måndag 22 december 2008

Dan före dan före dopparedan


När det närmar sig jul har jag alltid en viss föreställning i huvudet om hur jag vill att det ska vara. Av någon konstig anledning blir det inte alltid som man tänkt sig. Ett exempel är ju gårdagen då jag inte alls hade tänkt komma hem från kalaset och se två familjemedlemmar bli sjuka, men så var det. Nattens sömn blev väl inte den bästa, men jag kröp på kvällen ner till stortjejen i hennes säng. Min sida av dubbelsängen var redan upptagen och det rummet omdöpt till sjukstugan. Lilltjejens säng lockade inte riktigt eftersom det var där hon började sin kaskad- överraskning igår kväll. Så lotten föll alltså på stortjejens säng vilket var ganska mysigt men inte när det gäller att sova en hel natt. Stortjejen gillade nog sällskapet, för hon kröp närmre och närmre och riktigt burrade in sig mot mig. (å jag som i vanliga fall vill ha utrymme och helst ingen tätt inpå) Men trots lite dålig sömn och så under natten så vaknade jag ganska pigg och glad.

Lilltjejen och maken hade gosat tillsammans de också, men blivit avbrutna av diverse transporter till och från badrummet under natten. Maken var mest lik en sloken blomma eller ett brunprickigt bananskal om du frågar mig. Inte alls så där positiv och go som jag är van att se honom. Han brukar i och för sig vara trött var och varannan dag under den här årstiden, men inte så urlakad som i morse.

Stortjejen och jag valde att fly fältet. Skulle vi bli sjuka så borde vi ha åkt på det redan resonerade vi och stack iväg till den lite större staden i öster. Listan på det som kvarstod i julklappsväg var inte jättelång, men absolut inte färdig heller. Jag försöker varje år få min lillebror att ta lite större ansvar när det gäller klapparna, men han har en förmåga att skjuta upp allt ännu längre än mig. Och sånt kan jag bli lite stressad av, jag som vill ha kontroll. Och tanken på att den 23.e december veta att min kära bror jobbar till klockan tolv och sen, efter det ska fixa klart klapparna klarar jag inte riktigt. Inte alls för att jag inte tror att han grejar det, det gör han garanterat det vet jag. Men jag vill VETA att det är klart för att kunna koppla av och koncentrera mig på annat. För tänk så hemskt om man sitter där på självaste afton och har glömt bort att köpa till någon, enbart för att man missuppfattat vem som skulle handla det. Nä det är mycket bättre att fortsätta vara lite av ett kontrollfreak tror jag.

Jag hade sett fram emot att få gå och sätta mig tillsammans med dottern på någon trevlig lunchrestaurang idag. Att laga mat här hemma lockade inte riktigt, och på inköpslistan hade jag i efterhand skrivit dit handsprit som en behövlig grej. Lite glatt frågade jag dottern var hon tyckte vi skulle äta för någon stans. - Jag vill ha hamburgare, blev svaret.
Jag kände hur jag började stelna till, när jag förstod att hamburgare för henne var Mc Donald´s eller Sibylla. Jag är verkligen ingen fin gourmet, men att åka dessa fem mil till den större staden och sen sätta sig på en hamburgerrestaurang är kanske inte vad jag längtat efter. Men vad gör man inte för sin dotter så här några dagar före jul. Det blev en trevlig luch på Mc Donald´s och dottern var helnöjd till min stora glädje.

Efter det la vi i ett härligt shoppingtempo (som jag bara tror att tjejer klarar) och strök den ena julklappen efter den andra på vår lista. Jag är så imponerad av min 5-åring när det gäller att gå i affärer där det kryllar av folk. Inte minsta pip på flera timmar utan vi hade det riktigt tjejmysigt hon och jag. Jag lyckades även fixa den sista presenten till henne också, men det var inte helt lätt. Vi gick för andra gången in i en butik som säljer klockor. En armbandsklocka med ett Hello Kittymotiv står högt upp på hennes önskelista. Men hur löser man det när ens femåring håller en i jackärmen nästan hela tiden. Jo då, en smart expidit och en kund som kan tala i gåtor. Expiditen fick dottern att gå och hämta en svart väska på andra sidan butiken medan jag snabbt som en vessla slank förbi glasmontern och visade vilken klocka hon skulle ta fram. Hon slog in den i ett fint rött paket och under tiden visade jag dottern den ena ointressanta prylen efter den andra. Hon fick välja hårspännen och pärlor i butiken, allt för att avleda. Jag betalade och gick vidare med en ledsen och besviken tjej. Hon ville ju så gärna ha den där klockan. Å va kul det är när man känner att man verkligen lyckas. Jag vet hur otroligt lycklig hon kommer vara på julafton när hon öppnar det lilla röda paketet.

När jag efter tre timmar märkte att humöret började svikta köpte jag en stor glass till henne och allt blev lugnt och gemytligt igen. Jag hade ju i bakhuvudet att hon skulle orka följa med mig till den stora matvarubutiken och handla julmaten också. Kunde ju inte gärna skicka maken till det, då hade vi nog blivit hungriga i jul. Något trött men på gott humör satte hon sig i vagnen som tillslut var så övertäckt med varor att hon knappt syntes.

Väl hemma upptäckte vi att våra två sjuklingar fortfarande låg pall, men de hade förflyttat sig från sängen till soffan. Och de hade fått i sig lite nyponsoppa. Det är så konstigt att se sin trygga, (starka) man vara så ynklig. Men han är inte typen som gnäller för lite feber, nix pix. För inte sjukskriver man väl sig när man åkt på vinterkräksjukan? Nä då! Då tar man det på sin flex, för någonstans där inom sig tror (hoppas) man på att bli frisk till dagen efter och då åka till jobbet. Att han inte klivit ur sängen mer än för att gå på toaletten under hela dagen räknas inte riktigt in i tankarna hos min make. För sjuk det är han ju inte!

Hur som helst så sitter jag nu här vid datorn, lyssnar på lite julmusik och känner mig lite konstig. Konstig därför att det inte alls känns som dan före dan före dopparedagen. Golvet har inte fått besök av dammsugaren eller moppen, granen är inte klädd och jag känner mig inte ens stressad. Jo lite kanske, men bara för att jag i en inre önskan hoppas och vill att barnen ska få med sig fantastiska och fina minnen från sina jular här hemma med oss. Utöver det är jag inte det minsta stressad, utan tycker det är lite småkul att se vad som händer om man hoppar över lite måsten. Jag har en granne som oroar sig om fönsterna inte är putsade och mattorna inte är piskade. Sånt bekommer inte mig, absolut inte mattorna och är fönsterna smutsiga så syns det bara när solen skiner och det gör den ju så sällan så här års.

Jag kom på nu att jag ännu en natt kommer krypa ner i stortjejens säng. Imorgon ska jag sprita lite här och var i huset, byta till rena lakan i sängarna och hoppas att magsjukan inte kommer tillbaks inom den närmaste tiden. Sen ska jag fixa julskinka och gröt och bara mysa med min familj (om de nu orkar det). Stortjejen och jag köpte på hennes begäran varsen bingolott idag, så det blir nog lite uppesittarkväll för oss i morgon skulle jag tro. Och givetvis ska vi klä granen också.

Inga kommentarer: