter gårdagens partaj med jobbet, men fick sen bråttom ut efter frukost. Han löste inte ens melodikrysset. Nä han skulle elda sa han, och det var ingen lögn kan jag tala om. Han eldade nog allt som kom i hans väg. Det gamla soffbordet hamnade på brasan, liksom massor med annan bråte han hittade lite var stans ute i våra små förråd.

Kvar var jag och stortjejen som skulle baka pepparkakor. Vi bestämde oss för att fråga grannflickan H om hon ville vara med och baka. Hon kom in och tjejerna var jätteflitiga en hel timme. De kavlade och fnissade om vartannat, men bestämde sig efter en stund för att gå ut istället.

Kvar blev då jag!
Med en enorm pepparkaksdeg, ha! Som jag har bakat idag säger jag bara, kavlat, tryckt och gräddat. Och inte brände jag mycket heller (är så lätt att glömma en plåt om något kommer emellan). Men idag kom inget emellan, mer än lite lunch förstås, men sånt gör man ju på rutin.

Nu är jag ialla fall klar med baket, och förutom alla kakorna så blev de också alla delar till det traditionella pepparkakshuset. Imorgon ska vi sätta ihop det och göra det riktigt fint. Återkommer med bild om det blir bra.

Förresten syns det att jag har gjort pepparkakshundar, typ flattar? Tror allt att det där med hund förföljer mig.

Balder

Känner bara mig tvungen att skriva några rader om våra vänner i Skåne, M o M.
Fröken M har jag känt sen jag var sex år då hon flyttade in och blev granne med mig. Sen dess har vi varit bästa vänner och kommer säkert alltid förbli.
Herr M är då sambo med Fröken M och för ovanlighets skull så beskriver jag honom som lång, snäll och lika teknikgalen som min man.

Vi försöker träffas ganska regelbundet (varannan månad el så) och har under åren hittat på en del kul ihop.
Vi har dock en regel då vi träffas, att varje gång spela minst ett parti poker. Nu är det ju så att våra kära män lägger ner väldigt mycket energi på att tänka i spelet och vill för allt i världen inte förlora mot oss tjejer. Det är bara ett problem.
Vi spelar tydligen inte riktigt som man ska........enligt dem.

Nä, när vi spelar har vi väldigt svårt att lägga oss, trots att korten är ganska dåliga, särskilt Fröken M. Att vi sedan lyckas få in nån näst intill omöjlig pokerhand (statistiskt sätt enl männen) kan göra min kära make smått illröd om öronen. Men erkänner han då att vi spelat bra?? Näää då, för det är bara tur. Ha säger jag, jag är övertygad om att man måste tro på turen lite oftare. För träffas man bara en gång varannan månad och spelar kort så måste det vara trist att ge sig på att vara skicklig också. Särskilt när vi har fullt upp med diverse drycker och allt godis.

Något som däremot är skickligt är om vi i vår lilla pokerkassa får ihop tillräckligt med pengar för att kunna göra något riktigt skoj framöver. Men jag håller tummarna och fortsätter hoppas på turen.

Ps. Bilden föreställer min kompis Fröken M efter att ha åkt Balder på Liseberg för 1,5 år sen. Sen dess kallad Balderfrissan
Ps igen. Får ändra min förklaring till kortet ovan. Min man påpekade att kortet inte alls är taget i Göteborg utan på en strand i Halmstad. Å visst när jag tänker efter har han ju helt rätt. Men det var efter ett Balder-åk på Liseberg frissan kom till och förmodligen blåste det mycket i Halmstad just den dagen vi var där, med tanke på frisyren. Nog om det oviktiga nu.

Mamma- dotter kväll

Lilltjejen fick jag aldrig med mig hem efter Ikea resan idag. Låter allvarligt men saken är den att hon stannade kvar hos mormor som bor halvvägs hem till oss. Maken är ute och käkar med jobbet och kvar är jag och stortjejen (som egentligen inte är mer än 5 år).

Vi bestämde oss för att ha en riktigt mamma- dotter dag. Vi skulle ta med pizza hem från stan, men det blev att vi satte oss på pizzerian och åt där. Inte varje dag man äter den nygräddad, men gott var det och riktigt trevligt.

När vi kom hem hade vi storslagna planer på hur kvällen skulle forsätta. Men det blev inte riktigt så, tjejen började gäspa nästan direkt. Jag ville hålla henne vaken en stund till och började därför locka med diverse godsaker, men utan nåt större resultat. Kom då på att vi hade köpt oss två skraplotter (såna som tar lite tid att skrapa) och lockade med dem till min dotters stora förtjusning. Hon uthärdade den ena lotten med gott och trött humör, men när det var dags för den andra började ögonlocken bli tunga. Hon somnade gott i mitt knä utan att vi vunnit nånting på lotterna. Men för att sammanfatta vår mamma- dotterkväll så blev den både mysig och bra, fast kanske inte så lång.

Läser just nu

Jag har ett begär när det börjar närma sig jul och jag står i kön i mataffären.
Alla dessa inredningstidningar som lockar med den ena bilden vackrare än den andra. Jag tycker det är en speciell känsla att krypa upp i soffan och drömma sig iväg till julen som faktiskt bara är en månad bort. Jag tycker det finns så mycket värme och glädje med julen och jag mår liksom bra när jag bläddrar i dessa tidningar. Kanske är därifrån jag fått min ljus- inspiration, vad vet jag. Jag gillar det i alla fall.

Ljus

Har idag varit och besökt det gigantiska och helt underbara IKEA tillsammans med lilldottern. Tyvärr fick vi stressa oss igenom alla fantastiska avdelningar pga att vi hade en tid att passa, suck! Men vad gör väl det, jag var ju där en stund i alla fall. Av det jag fick med mig hem var nog ca 70 % av allt ljus. Blockljus i rött och vitt, vanliga vita kronljus och så värmeljus. Kan berätta att vi har en ganska stor konsumtion av ljus under hela höst- och vinterhalvåret.

Vårt hus är liksom ett typiskt "tända ljus hus", gammalt som gatan och lågt till tak. Vi har även börjat ha en lykta tänd ute på trappan, det känns lite välkomnande och så tycker jag. Fast med tanke på att vi bor mitt ute i skogen och det sällan kommer "helt appropå- besök" på kvällarna så vet jag inte vad det är bra för.

Nu är det ju så att vi fått in en viss rutin på kvällarna då vi ska blåsa ut alla dessa ljus innan läggdags. Ljuset på trappan har däremot inte hittat sin givna plats i våra blås-rutiner än, så vi glömmer det ofta. Som mest brann det konstant i fyra dygn, eftersom vi glömde det på kvällen och på dagen då det var ljust (om man nu kan kalla det så i november) såg vi inte att det brann. Det måste i alla fall varit bra ljus som varade så länge.

Förra helgen fick jag istället se en mycket lämplig atteralj hos min svägerska L. Det var ett litet klot som hon lagt i ena blomkrukan vid ingången till huset. Fru L är så där otroligt pysslig, allt stämmer alltid in i minsta detalj och vad hon än tar sig för så blir det alltid perfekt. När hon bjuder på mat, vilket hon är en klippa på, så ser det aldrig för mycket ut. Fattar ni, det är lätt att laga mat, men svårt att lägga upp det så att det fortfarande ser nätt och lite lagom ut, men det kan Fru L. *Fusk, fusk, fusk*

Tillbaks till klotet. Det är alltså ett runt klot i plast som ser lite frostat ut. Detta klot drivs av solceller och laddar sig alltså dagtid för att sen lysa på kvällen. Och det bästa av allt, man behöver aldrig stänga av det.

Inte lika mysigt som ljus såklart, men ett bra alternativ.
Jag köpte själv ett klot här om dagen, men har inte satt ut det bland mina nervissnade och stelfrusna sommarblommor än.
Ska fixa till det när snön töat bort och lägga in en bild.

Symöte

Varannan torsdag vallfärdar "tanterna" (där ingår jag) i vår by hem till varandra för att ha symöte. Jag bodde ganska många år i vår lilla by innan jag började delta i dessa tillställningar. Av en slump var jag förbi hos granne C när hon berättade att hon var på väg till symöte. För mig lät det då väldigt gammalmodigt och inte alls intressant. Men granne C övertalade mig (var nog inte så svårt) att komma hem till henne gången efter då det var hennes tur att agera värdinna.

Sagt och gjort, jag tog mig dit. Men jag som varken är nån hejare på att sticka eller sy tog med mig diverse smågrejer och satt och slog in paket till barnens adventskalender istället. Granne B som på den tiden inte heller var så vidare flink när det gäller korsstygn och maskor lagade allt som oftast makens kläder (som tycks gå sönder titt som tätt).

I min fantasi hade jag innan jag gick dit första en liten tanke om vad de gjorde på mötena. Massor med skvaller och prat om kakrecept och så. Men när jag var där och insåg att de här tanterna syr ju på riktigt, blev jag lite smått chockad. Det var dukar och stickningar i mängder och alla var flitiga som få. Fick också reda på att denna lilla junta startade nån gång på 60-talet och håller på än. Snacka om att man känner för att förvalta detta kulturarv.

Nu har jag varit med i över ett år och det känns lite som om mötena ändrats en aning. Jag och granne B har lärt oss sticka och känner oss ganska stolta över detta. Av någon konstig anledning har det också införts att dricka vin mitt i veckorna. Träffarna blir senare och senare (förstår inte hur tanterna orkar vara vakna så sent), och ordet plockmat har fått en helt ny betydelse. Jag måste erkänna att jag inte alls trodde man kunde ha så här kul när man från början bara har en sak gemensamt- att man bor i samma by. Men kul har vi och arvet ska vi fortsätta förvalta väl.

När livet stannar- Malin Sävstam

Jag kan ju inte vara sämre än min granne B och min kära man. Att läsa i det tempot granne B gör ligger inte riktigt för mig även om jag vill. Jag har liksom lite svårt att koncentrera mig på att läsa när det finns så mycket annat man kan (läs måste) göras. Som tex baka, laga mat, plocka bland diverse prylar här i huset och surfa.

Men en och en annan bok läser jag faktiskt, och för tillfället är det den här boken. Jag kommer förmodligen inte skriva så mycket mer om böckerna än ifall jag tycker de är bra eller dåliga.

Men visst ser det bra ut? Och som jag skrev tidigare, jag vill faktiskt läsa mer......

Kolmården

Vill bara visa min lycka över den lilla minisemester vi hade i september. Vi åkte till Kolmården över en helg, där vi bodde hos en mycket gästvänlig familj, lite släkt i släkten eller hur man ser det.
Denna familj består av en delfintokig mamma, en pappa och deras tre barn.

På något sätt så kretsade mycket av denna helgen kring två nyfödda delfinkalvar på Kolmården. Vi fick följa dem via en webbkamera kvällstid, och fick utöver det direktrapporter kontinuerligt av delfinskötare P.

Jag som påstår att jag brinner för mitt jobb, pyttsan!
Fru P brinner för sitt jobb på ett sätt jag aldrig tidigare skådat. Jag ger mig sjutton på att hon tillägnar delfinerna en tanke varje vaken sekund. Tänk att ha ett gäng delfiner som familjemedlemmar, fast nån kilometer ifrån. Kunna åka till dem i ur och skur och träna, umgås och snacka lite. Och att alltid få samma glada och härliga bemötande. ( Precis som att ha hund)
Häftigt!

Eftersom vi fick tillfälle att gå back stage och klappa dessa godingar, måste jag ju så klart lägga ut nån bild också. Vill påstå att det var ett besök som gjorde stort intryck på oss alla.
Ett stort tack till fru P och hennes familj.

Vovve!!!

Jag försöker stå emot det dagligen, men tanken kommer oftare och oftare smygande.
Känner mig lite som en svikare när jag börjar tänka dessa tankar, även om jag vet att det finns många med mig som fungerar likadant.
Vad jag pratar om, jo tanken på ny vovve.
Jag vet ju att jag aldrig kommer kunna ersätta min förra hund. Men det är ju inte heller det som är meningen, för inte ska hon ersättas. Snarare kompletteras.

Jag känner mig nästan som en smygalkoholist när jag surfar in på hundsidorna. Hoppas på att ingen ser mig och gör någon det så är jag beredd på en liten vit lögn snabbt som ögat. Vet inte varför jag känner på det här viset, jag är ju inte dummare än att jag begriper att min hund inte kommer tillbaks till mig igen.

Men den längtan efter hund som jag börjar känna nu stör mig. Jag har inte varit ute och gått en vanlig promenad på eget initiativ sen i somras. Ni hör ju själva hur korkat det låter, jag som älskar att promenera. Och sedan vi fick ta bort Pepsi så känner jag ingen som helst glädje och mening i att gå. Och vad blir då följden av det, jo man sitter vid datorn och skriver massa goja istället ;), blir allmänt lat och bekväm och för att inte tala om trött.

Nä det vet i sjutton om jag inte ska kliva ut ur garderoben och berätta för omvärlden om mina tankar kring en ny jycke. Jag menar, alla vet ju att jag älskar hundar så varför ljuga. Å jag som är så dålig på att ljuga.
Nä go vänner, jag erkänner- JAG VILL HA EN VOVVE .....men inte nu.......men kanke till sommaren.