För ett ca. två veckor sen hände en liten sak här hemma. Maken kom hem och berättade att han hade haft lite tid över från det att han slutade jobba tills han skulle hämta barnen på dagis. Då kom han på den briljanta idén att köra genom skogen för att ta sig till dagis. När man kör vägen genom skogen passerar man kapellet vi gifte oss i för 1,5 år sedan. Väl hemma berättar han om sin "skräckfärd" som slutade med att han efter lång körning fick vända och köra tillbaks till den gamla vanliga vägen igen. Suck tänkte jag, hans lokalsinne är inte av denna värld. Men för att inte göra honom till åtlöje sa jag inget mer om det.
Bara det att igår, två veckor senare ringer han mig från sin mobil. Återigen har samma senarie utspelat sig. Maken hade några minuter över innan dagishämtningen och nu skulle han ta mig sjutton hitta vägen genom skogen (vill tillägga att vägen är så pass stor att den är asfalterad). Och nu var det ju så att jag förra gången förklarade vägen för honom just för att han skulle slippa hamna i den lilla knipan igen.
Igår när han ringde gjorde det kanske inte saken bättre att min granne B satt mitt emot mig vid bordet och hörde det hela. Han försökte viska fram att han visst hade kört vägen som jag förklarat, men att det nu bara var skog överallt. Han kunde knappt hålla sig för skratt själv, men i detta förvirringstillstånd var han tvungen att koncentrera sig på bilkörningen. Han förklarade hur han hade kört och att han blivit stående vid ett vägskäl.
- Du sa ju att jag bara skulle köra rakt fram...... mutter mutter!
Jo men med det menar jag ju att man ska följa vägen, sen är det inte lätt att förklara alla gånger en väg svänger.
Hur som helst så lugnade maken sig betydligt då jag bad honom fortsätta köra samma väg en bit till och han kom till dagis i tid också. När han en stund senare kliver in genom dörren hemma är han mycket nöjd med sig själv. Fattar du, sa han. Jag körde ju förbi den där fotbollsplanen där vi spelade brännboll en gång för många år sen, och jag kände igen mig.
Ja, kors i taket. Den fotbollsplanen har legat där hela tiden och jag har inte tänkt något annat än att han vetat om det. Men så är det med min kära man, han ger en alltid ett gott skratt när man minst anar det........... och han bjuder gärna på det också. Sen att jag och grannen satt och fnissade gott åt honom det håller vi nog för oss själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar