tisdag 16 december 2008

Kolautveckling


I förrgår skulle jag ge mig på att koka kola. Jag tycker att det är otroligt gott med hemgjord smörkola och förra året gjorde vi det flera gånger på jobbet med gott resultat. Men det kan man väl inte säga att det blev när jag skulle göra det i år. Nä då, jag gjorde precis som det stod i receptet och tillsatte den färdiga (trodde jag) kolasmeten med nystött kardemumma direkt ifrån morteln. Var helt övertygad om att det skulle bli den bästa kolan jag smakat, samtidigt så hade jag hela tiden en känsla av att det kanske inte var helt färdigkokt.

Men jag hällde upp smeten på oljat bakplåtspapper och ställde formen åt sidan i hopp om att kolan skulle stelna. Men det gjorde den inte, inte mycket i alla fall. Det är klart, lika rinnig var den ju inte när den stått i kylskåpet ett par timmar, men inte i rätt koncistens heller. Men jag lät den stå där, ville liksom inte börja skära i något jag visste inte skulle gå.
Men igår hade jag retat mig på den tillräckligt länge, så jag tog en sked och smakade. Mmmm riktigt god var den, men vem i familjen ska man låta gå lös på en halvseg kolasmet i en ugnsform?
Svar- Ingen!
Så kolan åkte i soporna. Nu i efterhand undrar jag varför inte mina höns fick äran att smaka på julgodiset. Men det var nog lika bra det förresten.

Nu har jag alltså gått och varit lite småirriterad på mig själv över mitt misslyckande i två dagar. Så ikväll när jag kom hem från jobbet satte jag igång med en ny omgång kolasmet, chokladkola denna gången. Jag lät den koka mycket mycket längre och testade att göra kulprov ett tiotal gånger. Sen chansade jag glatt igen med att hälla upp smeten i en ugnsform med lätt oljat bakplåtspapper. Och vad hände den här gången då?

Jo jag har just varit nere i mitt kök och provsmakat kolan. Och visst var den alldeles perfekt, särskilt om man har ömtåliga tänder och inte vågar sig på att äta knäck vid jul. Då är min kola den ultimata. Men det är ju inte så här jag vill ha min kola för bövelen. Det jag har gjort idag skulle man kunna kalla kylskåpskola. Det är bara om man tar den direkt från kylen som den är lagom hård (mjuk) för att man ska kunna äta den utan att bli kladdig om fingrarna.

Men tror ni att jag ger upp, aldrig i livet. Är det nåt som gör mig taggad så är det sånt här. Så imorgon när jag kommer hem från jobbet åker kolagrytan på igen, kanske ska testa en tredje variant då. Och kulan ska ta mig tusan vara som en studsboll innan jag häller upp smeten. Men lära mig göra kola, det ska jag innan jul. Om det så är det enda jag ska pyssla med under mina lediga stunder den här veckan. På återseende.