Avsaknaden av snö gör sig hela tiden påmind inom mig. Jag har lite svårt att få till den där rätta julstämningen när det inte är vitt eller kallt ute, bara regn regn och regn. Och jag är fullt medveten om att vi aldrig kommer kunna styra över vädret och att det inte spelar någon som helst roll hur mycket jag önskar en vit jul, det blir inte så ändå.
Jag vill också passa på att erkänna vilken fegis jag är, ja det måste jag vara. För ca en vecka sen fick jag ju reda på att vi inte kunde köpa julgran på vårt vanliga traditionella vis. Jag skulle då ta mod till mig och fråga en granne här i byn om vi fick hugga en på deras mark. Tror ni att jag har gjort det då? Nä, helt rätt. Fegis är vad jag är. Jag har hela veckan skjutit upp det, i och för sig har jag jobbat jättemycket och vi har inte haft någon telefon men ändå. Hade det varit lite jädraranamma i mig så hade jag traskat ner till granne R och frågat. Och jag är bombsäker på att jag hade fått köra ner i skogen och ta vilken gran jag helst vill. Och innan jag ens skulle hinna tänka den tanken så skulle säkert granne R.s man erbjuda sig att följa med och såga och köra och, ja ni fattar va? De är så snälla och omtänksamma. Så bortförklaringar från min sida går helt bort just nu.
Men istället sitter jag nu här hemma med en ganska vacker kungsgran, inköpt hos min gamle arbetskamrat från glasbruket jag jobbade på en gång. Han står och säljer granar utanför en bensinmack i den lilla staden och det har han gjort de senaste hundra åren skulle jag tro. Trevlig är han också så visst känns det fint att man gynnat honom. Men känslan! Det blev inte samma känsla som de andra åren när vi plockat med oss dem från farbrorn i skogen. Till råga på allt så kommer väl granne B.s man förbi när jag står där och velar som mest. Han skrattar gott åt synen och förstår inte varför vi inte frågat dem om gran. Jag vet att hela skogen hemma i byn är fullkomligt övertäckt med vackra granar, men det är ju det där med att fråga om lov, det är inte min starka sida. Jag vet att om man frågar kan man inte få mer än ett nej, men jag vet också att det finns de som skulle vilja säga nej, men inte kan. Och då skulle jag säkert gå och fundera på om de verkligen menar ja och inte nej, fast de kanske inte vill göra mig ledsen och ja, nä nu svävade jag nog iväg lite tror jag. Hur som helst så kunde jag ju inte gå ifrån min gamla arbetskamrat där jag stod med en kungsgran i ena handen för att ändra mig och traska ut i byskogen här hemma ändå. För vad skulle då han ha tyckt om mig, jag är ju inte bara kund utan fd arbetskamrat, och då har man väl en viss press på sig, eller?
Jag betalade (glatt, njae) 350kr för min gran och svärfar tog med den på släpet hem till oss. I bilen hem frågade jag försiktigt stortjejen när hon tyckte vi skulle klä granen (hoppades att hon skulle säga ikväll). I övermorgon svarade hon utan att tveka, men jag vågade inte fråga henne varför. Jag har varit väldigt noga med jultraditioner tidigare, men för varje år släpper jag mer och mer på det. Jag vet att annandagen knappt hinner ta slut förrän jag är less på allt det röda och alla tomtar och istället börjar drömma om ljusare tider och tulpaner. Så förra året började vi ta fram de tomtar vi har lagom till lucia. Det kändes bra att få njuta av dem lite innan jul, då man har så mycket att se fram emot. I år började jag redan i slutet av november intala mig att man gott kan ta fram tomtarna lite tidigare än lucia, det är ju då man vill se dem. Jag vill inte ta fram tomtarna dagen innan julafton för att sen tröttna på dem några dagar senare, jag vill inte det. Jag tycker faktiskt lite synd om dem, vad har de gjort för att förtjäna att ligga nertryckta i kartonger över elva månader om året för att sedan göra oss lyckliga några få dagar.
Så vid advent började jag så sakteliga ta fram och pynta med lite rött här och där, röda ljus och blommor och så. Sen tog jag mod till mig och fyra dagar innan lucia plockade jag fram mina tomtar, men bara de jag gillar bäst. De andra stackarna ligger kvar uppe på vinden i väntan på bättre tider eller mer omtänksamma ägare. Kanske skulle adoptera bort dem till granne C, jag vet att hon är helt tomtegalen och har mängder med tomtar överallt. Och har de tur får de vara kvar ända till påsk. Hon har tom haft en julgran stående till påsk en gång, låter inte riktigt klokt i mina öron, men för övrigt så är hon väldigt klok, min granne C.
På tal om julgranen så tror jag att stortjejen och jag får gå halva vägen var. Känns lite kittlande och kul på nåt vis att bryta gamla mönster. Vi har alltid så länge jag minns klätt granen kvällen innan julafton, ända sen jag var liten. Men jag skulle vilja fuska med det i år, se om det händer något eller om det blir lika magiskt ändå. För tänk om jag något år skulle jobba kvällen innan julafton. Tror ni i er vildaste fantasi att jag då skulle överlåta julgranspyntningen till övriga familjen. Aldrig i livet.
Jag vet inte varför jag är så bestämd med att jag vill vara där och styra och ställa. Jag borde kunna slappna av och låta barnen lite fantsifullt klä den precis så som de vill ha den, men det går inte. Det skulle aldrig gå, jag skulle inte fixa det helt enkelt. Jag vet att de om ett antal år kommer komma med den idén själva och jag har redan satt in en plan B i min tankeverksamhet. Vill de pynta en gran själva så ska de i så fall få en egen gran, på övervåningen. Jag vet hur gärna jag ville ha en egen julgran när jag var liten så de kommer säkert gilla den idén den dagen. Men granen nere i vårt trärum, den är jag chef över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar