Nu är granen klädd och familjen uppe på benen igen. Bjässeskinkan vi köpte igår är klar och ska bara griljeras. Ikväll ska vi provsmaka den och bara mysa tillsammans med familjen.
Maken är som sagt på benen, men det är väl att ta i om man säger att han är pigg. Han gick ner till brevlådan i dag på morgonen (vi har en liten bit dit) och när han kom tillbaks var han så trött att han fick gå och lägga sig en stund. Han har också gjort sig ovän med min lilla golvtomte som brukar stå i hallen. Samtidigt som jag plockade ner adventsljusstakar och stjärnor från vinden så upptäckte jag att tomten lossnat från sin platta (den som står på golvet). Redan då frågade jag min kära man om han kunde fixa den. Idag var den fortfarande inte lagad (ja jag vet att jag kunde försökt själv, hmmm) utan han började skruva och dra. Han svor och levde ute i hallen, skyllde på värdelösa skruvar från Claes Olsson och muttrade ganska irriterat. Hade nu min man varit helt frisk så hade han för det första inte pratat illa om CO, inte heller låtit sig brusas upp så för en stackars röd liten tomtes skull. Men jag vet att han inte var pigg. Gissa hur?
Han smög ner i badrummet en stund senare och plockade ut två Panodil ur medicinskåpet. Han, min man, den mannen som aldrig blir sjuk ni vet. Och som aldrig någonsin frivilligt skulle stoppa i sig värktabletter om det inte gällde livet. Så min enda slutsats idag är att det måste ha gällt livet. Jag som tyckte han verkade piggare. Men där ser man hur väl man känner sin man.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar