Jaha det var den här julen det!
Precis så brukar min makes 99-åriga mormor säga så fort vi har intagit jullunchen tillsammans med släkten. För henne är julen främst förknippat med dopp i grytan, en snaps och trevlig gemenskap med de närmaste.
Men så här på Annandagen är det inte utan att jag också säger de orden. Jag är mycket nöjd och belåten med årets julfiranden. Vi har hunnit träffa alla nära och kära utan att för den sakens skull behöva stressa ihjäl oss. Men visst är det väl skönt med lite lugn och ro också.
Jag hade turen att vara ledig på julafton, men jobbar istället alla andra dagar. Men vad gör väl det??
Idag är maken ute och eldar skräp. Tror det är första gången sen i söndags han är ute och får lite (frisk) luft, mer än transporterna till och från bilen förstås. Och skräp finns det en hel del nu efter alla julklappar som öppnats i huset. Vi som inte skulle ha så mycket paket i år. Men av någon anledning så förstår inte riktigt våra föräldrar vad vi säger när det gäller sånt. Min mamma älskar verkligen att köpa klappar vid jul, hon börjar i oktober och är färdig i god tid. Sen kan hon inte låta bli mot slutet ändå utan kompletterar in i det sista.
Igår kväll var vi bortbjudna till min pappa och hans sambo. De bjöd på lax,kokt potatis, sås och sallad. Och hör och häpna, men min man fick tillbaks sin aptit och åt. Det var riktigt kul att se honom äta igen. Och väldigt gott med lite vanlig mat efter all fet julmat. Bara det att efter maten dukade hans sambo fram hemgjord ostkaka med sylt, ris ala malta med saftsås och kladdkaka med vaniljglass. Hua meja, var jag behagligt mätt innan så var den känslan som bortblåst efter desserten. Och jag vet att man inte måste smaka av allt, och jag vet att man inte behöver äta upp barnens rester. Och jag om någon vet vilken otroligt dålig karaktär jag har emellanåt, som tex igår kväll. Jag var så mätt att jag trodde jag skulle spricka så när matmoran dukar fram kakor till kaffet så avböjde jag vänligt men bestämt. Nån måtta får det allt vara när det gäller födointag för min del.
Vi fick också ett kort besök av Tomten igår. Han hade glömt lämna lite klappar på julaftonen så han åkte runt och lämnade dem på hemvägen igår. (detta var en egen önskan från mig då min stora tjej blev något besviken på tomten den 24.e)
Det var nämligen så att jag hade bett min vän herr L om tomtehjälp på julaftonen. Stolt berättade jag en vecka innan att svärmor hade köpt en ny mask som skulle invigas dagen till ära. Kläderna var också ordnade och allt låg i en kasse i vår bil, bara att leverera till herr L. Jag brydde mig aldrig om att kolla grejerna utan tog för givet att allt stod rätt till.
Så klockan fyra, direkt efter Kalle Anka knackar det på dörren hos svärmor och svärfar. In kommer en ganska smal men väldigt tjusig tomte. Dock hade inte vår tomte så mörk röst som min dotter förväntat sig. Så när han hade börjat dela ut de första paketen säger min dotter till mig.
- Du mamma, det där låter precis som herr L hörru.
Shit shit shit, jag hatar såna här situationer. Jag är urkass på att ljuga och jag har alltid jättesvårt att finna mig snabbt. Istället låtsas jag som ingenting, och då händer väl det som inte får hända. Tomten tappar skägget........och näsan..........och glasögonen. Nej nej nej!
Stortjejen stirrar rakt ut och säger lite surt till mig att det är ju herr L. Shit shit shit, vad gör jag nu. Övriga släkten(utom barnen) skrattar så de kiknar, stackars herr L kämpar allt vad han kan för att få på sig skägg och doningar igen, och tillslut ställer sig svärmor framför honom för att skymma sikten. Men då är det ju redan försent, och min dotter har satt igång 20 frågor- leken. Å jag tycker verkligen sånt här är urjobbigt. För ett par veckor sedan var dottern övertygad om att det är någon som klär ut sig till tomte, men under julaftonens timmar blev hon mer och mer tveksam. Spänningen började komma och hon längtade efter tomten och det fanns en form av tro hos henne. Men mitt i allt stök och alla paket hann hon nog inte riktigt visa sin besvikelse mer än för mig. Jag besvarade hennes frågor så gott jag kunde, men lämnade senar över den biten till min man. Han är mycket bättre på sånt och när han började berätta sin historia om varför herr L var utklädd till tomte verkade dottern nästan köpa det. Hon var i alla fall inte lika besviken längre och förstod att tomten var tvungen att leja ut jobbet till några fler om han skulle hinna få ut alla klapparna på samma dag.
När kvällen kom frågade jag stortjejen om hon tyckte julaftonen hade varit bra.
- Sådär, svarade hon. Det mesta var bra, men tomten kunde ju i alla fall ändrat om rösten lite så jag inte hade känt igen honom.
Sån är hon min femåring, klok som en bok (ibland)
Stackars herr L var helt knäckt efter det inträffade, men vad skulle han ha gjort? En sak är säker, till nästa år är det jag som fixar fram en ny tomtemask, en riktig. Inget billigt trams som går sönder innan det är använt. Fattar inte ens varför de tillverkar sån skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar